10. (being no poet)

ibland (ofta) när jag går hem från tunnelbanan
lägger jag inte ner den bok jag läser
jag går istället med den uppslagen i mina händer
böjd, försjunken i text
som en krok
ser ibland upp vid strategiskt valda tillfällen för att vara noggrann
inte gå in i glasdörr, inte bli påkörd av bil
hinner också registrera: eventuell blåst, ljus

kan inte låta bli att se mig själv utifrån,
undrar vad de andra här i förorten ser i mig
tänker de "typiskt medelklassen"?
det är lätt att tänka att de tänker "POSÖR!"
speciellt en dag som denna när jag läser poesi
kanske känner de igen sig själva
längtar hem till en bok som ligger bredvid sängen och väntar
kanske känner de avund
för att inte de hittat till orden
för att de gett upp innan de börjat

helst
vill jag bli sedd som en reklampelare
för LITTERATUREN
vill säga "med en bok som vän behöver du inga andra"
vill förklara vad läsandet gett mig
vill så himla gärna att alla ska förstå
att den rösten jag läser poesi med
är den som ligger allra närmast mig själv

25. (mars - september)

Jag önskar jag kunde skriva om skönhet.
Sådär så att folk förstår.
Men siluetter gör sig inte i text, inte ens i bild. De gör sig i verkligheten, när du ligger bredvid och vet att allt kommer att förstöras.

Känslan som uppfyller mig. Den får mig att röra på kroppen. Den får mig att flytta min hand mot dig. Den får mig att önska utan att gå sönder.
Den är det finaste och renaste jag har. Säger jag det högt skulle det smutsas ner och förstöras.

Du och jag. Utan och. Möjligtvis med bindestreck. Du-jag.
Och det finns något där. Vi är heliga för alltid.

Det här med att du aldrig riktigt känner en annan människa hur nära ni än ligger. Det här med att du aldrig kan bli någon annans innersta önskan. Du kan inte omforma dig själv för att få något tillbaka för hjärtat du gav bort.

Jag borde inte låta dig bygga upp och rasera.
Men vi fungerar såhär. Människan är ingen ö. Inte jag, inte ens du. Så plötsligt sitter jag där och fånler.
Jag har önskat så många gånger. Hjärnan har skrikit sig hes om att ensam är stark. Men det går inte. Det går inte att skärma av mänsklig kontakt. Det är inte värt det. Trots allt som gör ont.
Vi behöver den.
Jag tror jag insåg det först nu.

Men åh, vad mycket enklare det skulle vara om inte allt varit så fruktansvärt BRA.

På Tempelhofer Feld är himlen som störst. Jag sugs in i molnen och min egen vemodighet. Ända tills den punkt då jag inte längre har känslor.

16. (gave myself to books and learning)

att blöda ut hjärtat känns inte rätt just nu, jag ger er en lista istället. jag vill inte vara sämre än mina favoritbloggare så tänkte skriva lite om läsning, jag också. och så får jag en anledning att återanvända ett gäng gamla bilder.

Snabbläsare eller långsamläsare?
Oftast långsamt, ibland över ett år. Det beror mycket på hur många böcker jag läser för tillfället och i vilken fil boken ligger. Några gånger om året läser jag förvånansvärt snabbt. Förra veckan läste jag till exempel två otunna böcker utan problem eller stress. Böcker blir ju ofta bättre när jag läser dem snabbt, jag blir så inne i berättelsen, karaktärerna, världen.

Tegelstenar eller tunnisar?

Tunna i regel, mindre avskräckande. När jag började läsa klassiker riktade jag in mig på de lite tunnare och det var en fantastisk inkörsport. 

Jag romantiserar tegelstenar dock, kanske för att jag inte läst någon riktigt tjock bok. Än.

Bibliotek eller bokhandel?

BIBLIOTEK. Alltså älskar sönder. Det är gratis och fantastisk stämning. Du kan helt plötsligt stå med en bok i din hand som du aldrig skulle fått höra om annars. Kanske är det en ny favorit? Bibliotek är socialare och mindre stressigt än en affär. Samtidigt kan du vara helt inne i dig själv. 

Nya böcker behöver jag inte. Jag handlar böcker på rea och loppisar. Jag besöker bokbytarbord och jag får i present. Det har blivit så många att de utan tvekan är dubbelt så många som de böcker i hyllan jag faktiskt läst. 

Jag har stor respekt för böcker, men är ändå inte särskild varsam med biblioteksböcker. Tycker charmen är lite att någon läst och tyckt innan mig. Jag gör hundöron och en gång skrev jag faktiskt till en mening i slutet av ett stycke i en biblioteksbok. Den passade så bra. Det var Om konsten att resa av Alain de Botton, förresten.



Ljudbok eller e-bok?

Svåraste frågan. Jag tycker oftast böcker blir lite sämre när jag hör dem som ljudbok. Jag gillar det inte nämnvärt, även om jag försöker med någon ny varje år. Min mamma lyssnar mycket på ljudböcker så jag brukar lägga över dem på min dator och tänka att jag ska lyssna på dem. Just nu är jag på Torka aldrig tårar-seriens andra del och har varit det i ett halvår. Jag föredrar podcasts över ljudböcker och lyssnar på minst en varje dag. Gärna poddar om böcker. 

E-böcker har jag läst ett fåtal. Det funkar, men aldrig som substitut för en riktig bok att hålla i handen. Det blir en annan läsupplevelse, på gott och på ont. 

Så vinnaren är....? E-böcker. Tror jag.

Inbunden eller pocket?

Pocket om jag äger den själv. Inbunden på bibliotek. Tror det är för att pocket är billigare och så himla mer praktiskt för hemmabruk, medan inbundet känns så seriöst och som ett större antagande. 

Vampyrer eller spöken?

Spöken. Fattar inte all vampyrhype.



En i taget eller slalomläsning?

ALDRIG en i taget. Jag önskar att jag kunde, men måste läsa ut si sådär sju böcker innan jag kommer till den situationen. Det har jag ingen motivation för. Jag läser det jag har lust med.  Nu när jag bor utomlands har jag till och med vissa böcker med bara något kapitel kvar som ligger i Sverige och väntar på att en dag bli utlästa.

Jag märker ofta när jag börjar på en bok hur lång tid det kommer ta. Vissa böcker läser jag på ett år, andra på en vecka. Det beror på. 

En anledning kan säkert vara att jag är väldigt envis när jag läser en bok, lägger sällan ner även om den är dålig. Då läser jag den bara under en längre tid.

Jag har aldrig haft problem med att hålla isär handlingarna, snarare har jag bara blivit positivt överraskad när jag tar upp en gammal bok igen och fortsätter.

Nytt eller gammalt?

Jag ligger oftast några år efter med all kultur. Musik, böcker, film, tv-serier. Så inget supernytt. Mycket för att jag så sällan köper nya böcker och inte orkar stå i kö och ta korttidslån på biblioteket. Jag väntar hellre ett tag då.

Men annars spelar det ingen roll. Det är ofta bra på olika sätt.

Bokmärke eller hundöra?

Nästan alltid bokmärken.



Snacks eller godis?

Alltså nej? Te och mackor i så fall.

Biografier eller memoarer?

Memoarer. Har hittills aldrig läst en biografi som har varit tillfredsställande.

Skräck eller chicklit?

Skräck. Är väl ingen expert på genren men har läst ett gäng Stephen King.

Soffan eller sängen?

Soffan hellre. I soffan läser jag när jag verkligen vill ägna mig åt läsning. Här i Berlin blir det sängen eftersom jag inte har en soffa.



Inne eller ute?

Helst på väg. I flygplan, på tunnelbanan. Annars inomhus. För att läsa ute måste det vara varmt och soligt och då klarar jag inte att vara ute så länge (pga gillar inte sommaren nämnvärt) och dessutom blir sidorna sådär vita och ljusa så jag får ont i ögonen och kisar. Min balkong i skugga är helt okej dock. Speciellt precis nu. Sitter på balkongen och skriver detta. Borde kanske läsa lite efter. (läs: borde kanske börja på en ny bok och lägga de sex böcker jag redan läser åt sidan)

Originalspråk (engelska) eller översättning till svenska?

Det beror helt på. Vissa har jag en lust att läsa på engelska och vissa bryr jag mig inte. Det är svårt också, att läsa det engelska originalet gynnar ibland boken,  och ibland missar jag för mycket av det vackra eller vad som händer. Jag är dock fruktansvärt förälskad i det engelska språket när jag läser. Just nu läser jag en bok som jag läst i åtminstone ett halvår nu. Ibland har jag läst den snabbt och ibland långsamt. Den är på engelska och rätt svår. Den har en relativt nyskapande form och jag känner att mycket går mig förbi. Men samtidigt älskar jag att läsa den ibland. För det engelska språket är så krispigt, så poetiskt, så fantastiskt.

Poesi eller prosa?

Prosa. Med islag av poesi.

Kvinnliga författare eller manliga författare?

Försöker läsa fler kvinnliga författare efter att jag upptäckt att jag läser mest manliga. Det går väldigt bra. I år har det (omedvetet) blivit 50/50. Jag skulle säga att min erfarenhet dock är att kvinnliga författare har ett högre genomsnitt på kvalitén. I alla fall bland de böcker jag läst. Och speciellt i år.



Boken eller filmen?

Nästan alltid boken.

Kokbok eller Bakbok?

Kokböcker. Helst av Lotta Lundgren. 

Bakning är inte min grej. Om inte "Bakbok" syftar på böcker om stjärtar. Rumpor är nämligen min grej. 

Kärlek eller spänning?

Oftast kärlek. Eftersträvar oftast det vackra, snarare än det fängslande. Hinner dock med kanske 1-2 spänningsböcker per år.

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade:

Skulle tippa på att det var Stephen Kings Christine. Det var den första boken jag läste av honom, jag var tio eller elva. Sedan dess har jag älskat honom lite i smyg. Han är inte en författare som det pratas om i de fina rummen. I alla fall inte utan att näsor rynkas. Men det är något med hans prosa när den är bra. Stephen skriver om en oskön man som sitter på sin veranda och dricker öl vareviga dag och lyckas med konststycket att få denna man att verka som den mest intressanta karaktär någonsin. Han skriver fantastiska personporträtt och skildringar av USA. Sedan har han producerat så mycket att allt omöjligt kan vara bra. Men några av de jag läst har haft löjligt bra kvalité.



Klassiker jag hävdar att jag har läst men aldrig tagit mig igenom:

Tror aldrig jag ljugit. Dock så kan jag rätt mycket om böcker och litteratur, så jag kanske ibland deltar i samtal om böcker jag inte läst för att jag har en tydlig bild av den. 

Mest har jag kanske berömt Mästaren och Margarita utan att egentligen ha tagit mig genom den. Någon dag så.

Jobbigaste bok jag läst:

Vävarnas barn av Per Anders Fogelström läste jag på högstadiet när vi skulle läsa svenska klassiker. Jag bad min lärare bestämma vilken jag skulle ta och eftersom jag var mer läsvan än många andra fick jag en av de svårare och tjockare. Den var jobbig för att den kändes så tung att ta sig genom. Jag gillade den inte. Allt i hela handlingen var elände elände elände. Klimaxen i eländet är när en kvinna dör av hunger, strax efter att ha försökt äta upp sina egna fingrar. 

Den är jobbig på så många sätt.



Bästa barnboksförfattaren:

Svår fråga. Räknas JK Rowling? Den jag läst mest av är Lemony Snicket, men det är ju för att den olycksaliga berättelsen om syskonen Baudelaire är i hela tretton delar. Bäst vet jag inte om han är. 

Minns att jag verkligen uppskattade Mary Hoffmans Stravaganza-serie även om jag var lite för gammal för att läsa den. Samma med Philip Pullmans serie om den mörka materian, även om del ett är överlägset bäst i det fallet. 

Bok som berört mig mest:

Skulle tippa på Extremely Loud & Incredibly Close. Det var en av de första(kanske den första) romaner jag läste på engelska. Jag köpte den på flygplatsen i München 2007, där vi mellanlandade på väg från eller till Kroatien. Jag hade absolut aldrig hört om den innan, men framsidan såg lockande ut. Sedan efter några år så blev den helt otroligt hypad av tjejer som liksom jag hade rosetter i håret och jag undrade hur jag kunde välja en så klyschig bok utan att ens vara medveten om mitt val. Jag är hur som helst väldigt glad att jag valde just den. Jag har läst den själv, med understrykningar och sönderälskande, och sedan högt för min mamma, då på svenska.



Recensera din senast lästa bok:

Senaste boken jag läste ut heter Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet. 

Den handlar om Hanna som är tjugo år och pluggar statsvetenskap i Uppsala. Hon är rätt deppig, så som en lätt blir när dagarna rullar på och en inte vet vart en är på väg. I hennes klass går Imagine, en tjej med hög röst och färggranna kläder. Hon tränger sig in i Hannas liv och kräver att få ta upp större delen av hennes tankeverksamhet och kärlek. Det är krävande, men det är vackert. Tillsammans smider de planer om revolutionen och de startar en politisk förening. För en måste ju göra något. 

Jag fick denna bok i julklapp av mina morföräldrar. Mina förväntningar var inte höga. På baksidan av boken kunde jag läsa om bokens handling. Jag tyckte den verkade så tjejig. Jag förstod att de valt den åt mig, för där stod ju om politisk kamp och en retorisk fråga undrade ifall kampen nu är likadan som den var då, där då underförstått syftar på en romantiserad 68-rörelse.  Det kändes så typiskt, lite som mina morföräldrar ibland kan se på min kamp och organisering och skaka lite överseende på huvudet. Hela boken kändes som om den skulle ta upp den revolutionära fas vi alla går genom innan vi blir banktjänstemän och moderater bla bla bla.

Men den var så himla mycket bättre än vad jag förväntade mig! Vackert språk, ibland nästan förtjänt av en understrykning. Jag kunde känna igen mig och identifiera mig mycket. Porträtten var kärleksfulla och levande till den grad att det inte gjorde något att vissa karaktärer var väldigt klyschiga. Jag älskade det odefinierade förhållandet mellan Hanna och Imagine, där det aldrig skrevs ut ifall de var ett par eller bara bästa vänner. Mycket i hur Hanna känner för Imagine kändes som kopierat ur min dagbok och jag älskar när en bok ligger så pass nära mitt liv. 

Gillar du att läsa tycker jag du ska följa mig på boktipset.se HÄR

9. (you are the greatest thing to me)

jag gråter för Gaga och skrattar åt standup. blir äntligen bjuden på den där ölen av Jesper Rönndahl han varit skyldig mig i flertalet år. en kille vill ha mitt nummer och jag vrider om kniven genom att säga nej, men fortsätta diskutera litteratur.
filmer och vikter. mina prioriteringar är galet sneda, men så får det vara ibland.
jag jobbar mycket på att framkalla inspiration och lära mig själv at tvingas till kreativitet. det går bättre än man kan tro. jag skriver långa texter om att dra undan dukar, sårade blickar, rosa hår som doftar damm och weed. det låter lite såhär:

Collagen har fyllt upp dina läppar och nu ligger de avslappnade. Jag inbillar mig ett svagt leende.

Du säger jag är galen. Du säger åt mig vad jag inte ska göra. Jag smeker över Versacesiden. Rosa hårstrån mot svart kavaj.

Du är allt, men bara halva mig.

Doften av smink och droger. Med hashstora pupiller suger du in min osäkerhet. Din blick naturlig i min trots att här finns så mycket jag inte förstår. Du borde vara mil ifrån mig. Stylistmil, sminkösmil, tandblekningsmil.

 

eller såhär:

Hur snabbt är ljudet? Skulle någon säga ifrån? När? Hur snabbt? Skulle någon tro att det var en olyckshändelse eller skulle hela min uppenbarelse utstråla patetik?

Handgripligheten, hur långt skulle den vänta? Vem skulle ta tag i mig och leda mig ut ur rummet, så att jag äntligen kan kollapsa i den gråtande hög jag är? F eller A?

Jag tänker mig ett högt ”DU ÄR JU FAN INTE KLOK” från F. Och en min som är hård och som skär i mig. Jag är en sårad smörklump. Och hennes blick skulle vara sådär tom och oförstående och jag skulle tänka, börja snyfta och liksom be ”du förstår ju inte, jag älskar ju dig, förlåt”.

Men alla skulle i alla fall förstå att det är som jag vet. Att de inte känner mig.

Kaffelukten i rummet. Lugnet efter stormen. Mongot utsläpat och det är bara ett ensamt termoslock som rullar över trägolvets skåror. Kanske skulle någon försöka skratta åt saken. Nervöst eller hjärtligt spelar ingen roll, jag skulle ändå inte höra.

Om saker inte blir som du förväntar dig. Om jag är kaos.

annars jobbar jag väldigt mycket med den här kampanjen:

21. (do you give a fuck?)

när jag är vaken försöker jag skriva igen. hitta tillbaka till poesin, drömmarna och orden. jag försöker finna ro böckerna jag läser. fylls av såväl inspiration och rastlöshet.
på kvällen lyssnar jag på Love Antells nya album. jag ryser av välbehag, nostalgi och kanske någon sorts sorg. för han träffar alltid rakt in, min vän.
innan jag somnat drömmer jag om Berlin. jag känner dofterna igen, joggar längs gatorna i bekanta kvarter, fikar i parkerna, dansar på klubbarna, blir hög i Kreuzberg och hånglar med luften.
åh, jag vill vara rik och fylld av ambition. eller kanske snarare vara dumdristig nog att lägga mina besparingar på en flytt till en stad där jag behärskar språket till en sådan grad att jag inte ens kan säga hej.
när jag somnar drömmer jag om Lady Gaga, bakstageljusen, kontakt, ett telefonnummer nedklottrat på en servett och hemlösa pundare i tunnelbanan.
----------

kotor, kutande

sängen i hörnet

det är en befalling

vad som förväntas av oss

"därför"

intagna positioner med hjärtan vidöppna

fast innuti: knän uppdragna

fingret längs käken

jag liksom        

dröjer mig kvar

jag vet det är filmiskt

det är vad som förväntas av oss

din obekvämhet lyser genom ögonspringan

vi springer in i varandras förväntningar och krockar

brutalt

onödigt

när jag är i dig

är det bara

"därför"

när du ber mig om mer

är det bara

"därför"

när röken sedan ringlar mot taket

och föralltid kommer att färga rummets doft och karaktär

är det vad som förväntas av oss

men

när fingrarna blinda

söker sig magnetiskt tillsammans

som ett tyst "jag är så rädd för att släppa taget"

är det nästan

"äkta"

det är vad som förväntas av oss

--------------

Från ViLäser, nr 3 2011:
"- Jag gick förbi min gamla lägenhet igår
- Hur kändes det?
- Jag blundade"

17. (Vill inte tro på det jag ser, för du är värd så himla mycket mer)

på baksidan lyser fortfarande solen.

-------------

för första gången nämner jag det, ångrar det i samma sekund.
men det är i ett skämt och du ser först ut att tänka efter(som om det här året av tystnad faktiskt fått dig att glömma hur långt du lät mig gå) innan du ler. (åh, tur)
ingen skada är skedd förutom den skade fu alltid orsakat i mig. rivit upp och skakat om och alltid jämnat ut med lugnets penseldrag. nästan ljuvt.
jag är mig själv med dig och du är likadan.

-------------

du låter mig komma åt och jag kramar dig varje gång. jag släpper dig inte det här gången, fattar du det?
fast det händer alltid ändå.

väntar på att det ska ta slut så att något nytt kan börja. väntar på att vi ska hålla för alltid och att jag ska tala sanning när jag säger att jag inte släpper.

-------------

för att jag saknar dig och beundrar dig så, är alltid sant.
jag glömmer det bara ibland.

-------------

jag såg kineserna med band kring handlederna.
de flöt in i evigheten.
det är romantiskt, ett klassiskt drama.
även om du är min romeo kommer vi aldrig att flyta. få vi biter ihop och skiter i det.

-------------

det både vibrerar och pirrar till av sms.
jag ler, pussar skärmen och
går vidare.

95. (I can be that actress you be tarantino)

har förälskat mig i Tarantinobruden

för många gånger

En blick dödar mer

än kniven hon har nerstucken innanför strumpebandet

Hon har punkterat mina lungor

krossat mitt huvud mot en dörrpost

upprepade gånger

Motiven har skiftat

läppstiftet har inte alltid suttit där det ska

Hon har alltid haft kampen

men alltid låtit livet vara

17. (den som orkar läsa allt får ligga)

Alain de Botton skriver om Charles Baudelaire. Jag slukar vartenda ord och tror nästan att han skriver om mig.

"Baudelaire högaktade drömmar om resor och ansåg detta vara ett kännemärke för de nobla, sökande själar han beskrev som 'poeter' och som inte kunde nöja sig med hemmets horisonter ens när de insåg andra trakters begränsningar, och vilkas sinnestillstånd pendlade mellan hopp och förtvivlan, barnslig idealism och cynsim. Det var poeternas öde att, liksom de kristna pilgrimerna, leva i en fallen värld[..]"

- ur Om konsten att resa, Alain de Botton

Låter inte de här resonemangen som hämtade ur mina pretentiösa drömmar om finkulturen och dess lidande själar?

Vidare beskriver de Botton Baudelaires dragning till platser såsom hamnar, järnvägsstationer och hotell, framför sitt hem. Hur de gav honom tankar och drömmar om resor. Han reste för resandets skull. Och jag luras att tro att Charles Baudelaire är allt jag är eller drömt om att vara.

"Vagn, tag mig med! Skepp, smuggla mig bort härifrån! Tag mig långt, långt bort. Gyttjan här är gjord av våra tårar!"

- Charles Baudelaire

Som ett klassiskt alternativ till Broder Daniel sätter Baudelaire ord på den ångest min hemstad(och andras hemstäder) innehar. Han är en rastlös själ i en poets kropp som romantiserar resandet och ser vemodet och makten i de stora transportmedlen.

Jag läste mer ur den underbara boken under den till synes korta resan till Gävle. Fysiskt sett är det inte en lång bit. Men mitt psyke har svårt att inte ändra form när bussen rullar sig närmare staden. Jag ser ut på kyrkogården, sjukhuset. Ser ner i boken, läser om exotism och föreställningar, besvikelser och vemod.

Längre bak i bussen hör jag två damer samtala. Slutsatsen i deras samtal: De besöker nästan aldrig Gävle, eftersom allt man behöver finns i Sandviken.
Jag blir mörkrädd av detta uttalande. Klastrofobisk vid tanken på att spendera ett liv, sin hela fritid och vardag, på en sådan plats som Sandviken.

JULIAS LISTA ÖVER SAKER SOM PROVOCERAR:
På förstaplatsen har vi: Människor som nöjer sig.

Under denna kategori hamnar till exempel min mamma, som envist vill äta exakt samma sak till lunch varje dag. Likadana tillbehör i sin yogurt och hon ser ingen som helst anledning i att ibland byta pålägg på sina lunchmackor. Alltid likadant.
Andra människor under denna kategori är de som inte alls vill resa. De som känner sig fullständigt nöjda med sitt lugna liv och inte alls har någon dragning till varken djungler i Burma eller gator i New York.

Jag.blir.så.oerhört.provocerad.

Kanske för att jag själv är född till en orolig själ(?), en drömmare, inte helt olik Baudelaire(om vi kan lita på de Botton).

Jag går av bussen och kan andas igen. I förmiddagsluften hänger ett dis, en lätt dimma. Kunde jag fånga detta himmelska ljus på bild, skulle jag varit rik vid det här laget. Promenerandes till min slutdestination känner jag på alla intryck. Min sinnesstämning kan liknas till vemodig munterhet och en känsla av att promenera på gator utomlands. Åh, denna exotism! Utländsk musik strömmar ur bilar och fönster, genom diset i luften avtecknar sig pittoreska trähus på andra sidan vattnet, vattnets rörelser, skuggans form på marken efter att ljuset färdats genom ett lövverk i allén där jag går, nya dofter när jag andas in.

Ju närmare cafét jag kom, desto påtagligare blev både exotismen och min egna politiska övertygelse. Spraypaintade bilder på halvnakna damer(som om vi alla skulle gå ner på knä och onanera) ska få mig lockad att kasta boll på burkar. En man med en annan religiös tillhörighet går omkring med sin främsta ägodel; sin fru. Feminismen framstår plötsligt som det främsta redskap jag har, när jag slår mig fram genom denna exotism. Ty aldrig känns människans natur så exotisk (och motbjudande/inbjudande) som på tivolimarknad.

(min oskuld är en kråka)

när jag försöker förklara
att de hårda tag du varnat för
inte gör mig rädd
jag väntar på dem
tagen

är jag en fallen förväntning
?

som om min oskuld
flugit från min axel
och nu
kraxar dig rakt i ansiktet

kråkan är inte självvald
det var mörka kvällen i lokalen
kallt te
bussminuter
och vi är ju ärliga mot varandra du och jag, visst är vi det?

mitt eget val att nämna det
men det kan kännas
onödigt

du klär inte i en så förvånad blick, baby

hastigt och klumpigt
sattes kråkan på min axel
den kraxar ut i ensamheten

ekar

ekar
genom ensamma tonårsrum
skoltoaletter
samvete och kval

det är inte vad jag gör det är vad jag inte gör
med en svart klump på axeln

och ännu har ingen lagt märke till
de blanka fjädrarna

hisnande tankar jag vet att ni tänkt dom.

i vårt klimat ligger sorgen i tjocka lager
inte konstigt med tomma blickar, trasiga arbetsförmedlingar och torra citrusfrukter
när den tempererade zonen övergivit oss

i filmen, före gråten, sa en mamma till sin son:
"snöflingor är tårar"
det var strax innan de fysiska tårarna och sorgen i tjocka lager
och osäkerheten för framtiden och den stora DÖDEN

vad spelar demonstrationer, drömmar och dammsugare för roll när vi alla ska landa i den stora osäkerheten, en säker framtid med osäkert hopp? DÖDENDÖDENDÖDEN
och varför är du inte här? (jag saknar dig)

jag har läst för mycket bob hansson.

I
Ensam under svettäcket
i sovstaden
med nattsörja i ögat

Och även om du grävde upp nycklarna
(där hon senast la dem)
ur papperskorgen
skulle de inte betyda samma sak som när hon
(för två månader sedan)
tog emot dem
med hopp i ögonvrån
och en kyss på läpparna

Mellan ensamväggarna
ryms inga kyssar
i persiennljuset
(och inga drömmar smids i hjärtevrån)

II
Här finns ingen mening i att
ligga kvar
Upp till ljusdagen och grötfrukosten!
och korttidsglömskan

Här finns ingen mening i att
minnas
(hur hon gav dig sinnesnärvaro)