8. (makes a hard man humble)

innan sommaren, innan jag kom tillbaka till Sverige från Asien besökte jag Bangkok i några få dagar. en blixtvisit i min ensamhet, som någon sorts belöning att jag klarat min utbytestermin. det blev kanske snarare någon sorts ambivalent mellanlandning. dessa dagar antecknade jag den del på min mobil. det löd ungefär såhär:

när jag flyger in ser jag ut genom fönstret. det är så platt. likadana åkrar i mil efter mil och längst bort sticker höghusen upp. dit ska jag. 

det är thailändska flaggor, poliser, militärer och porträtt av kungen. ett helt hus nära mitt hotell är tillägnat kampen mot pengatvätt. överallt ministerium, tuk tuk. när man tror man lärt sig systemet hade man fel. 
en man dricker whiskey och äter nötter på en bänk. människor hoppar på tåget direkt från spåret. 

jag går i naken i AC. sitter på balkongen, går in och speglar mig.

en munk går med pengar i handen och spanar i en butik som säljer stolar. han ser ut att leta efter något särskilt att sitta på. 

det droppar. om regnet, om mig, om AC. 

en skruttig frisörsalong har målat av Vouges logga på fönstret. jag går förbi finsnickerier och mekaniker. 

en ekorre sitter på taket till ett tempel. det springer en stor ödla över vägen. sedan följer jag efter. jag tar mig också över vägen som om jag bott här hela livet. mina skills kommer fram vid oväntade tillfällen. jag är dock fortfarande rädd för bilar.

hittar äntligen en park och i den hittar jag nästan skugga. här korsar ytterligare en ödla gatan. den går mot vattnet och är så stor att den tar upp halva vägen med sin kropp. 

en butiksägare står utanför sin affär och sprejar buddhastatyer i guldfärg. jag ser palatset på avstånd, det räcker för mig. 

det finns fula gatuhundar och katter. ser äntligen en fin hund. 

om det inte var för att solen gått ner skulle jag inte veta att det var kväll. värmen är lika närvarande, enda skillnaden är att nu finns ingen skugga. eller snarare, allt är skugga. jag är i skugga. 
liveband, biljardbord, en kall vind från en fläkt. 
sitter på coco walk. här är barer, ungdomar, en blöt bänk. en bar är rätt hipp. inkastarna där är uttråkade till den grad att en av dem nästan är otrevlig när jag beställer min öl. 
jag undrar när natten kommer igång här, om den kommer igång en tisdag under lågsäsong.
det blixtrar i molnen. 
är folk ute med sina mammor eller är åldersskillnader i förhållanden mer accepterat här?

staden luktar bensin, jasmin, avföring. 
de är bättre här på att erbjuda servetter än i Hongkong. 

jag är så trött på denna värme. så trött på hur alla kalla flaskor blir för alltid blöta. avskyr hur det bildar pölar. blir aldrig hungrig i värmen heller, bara trött.
jag har ont i halsen. är det AC:ns fel eller håller jag på att bli förkyld?
tänder ännu en tax free-cigg. 
tänker faktiskt inte på att komma hem. 
tänker att jag egentligen borde skriva om män. 

2. (jag förklarar och du kommer förstå)

jag skriver dagbok, men inte mycket. jag läser en del, men inte mycket.
jag har kul, men inte mycket.

Hong Kong under mina fötter, Hong Kong är luften jag andas.
nyss deppig, nedstämd, ödesmättad. men idag har jag varit manisk, inspirerad och ambitiös.
idag har jag skrivit cv och ordnat med bokmärkena i webläsaren och varit på föreläsning och gått på hipsterkafé och självdiagnostiserat mitt psyke och tvättat och duschat och försökt organisera grupparbeten och handlat cigg och rensat mina jobbmail och vidarebefordrat kundförfrågnongar och färdigställt en gammal jobbuppgift. huvudet på 120, sitter inte still, tankarna överallt men framför allt på framtiden.

om en vecka är min kille här och det tror jag att vi behöver.
om två månader är jag 25 och vem fan är det liksom.

10. (being no poet)

ibland (ofta) när jag går hem från tunnelbanan
lägger jag inte ner den bok jag läser
jag går istället med den uppslagen i mina händer
böjd, försjunken i text
som en krok
ser ibland upp vid strategiskt valda tillfällen för att vara noggrann
inte gå in i glasdörr, inte bli påkörd av bil
hinner också registrera: eventuell blåst, ljus

kan inte låta bli att se mig själv utifrån,
undrar vad de andra här i förorten ser i mig
tänker de "typiskt medelklassen"?
det är lätt att tänka att de tänker "POSÖR!"
speciellt en dag som denna när jag läser poesi
kanske känner de igen sig själva
längtar hem till en bok som ligger bredvid sängen och väntar
kanske känner de avund
för att inte de hittat till orden
för att de gett upp innan de börjat

helst
vill jag bli sedd som en reklampelare
för LITTERATUREN
vill säga "med en bok som vän behöver du inga andra"
vill förklara vad läsandet gett mig
vill så himla gärna att alla ska förstå
att den rösten jag läser poesi med
är den som ligger allra närmast mig själv

6. (who would've known that after hunting you down, she would leave all the bones for me)

vi står bredvid varandra på en regnig perrong. vi pratar men förstår inte varandras skämt.

hon har blicken fäst långt borta, medan jag ser på henne. hon slänger sin fimp hårt ner på spårvagnsspåret medan jag går bort och fimpar min i en papperskorg. hon är cool och sval medan jag är känslosam och vulgär. hon är en förebild medan ingen ser upp till mig. hon är skarp och kunnig medan jag överskattar min förmåga. hon har tappat hoppet medan min motivation ökar.

tanken:

jag har något som hon inte längre har.

hon har glömt honom medan jag är vid hans sida varje dag.

och fast vänner säger ”tänk inte på det”

och han säger ”tänk inte på det”

och jag tänker ”tänk inte på det”

så tänker jag på det varje gång hon skymtar.

på en bild, i ett rum, i ett samtal med honom.

när jag sitter i samma kök som hon suttit, med fötterna på samma sätt mot hans stol i hennes kvarglömda strumpor.

när hon går förbi flera gånger utan att säga hej.

men det rör mig inte längre, för jag vill inte längre vara hon.

5. (I've got this feeling like it all could happen)

en trygg säng. en sämre dag. en nåbar mållinje. ett beroendeframkallande mobilspel. en kylskåpskall nektarin. en halvbra teckning. en ofullständig uppsats. en tråkig film. en skuldframkallande cigarett. ett dåligt samvete. en dagsgammal matlåda. en gnagande läslust. en tom lägenhet.

5. (men are not a new sensation, I've done pretty well I think)

2015, en berättelse om sängkamrater:

sista gången vi ligger med varandra vet jag inte att det är sista gången än. han säger åt mig vad jag ska göra, puttar ner mig på sängen. hans blick är hård på mig där han står bredvid. "kom!", befaller han, "visa mig". spänningen har varit tryckt hela veckan, vi försöker lätta på trycket. jag gråter i alla fall inte längre.

---

jag är i Sverige igen. jag saknar den förra mannen, hatar honom, älskar honom. jag hamnar hemma hos någon jag varit med förut. vart skulle jag annars ta vägen?
hans händer är inte nog. de smeker för löst. när jag ber honom ta i förstår han inte vad jag menar.

---

hans lägenhet är stor. två våningar, östermalm, inredd av någon han hyrt in.  ibland är vi nästan förälskade, oftast inte. han är trygg, men velig. han är man, men pojke. hans kön är vackert, hans örfilar så precisa. när han slutar ta i är det långsamt, passionerat. sedan handen hårt mot huden igen.

---

jag tänker på hans stora kropp i sängen morgonen efter. blicken förvirrad och nyvaken, det blonderade håret rufsigt. han är känd, igår drack vi med hans livvakt. hans ögon som sett så mycket och nu ser de mig. han var alltid öm och kelig, inget anades av hans hårda scenpersona bortsett från ärren över bröstkorgen. jag lät fingrarna löpa över dem. men nu är det morgon och jag är påklädd, redo att lämna hotellet. den gamla, massiva kroppen och pojkig blick. "vi kan väl hålla kontakten?", ber han.

---

han vill att jag ska vara imponerad. tvåbarnsfarsan är ensam hemma, bjuder på champagne och lagar ostronsoppa, hummer, krabba, kräftor. opera ekar mellan väggarna, det är så högt till tak för att vara Stockholm. vi delar säng fastän jag planerat att åka hem. han betalar en taxi åt mig när vi är klara.

---

det är andra gången vi ses, men vi har hörts nästan varje dag. det är en kylig vårdag i Köpenhamn. han ska gå till jobbet, men min blick distraherar honom. när han trycker ner mig på sängen tar han varken av sin skjorta, sin vigselring eller min klänning. hårt, snabbt, det gör ont, jag älskar det. han lämnar mig med resten av hotellfrukosten.

---

ett annat land, dyrt hotell, champagne. jag är vacker, jag är en gudinna, men inte hans. han är äcklig, vulgär i sitt pengaviftande, oattraktiv. han är tjatig, oförstående, oförskämd. mitt i samlaget inser jag att det här inte går, att jag inte vill. jag böjer bak huvudet och stönar så sexigt jag kan. han kommer, det är över.

---

han puttar ner mig mellan hennes ben. jag tror det knappt själv, så jag frågar om jag får. det får jag.
efteråt berömde hon mig, hon gör det fortfarande. efteråt berättade hon att han hade sett henne i ögonen hela tiden.
efteråt drömde jag om honom i en vecka.

---

jag låtsas att jag vill ha honom, eftersom han vill ha mig. ytterligare en pappa, ytterligare ett tomt hem. dessa ensamma män som bjuder på mousserande vin och säger att jag är vacker. hur många är de? hur många ska de bli?
han har redskapen i en väska. det mesta i svart läder. han tror nog själv att han är väldigt generös och omtänksam, men i själva verket är han egoistisk.
under sommaren mailade han mig. ville berätta att vi hade en sådan kontakt, att det var speciellt. jag kräktes inombords.
jag kan fortfarande känna hur det doftade i hans hus.

---

vi ses i Sundbyberg. tvåbarnsfader igen, mer champagne, tom lägenhet (när ska detta sluta?). han är trevlig, men älskar att prata om sig själv och sin designkarriär. vi har båda det väldigt trevligt, fastän han röstar blått. han får in nästan hela handen i mig. jag tänker att vi ska höras igen, men det gör vi aldrig.

---

han är allt jag inte visste att jag behövde. han bjöd på bubbel, tog hem mig några kvarter ner, till sin tomma lägenhet. en hård hand mot halsen, som för att testa. jag bjuder in honom att fortsätta. jag röker i fönstret. inga underkläder på mig, han ser rakt in mellan mina ben. han lägger sin hand på mig, i mig. jag blåser ut rök mot S:t Eriksplan. på morgonen vill jag inte gå därifrån.

---

han är svensk, men vi är i Tyskland. han är tanig, pojkig, kulturelit to be. när han klär av sig naken blir han flera gånger snyggare.
"jag har aldrig blivit bjuden på frukost hemma hos någon kille förut", berättar jag. det tycker han är märkligt och balanserar tekopparna till deras plats bredvid askopparna.

---

vi ses i Kreuzberg, men han bor i Friedrichshain. han har köpt sin lägenhet och hans mor är på besök. vi smyger. när han blir upphetsad rycker han till.
på morgonen ligger jag i hans rum, på madrassen på golvet och röker. jag spelar musik, bläddrar i ett av hans flera hundra modemagasin. han berättar om sin parfym, hur han vill lukta som ett objekt, som en snyggt designad möbel. han har en axelväska, men han bär den under armen. det är tydligen fashion.

---

vi börjar hångla på dansgolvet efter att först ha dansat nära, nära. hon är kort, men har ett ansikte som Beatrice Eli. hon säger "du behöver inte åka hem själv". hon får följa med, fastän det inte är lämpligt. vi trängs på min tältsäng. när hon går ber hon mig att ligga kvar.

---

han har köpt brunt. vi röker på hans hotellbalkong, lyssnar på hiphop, äter room service. han stoppar pengar innanför min bh bara för att det ser snyggt ut. när vi knullar viskar han incestfantasier i mitt öra.
det var två fantastiska dagar.

---

bland det första han säger till mig ikväll är "jag har läst din blogg".
jag har vetat vem han är i många år nu. vi har en tendens att röra oss i samma sammanhang. men vi har inte förut pratat.
"vi ska inte ligga med varandra", försäkrar han efter att han bjudit hem mig. "jag har bara en säng, men den är stor. vi kan sova i varsin ända." det gjorde vi inte.
sedan dess är allting förändrat. vi har samtal som aldrig tar slut medan vi fyller askopparna till bristningsgränsen. han är den enda kroppen jag rör vid, den enda mannen jag vaknar bredvid. jag känner hans andetag i mitt öra dagligen. inga andra finns. inga andra borde någonsin få finnas. jag förstår vad det är jag sprungit från, vad det är som skadat mig. jag förstår varför jag ständigt jagat efter kärlek, jag förstår hur det ska kännas.
han säger till mig att jag är perfekt, att han gillar mig mer än jag tycker om honom. men det är omöjligt.

30. (is it so wrong that you make me strong?)

hotellrum. när han går till jobbet tredje gången är det okej. för vi båda vet att när han kommer hem därifrån i natt, då kommer han hem till mig. en nyvaken jag i röd spets och vit t-shirt ska välkomna honom och han ska lägga sig där tätt intill och sova.
så det gjorde vi. vi sov tillsammans för första gången utan att göra mer än just det. sedan en alldeles för tidig morgon och min hand genom håret på hans mage. ingen av oss ville därifrån.

nu: sprängande huvudvärk.

Paris. jag i min korta klänning, den som tidigare gjort honom touched. klackarna mot kullersten. vi träffar vän efter vän efter vän till honom. jag står bredvid och ler i blå fuskpäls och med långa ben. so nice to meet you. 

nu: tröjan han gav mig, slängd på golvet i mitt rum.

restaurangen. vi åt under tystnad när vi inte pratade om desserter eller alkohol. hans blick överallt utom på mig, fastän han sagt att han skulle stirra. lampan över vårt bord lyste så starkt och maten var medioker. jag sa att allt var bra. jag sa att han var handsome. jag tänkte att nu dör allt. allt är dött.

nu: han i samma stad som jag, men inte med mig.

sängen. jag vrider mig bort, inåt, åt alla håll som går. han säger åt mig, lugnt, bestämt. händerna knådar igen. blickar som brinner, som vädjar. jag undrar om något gått sönder, ifall något ändras eller kommer att göra det.
do you want to scream like a porn star?! upprepar han, nästan anklagande. jag svarar inte, vet inte själv. djupt inne i mig vrider sig tvång och passion. ett band som knyts hårdare kring oss.
jag frågade honom då för länge sedan, innan jag började gråta på skype och innan han upprepat why would I want to leave? då frågade jag om jag kunde krossa hans hjärta, ifall jag var i den positionen. han sa ja, men att han kommer att vara okej.

nu: jag kommer inte vara okej.

sista natten.
- I saw you crying.
- did you see our pile? that we were all crying?
- yes. I thought it was cute.

nu: ett meddelande: You though hurt when seeing you at the show. I realized then, we either needed to not fake it or just be friends. Was really tough!

29. (being a bad bitch on the side, may not appeal to fools like you)

konstfest. på golvet före rejvet. det är dumt att stå, man sparar krafter av att vara här nere. krafter man behöver för att klara den känslostorm som stavas Gaga.

då på första konserten, när hon höjs upp ur golvet och är DÄR, börjar jag gråta.

efter revjet. ser rakt upp genom tårar och tappar för en sekund all känsla av tid och rum. vet inte var scenen är, vart närmsta nödutgång ligger. där uppe: lila rök och rött ljus. det är en dröm. jag skulle kunna vara var som helst.

repeat five times.

------------------------------

första gången han går till jobbet putar jag med rumpan, så han ska veta vad han missar.

vi balanserar klumpigt på gränsen mellan kärlek och sex. vi trillar över på en sida. allt är fel. han viskar att det är rätt.

jag sitter i hotellrumsfönstret med utsikt. har satt på mig klänningen igen och dragit upp knäna mot bröstet. det är mörk, tidig morgon. jag röker ut genom fönstrets springa.
han lägger sina händer på mig.
"jag vill bara att du ska veta att jag är här. jag är här för dig"
det är det fulaste och samtidigt mest vackra jag hört.

när han gungar över mig slår guldkorset i mitt ansikte. jag säger att det känns som om Jesus iakttar oss. han frågar om jag vill ha det på mig. men det funkar inte så, det är ju hans.

han älskar min kropp och allra mest mina lårs utsida. knådar, pratar om hur vår kontakt är speciell. jag sluter mina ögon, svävar bort i nuet och låter mig vara hans.

jag vet att det kanske är fel. men jag började tro på honom. kan inte vända tillbaka.
de är besvikna på mig, viskar idiot bakom ryggar. ifrågasätter min starkaste identitet.
han frågar med blå ögon "bryr du dig om vad folk säger?".

jag skriver "det känns som om jag varit i München för alltid."
han svarar inte, svävar högt över marken.
flygplanstryck över huvudet och kroppsöppningar. vi lyfter, jag ser berg i horisonten. jag som trodde det var moln. jag ser vingen, viskar tyst: "håll ut. snart kommer jag. snart kommer jag till dig. snart kommer jag för dig. snart kommer jag i dig. i din mun. kommer."

ett nytt hotellrum. jag lär honom svenska ord; berömmelse, ensam.

jag sjunger Lana Del Rey-låtar till honom. han borde sjunga One Direction till mig. men han kan inte orden, förstår inte vad jag menar, säger, gör.

andra gången han går till jobbet har jag täcket svept omkring mig. önskar mig en groundhog day. det ska inte sluta här.

faller tillbaka i sängen.
faller.

27. (pretentioner)

26. (feeling stupid for all the time that I gave you)

att kyssa dig smakade som att komma hem så nu dränker jag mig själv i pop och nikotin. sedan åker jag till mitte för att sitta på en balkong. där röker vi och pratar, fastän vi inte får. senare ligger jag på rygg på sängen, kysser en kvinna, vrider på huvudet, kysser en man. jag känner händer som aldrig är hårda nog.  jag känner att jag har full kontroll, men att det inte är det jag vill. efter att de kommit går jag mot Alexanderplatz och tar U8 hem. hem till det rosa fururummet som är mitt i tre dagar till. hur ska jag överleva sedan?

Sophia är klok. hon säger sanna saker jag inte vill höra. säger att jag måste sluta hänga upp min egen lycka på andra människor. att de ändå inte är särskilt speciella, att jag är minst lika cool själv. jag nickar och låter det flyta ur huvudet lika snabbt som det kom in.

att kyssa dig smakade som att komma hem, men jag vill aldrig komma hem igen. kommer aldrig att komma hem igen. jag vill se något nytt, vill att en chans dyker upp. då ska jag ta den i handen och aldrig se tillbaka.

(det är natten efter valet och en vän kysser mig på kinden, eller i nacken, det spelar ingen roll. för vi båda har gråtit och förbannat världen. baren går i rosa och jag bekänner om och om igen min röda färg. som om det spelade någon roll. vi förlorade ändå.)

25. (mars - september)

Jag önskar jag kunde skriva om skönhet.
Sådär så att folk förstår.
Men siluetter gör sig inte i text, inte ens i bild. De gör sig i verkligheten, när du ligger bredvid och vet att allt kommer att förstöras.

Känslan som uppfyller mig. Den får mig att röra på kroppen. Den får mig att flytta min hand mot dig. Den får mig att önska utan att gå sönder.
Den är det finaste och renaste jag har. Säger jag det högt skulle det smutsas ner och förstöras.

Du och jag. Utan och. Möjligtvis med bindestreck. Du-jag.
Och det finns något där. Vi är heliga för alltid.

Det här med att du aldrig riktigt känner en annan människa hur nära ni än ligger. Det här med att du aldrig kan bli någon annans innersta önskan. Du kan inte omforma dig själv för att få något tillbaka för hjärtat du gav bort.

Jag borde inte låta dig bygga upp och rasera.
Men vi fungerar såhär. Människan är ingen ö. Inte jag, inte ens du. Så plötsligt sitter jag där och fånler.
Jag har önskat så många gånger. Hjärnan har skrikit sig hes om att ensam är stark. Men det går inte. Det går inte att skärma av mänsklig kontakt. Det är inte värt det. Trots allt som gör ont.
Vi behöver den.
Jag tror jag insåg det först nu.

Men åh, vad mycket enklare det skulle vara om inte allt varit så fruktansvärt BRA.

På Tempelhofer Feld är himlen som störst. Jag sugs in i molnen och min egen vemodighet. Ända tills den punkt då jag inte längre har känslor.

23. (would you go along with someone like me?)

jag klarar inte av att vara såhär ledig.
kanske är det "bara" pms och hormoner. kanske är det något som är fel utan att jag satt fingret på det.

klarar inte av att ta till mig något nytt, men det gamla skänker mig ingen ro det heller.
det är en enda ström av cigaretter och kvällar som aldrig tar slut, på det dåliga sättet.
plötsligt har det gått en dag och när jag ser tillbaka har jag absolut ingen aning om vad jag gjorde av den.
de som betyder något betyder något av fel orsaker. men just nu är det ändå ingen som har tid, alla stressar runt i sin egen bubbla och jag bara önskade att jag hade en egen bubbla som fungerade någorlunda. önskar jag hade fler att höra av mig till.
jag trodde jag var kär, men det gick över och lämnade bara trycket över bröstet. någon sorts längtan efter att smita ut, släppas fri.
hösten rullar in och är fantastiskt vacker och jag står som vanligt och undrar vart sommaren tog vägen. snart har ett Berlinår gått och jag smider planer för att slippa åka härifrån.
samtidigt
vart är jag på väg?

i huvudet går jag ut själv. jag dansar med armarna över huvudet och blickar slängs efter mig. jag slår mig ner vid en snygg grupp och frågar om de inte vill vara mina vänner ikväll.
i verkligheten går jag förbi dörren utan att ens ångra mig.
i verkligheten tar jag en Neuköllnpromenad. jag sätter mig på toppen av en borg, dricker det sista ur min whisky och tar en till cigarett.

jag tänker att det är vackert. jag tänker att jag vill vara någon annanstans. jag tänker att jag aldrig vill att det här ska ta slut.

18. (allt jag ser och hör)

jag röker istället för att laga mat. det går så mycket snabbare.
jag får stundtals panikkänslor. det är så mycket som är otillräckligt i mig. men jag har börjat få perspektiv. försöker mig på en mer förlåtande stil. igen. jag förlåter mig själv om och om igen. jag förlåter alla andra också. har aldrig kunnat vara arg. aldrig kunnat säga ifrån eller hävda min rätt. alltid accepterat andras dåliga sidor men varit rädd att de ska upptäcka mina.
självrespekten. eller bristen på.

jag minns en värderingsövning på högstadiet. vi fick en lista med saker. de skulle listas efter hur viktiga de var för oss. det stod värdeord som: vänner, familj, karriär, pengar. och så det där ordet: självrespekt. jag visste inte vad det betydde.
hade väl hört det någon gång, men visste inte hur det skulle användas rätt.
ni måste förstå; jag var en besserwisser. jag var lillgammal och nästan mer allmänbildad än jag är nu, nästan tio år senare. men här var ett ord jag inte kunde. minns att några populära tjejer högt försökte förklara. men jag förstod inte.
jag satte självrespekten längst ner på listan. var det något jag aldrig hört talas om så kunde det inte vara viktigt, resonerade jag.

och än idag.
självrespekten längst ner på listan.

jag läser igenom en fanfiction. jag får hjärteont och beröringssaknad. åh.
så mycket som är otillräckligt. deadlines som hopar sig och jag som tycks oförmögen att göra saker.
och nu vill skolan att jag ska befinna mig på Nollendorfstraße imorgon. jag som måste klippa film. förstår de inte?
läser mer fanfiction.
kan nästan skratta åt hur jag är en parodi på mig själv. hur rummet är så stökigt att jag inte hittar något. hur soporna stinker för att jag "inte har tid" att gå ner med dem.
hur jag inte mår bra av det här. inte mår bra av att slänga allt omkring mig. inte mår bra av att slösa bort dagar instängd i vår fula lägenhet. inte mår bra av att skjuta upp allt till den punkt där det blir osäkert ifall det någonsin blir gjort.

men jag försöker att bara fnysa åt det. inte gråta i en boll.

jag tänder en cigg, lyssnar på en kärlekslåt och låtsas att en medelålders kvinna ligger där inne i min säng. kanske har vi nyss bråkat, kanske är stämningen spänd, kanske kommer hon ut och lägger handen på min axel. kanske förlåter jag henne. så som jag förlåtit alla.
självrespekten är längst ner på listan. även i dagdrömmen.

17. (ett öppet brev)

Kära Ellinor,

jag ska vara ärlig nu. Jag har sprättat i ditt brev. Du vet en av de sista sidorna, där du skrivit ett lång brev och sedan klistrat det mot ett ark så att bara slutet syns? Jag kunde inte hålla mig. Igår kväll innan jag skulle sova använde jag all min ansträngning för att sprätta upp det och kunna läsa hela. Visst var det rörigt, som du skrev, men det gav mig så mycket att få läsa dina ord. Jag behövde det. Jag behöver dig och dina ord från andra sidan världen. Speciellt igår.
Jag är så trött på mig själv förstår du. Jag skämtar alltid om att jag aldrig träffat någon med sämre disciplin än jag själv, men det är inte bara ett skämt. Det är sant. Jag vet att det går att träna upp, men det känns som att någon skrattar mig i ansiktet när jag tänker den tanken.
Jag har så mycket att göra. Tre filmer ska förberedas. Jag borde blogga, städa, diska, duscha. Men istället spenderar jag en dag framför datorn. Jag spelar Sims i timmar. Ser fem avsnitt av Orange is the new black på raken. Det här brukade vara viktig ensamtid. Nu är det allt jag klarar av att göra.
Jag börjar bli förkyld, kroppen säger ifrån. Nu när jag efter en vecka på gatan där jag bor, verkligen vill ta mig härifrån så låter inte min kropp mig göra det.
Och så tycker jag så förbannat synd om mig själv när jag ligger där i sängen. När dagens enda kraftansträngning var att gå de två hundra meter som går till affären och tillbaka. Jag blir arg på mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Jag försöker, likt en The Secret-anhängare, tänka på allt som är bra. På var jag vill vara. Jag borde inte ge mer energi åt allt som är dåligt. Men det är svårt.
Så då behövde jag läsa de där orden du skrivit i Australien. Jag hoppas du förlåter mig. Även om de var skrivna till mig så var det ju inte meningen att jag skulle läsa dem.

Jag tänker mycket på en vän, ett ligg, en ängel. Tänker hur synd det är att vi inte blir hutlöst förälskade i varandra. Vi skulle kunna leva lyckliga i alla dagar. Men allt vi haft är en överenskommelse och vi är alltid så rörande överens om den. Det är smart och praktiskt. Vi krossar inga hjärtan. Men jag tror att jag behöver henne mer än jag förut trodde.
Jag ska inte säga att det är kärlek, men någon typ av irrationell känsla är det minsann.

Jag firade midsommar med att sitta på marken i en massa timmar. Det var en oorganiserad konsertkö, och juni är så himla kallt numera. Visst önskade jag bort den dräpande 35-gradiga värmen, men det här är väl lite väl kallt? Men jag var där med Jiji i min klass och det betydde mycket att inte vara ensam. Vid insläppet sprang vi alla. Kön var helveteslångt från scenen, åtminstone två hundra meter. Det var kullersten och jag sprang med mina Spice Girls-klackar, du vet de där jag köpte när jag var och hälsade på dig i Sandviken en gång. Men jag klarade det. Ramlande nästan bara en gång. Vi fick så sinnessjukt bra platser på andra/tredje raden, i mitten.
Lana Del Rey alltså. Jag började nästan gråta när hon kom ut. Inte bara för att hon inledde med mig favoritlåt utan kanske främst för att hon är är så vacker i verkligheten. Konserten var jättebra. Fantastisk.
Jag är så förälskad i det nya albumet. Det slog till hårt strax efter konserten, trots att hon bara spelade två nya låtar. Hennes musik är alltid fylld av melankoli och det är som om den stämningen satt sig i min mage. För hur deppigt allt må verka när du läser mitt brev så känner jag mig inte så deppig. Möjligtvis melankolisk. Jag går runt med en känsla i magen, någon sorts spänning. Som om jag glömt något eller känner något jag inte förstår än. Låt oss kalla det melankoli. Jag minns att du älskade det ordet när vi gick i gymnasiet.
Gymnasiet är tre år sedan nu. Hur sjukt är inte det? Tre år sedan vi sågs varje dag och gjorde Sandviken till vårt. Jag hatade det men behövde det mer än jag vågade erkänna. Jag kommer aldrig att bo där igen, men jag har inte besökt det för sista gången. Hur känner du inför staden? Den är ju din stad till en mycket högre grad än den någonsin var min.

Hur har du det på andra sidan världen? Reser du nu eller har du stannat till och jobbat? Hur går det med den där mannen du berättat om? Är han värd allt det fina i dig?
Jag önskar att jag kommer ha råd att åka och hälsa på dig, men ska jag vara ärlig tror jag inte att det kommer att bli så. Det smärtar mig.
Jag önskar att du var här i Berlin. Vi kunde tröstäta tillsammans i min säng och gå ut på klubbar tusen gånger bättre än de vi varit på tillsammans här förut. Vi skulle kunna powerwalka ner i Britz där det luktar kaffesump längs vattnet och dela cigg i Körnerpark. Om du inte slutat röka, då kan jag göra det också.

Nu är det söndag igen. Det blir alltid söndag till sist, fastän veckorna känns maratonlånga. Nu ska jag skypa med min mor och berätta om mitt livs värsta mensvärk. Det finns så mycket mer att skriva, men jag sparar det. Tills vi ses igen.

Alltid din,
Julia

16. (gave myself to books and learning)

att blöda ut hjärtat känns inte rätt just nu, jag ger er en lista istället. jag vill inte vara sämre än mina favoritbloggare så tänkte skriva lite om läsning, jag också. och så får jag en anledning att återanvända ett gäng gamla bilder.

Snabbläsare eller långsamläsare?
Oftast långsamt, ibland över ett år. Det beror mycket på hur många böcker jag läser för tillfället och i vilken fil boken ligger. Några gånger om året läser jag förvånansvärt snabbt. Förra veckan läste jag till exempel två otunna böcker utan problem eller stress. Böcker blir ju ofta bättre när jag läser dem snabbt, jag blir så inne i berättelsen, karaktärerna, världen.

Tegelstenar eller tunnisar?

Tunna i regel, mindre avskräckande. När jag började läsa klassiker riktade jag in mig på de lite tunnare och det var en fantastisk inkörsport. 

Jag romantiserar tegelstenar dock, kanske för att jag inte läst någon riktigt tjock bok. Än.

Bibliotek eller bokhandel?

BIBLIOTEK. Alltså älskar sönder. Det är gratis och fantastisk stämning. Du kan helt plötsligt stå med en bok i din hand som du aldrig skulle fått höra om annars. Kanske är det en ny favorit? Bibliotek är socialare och mindre stressigt än en affär. Samtidigt kan du vara helt inne i dig själv. 

Nya böcker behöver jag inte. Jag handlar böcker på rea och loppisar. Jag besöker bokbytarbord och jag får i present. Det har blivit så många att de utan tvekan är dubbelt så många som de böcker i hyllan jag faktiskt läst. 

Jag har stor respekt för böcker, men är ändå inte särskild varsam med biblioteksböcker. Tycker charmen är lite att någon läst och tyckt innan mig. Jag gör hundöron och en gång skrev jag faktiskt till en mening i slutet av ett stycke i en biblioteksbok. Den passade så bra. Det var Om konsten att resa av Alain de Botton, förresten.



Ljudbok eller e-bok?

Svåraste frågan. Jag tycker oftast böcker blir lite sämre när jag hör dem som ljudbok. Jag gillar det inte nämnvärt, även om jag försöker med någon ny varje år. Min mamma lyssnar mycket på ljudböcker så jag brukar lägga över dem på min dator och tänka att jag ska lyssna på dem. Just nu är jag på Torka aldrig tårar-seriens andra del och har varit det i ett halvår. Jag föredrar podcasts över ljudböcker och lyssnar på minst en varje dag. Gärna poddar om böcker. 

E-böcker har jag läst ett fåtal. Det funkar, men aldrig som substitut för en riktig bok att hålla i handen. Det blir en annan läsupplevelse, på gott och på ont. 

Så vinnaren är....? E-böcker. Tror jag.

Inbunden eller pocket?

Pocket om jag äger den själv. Inbunden på bibliotek. Tror det är för att pocket är billigare och så himla mer praktiskt för hemmabruk, medan inbundet känns så seriöst och som ett större antagande. 

Vampyrer eller spöken?

Spöken. Fattar inte all vampyrhype.



En i taget eller slalomläsning?

ALDRIG en i taget. Jag önskar att jag kunde, men måste läsa ut si sådär sju böcker innan jag kommer till den situationen. Det har jag ingen motivation för. Jag läser det jag har lust med.  Nu när jag bor utomlands har jag till och med vissa böcker med bara något kapitel kvar som ligger i Sverige och väntar på att en dag bli utlästa.

Jag märker ofta när jag börjar på en bok hur lång tid det kommer ta. Vissa böcker läser jag på ett år, andra på en vecka. Det beror på. 

En anledning kan säkert vara att jag är väldigt envis när jag läser en bok, lägger sällan ner även om den är dålig. Då läser jag den bara under en längre tid.

Jag har aldrig haft problem med att hålla isär handlingarna, snarare har jag bara blivit positivt överraskad när jag tar upp en gammal bok igen och fortsätter.

Nytt eller gammalt?

Jag ligger oftast några år efter med all kultur. Musik, böcker, film, tv-serier. Så inget supernytt. Mycket för att jag så sällan köper nya böcker och inte orkar stå i kö och ta korttidslån på biblioteket. Jag väntar hellre ett tag då.

Men annars spelar det ingen roll. Det är ofta bra på olika sätt.

Bokmärke eller hundöra?

Nästan alltid bokmärken.



Snacks eller godis?

Alltså nej? Te och mackor i så fall.

Biografier eller memoarer?

Memoarer. Har hittills aldrig läst en biografi som har varit tillfredsställande.

Skräck eller chicklit?

Skräck. Är väl ingen expert på genren men har läst ett gäng Stephen King.

Soffan eller sängen?

Soffan hellre. I soffan läser jag när jag verkligen vill ägna mig åt läsning. Här i Berlin blir det sängen eftersom jag inte har en soffa.



Inne eller ute?

Helst på väg. I flygplan, på tunnelbanan. Annars inomhus. För att läsa ute måste det vara varmt och soligt och då klarar jag inte att vara ute så länge (pga gillar inte sommaren nämnvärt) och dessutom blir sidorna sådär vita och ljusa så jag får ont i ögonen och kisar. Min balkong i skugga är helt okej dock. Speciellt precis nu. Sitter på balkongen och skriver detta. Borde kanske läsa lite efter. (läs: borde kanske börja på en ny bok och lägga de sex böcker jag redan läser åt sidan)

Originalspråk (engelska) eller översättning till svenska?

Det beror helt på. Vissa har jag en lust att läsa på engelska och vissa bryr jag mig inte. Det är svårt också, att läsa det engelska originalet gynnar ibland boken,  och ibland missar jag för mycket av det vackra eller vad som händer. Jag är dock fruktansvärt förälskad i det engelska språket när jag läser. Just nu läser jag en bok som jag läst i åtminstone ett halvår nu. Ibland har jag läst den snabbt och ibland långsamt. Den är på engelska och rätt svår. Den har en relativt nyskapande form och jag känner att mycket går mig förbi. Men samtidigt älskar jag att läsa den ibland. För det engelska språket är så krispigt, så poetiskt, så fantastiskt.

Poesi eller prosa?

Prosa. Med islag av poesi.

Kvinnliga författare eller manliga författare?

Försöker läsa fler kvinnliga författare efter att jag upptäckt att jag läser mest manliga. Det går väldigt bra. I år har det (omedvetet) blivit 50/50. Jag skulle säga att min erfarenhet dock är att kvinnliga författare har ett högre genomsnitt på kvalitén. I alla fall bland de böcker jag läst. Och speciellt i år.



Boken eller filmen?

Nästan alltid boken.

Kokbok eller Bakbok?

Kokböcker. Helst av Lotta Lundgren. 

Bakning är inte min grej. Om inte "Bakbok" syftar på böcker om stjärtar. Rumpor är nämligen min grej. 

Kärlek eller spänning?

Oftast kärlek. Eftersträvar oftast det vackra, snarare än det fängslande. Hinner dock med kanske 1-2 spänningsböcker per år.

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade:

Skulle tippa på att det var Stephen Kings Christine. Det var den första boken jag läste av honom, jag var tio eller elva. Sedan dess har jag älskat honom lite i smyg. Han är inte en författare som det pratas om i de fina rummen. I alla fall inte utan att näsor rynkas. Men det är något med hans prosa när den är bra. Stephen skriver om en oskön man som sitter på sin veranda och dricker öl vareviga dag och lyckas med konststycket att få denna man att verka som den mest intressanta karaktär någonsin. Han skriver fantastiska personporträtt och skildringar av USA. Sedan har han producerat så mycket att allt omöjligt kan vara bra. Men några av de jag läst har haft löjligt bra kvalité.



Klassiker jag hävdar att jag har läst men aldrig tagit mig igenom:

Tror aldrig jag ljugit. Dock så kan jag rätt mycket om böcker och litteratur, så jag kanske ibland deltar i samtal om böcker jag inte läst för att jag har en tydlig bild av den. 

Mest har jag kanske berömt Mästaren och Margarita utan att egentligen ha tagit mig genom den. Någon dag så.

Jobbigaste bok jag läst:

Vävarnas barn av Per Anders Fogelström läste jag på högstadiet när vi skulle läsa svenska klassiker. Jag bad min lärare bestämma vilken jag skulle ta och eftersom jag var mer läsvan än många andra fick jag en av de svårare och tjockare. Den var jobbig för att den kändes så tung att ta sig genom. Jag gillade den inte. Allt i hela handlingen var elände elände elände. Klimaxen i eländet är när en kvinna dör av hunger, strax efter att ha försökt äta upp sina egna fingrar. 

Den är jobbig på så många sätt.



Bästa barnboksförfattaren:

Svår fråga. Räknas JK Rowling? Den jag läst mest av är Lemony Snicket, men det är ju för att den olycksaliga berättelsen om syskonen Baudelaire är i hela tretton delar. Bäst vet jag inte om han är. 

Minns att jag verkligen uppskattade Mary Hoffmans Stravaganza-serie även om jag var lite för gammal för att läsa den. Samma med Philip Pullmans serie om den mörka materian, även om del ett är överlägset bäst i det fallet. 

Bok som berört mig mest:

Skulle tippa på Extremely Loud & Incredibly Close. Det var en av de första(kanske den första) romaner jag läste på engelska. Jag köpte den på flygplatsen i München 2007, där vi mellanlandade på väg från eller till Kroatien. Jag hade absolut aldrig hört om den innan, men framsidan såg lockande ut. Sedan efter några år så blev den helt otroligt hypad av tjejer som liksom jag hade rosetter i håret och jag undrade hur jag kunde välja en så klyschig bok utan att ens vara medveten om mitt val. Jag är hur som helst väldigt glad att jag valde just den. Jag har läst den själv, med understrykningar och sönderälskande, och sedan högt för min mamma, då på svenska.



Recensera din senast lästa bok:

Senaste boken jag läste ut heter Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet. 

Den handlar om Hanna som är tjugo år och pluggar statsvetenskap i Uppsala. Hon är rätt deppig, så som en lätt blir när dagarna rullar på och en inte vet vart en är på väg. I hennes klass går Imagine, en tjej med hög röst och färggranna kläder. Hon tränger sig in i Hannas liv och kräver att få ta upp större delen av hennes tankeverksamhet och kärlek. Det är krävande, men det är vackert. Tillsammans smider de planer om revolutionen och de startar en politisk förening. För en måste ju göra något. 

Jag fick denna bok i julklapp av mina morföräldrar. Mina förväntningar var inte höga. På baksidan av boken kunde jag läsa om bokens handling. Jag tyckte den verkade så tjejig. Jag förstod att de valt den åt mig, för där stod ju om politisk kamp och en retorisk fråga undrade ifall kampen nu är likadan som den var då, där då underförstått syftar på en romantiserad 68-rörelse.  Det kändes så typiskt, lite som mina morföräldrar ibland kan se på min kamp och organisering och skaka lite överseende på huvudet. Hela boken kändes som om den skulle ta upp den revolutionära fas vi alla går genom innan vi blir banktjänstemän och moderater bla bla bla.

Men den var så himla mycket bättre än vad jag förväntade mig! Vackert språk, ibland nästan förtjänt av en understrykning. Jag kunde känna igen mig och identifiera mig mycket. Porträtten var kärleksfulla och levande till den grad att det inte gjorde något att vissa karaktärer var väldigt klyschiga. Jag älskade det odefinierade förhållandet mellan Hanna och Imagine, där det aldrig skrevs ut ifall de var ett par eller bara bästa vänner. Mycket i hur Hanna känner för Imagine kändes som kopierat ur min dagbok och jag älskar när en bok ligger så pass nära mitt liv. 

Gillar du att läsa tycker jag du ska följa mig på boktipset.se HÄR

13. (den förstaste av majar)

jag måste försöka berätta det här.

idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. årets bästa dag, varje år. förutom i år.
(förlåt är tvungen att ta en paus i skrivandet pga av kraftig gråtattack)
jag sitter i Berlin, har ätit brunch och ska snart ta en lång promenad. det är somrigt, vackert och jag är ledig. jag vet inte hur många gånger vänner sagt till mig att jag inte får missa första maj, för det är den bästa dagen på året i Berlin. anarkister revolterar mot allt och bränner bilar. människor har fester på gatorna. de talar om en revolutionär stämning.
men ärligt. fuck den.
avståndet till Stockholm har aldrig känts så mycket i mig som nu. jag tror folk inte förstår vad det betyder för mig att en gång om året få äga stan med mina vänner. att lyssna på talens självklarhet där de ekar på Södermalm och i Kungsträdgården. att springa in i de vackraste personer jag vet. att alla är så stressade och så lyckliga på samma gång. att se de röda fanorna mot himlen. att vara en del av en majoritet. att få fira den kamp som betyder så mycket för mig och för arbetare runt om i världen. att det är fest och sommaren snart kommer.
det är som en särskild magkänsla. något jag bara upplever en gång om året och tar energi ifrån. det är så mycket större än ord.
nej, jag kan inte beskriva det. låt mig säga såhär istället: på ett gäng bildlektioner under högstadiet hade vi som uppgift att bygga ett tittskåp över den plats där vi kände oss mest hemma. mina klasskamrater byggde sina faktiska rum, sina drömrum eller en kombination av båda(min vän Alexandra byggde till exempel sin säng, men placerade den på en fotbollsplan). jag då? jag byggde ett demonstrationståg. små gubbar i olika färger med en röd banderoll tågade framför Stockholms skyline. vi skulle ge varandra kritik, två snälla saker och en dålig. många av killarna i klassen vägrade säga något bra om det jag byggt. jag fick framtvingade kommentarer om att soptunnan var snygg och att figurerna såg ut som gamla pakistanier(????). senare ställdes de ut i skolan vilket resulterade i sabotage av mitt tittskåp. självklart var det bara mitt som togs sönder. så var mitt högstadium.
men det spelade liksom ingen roll. de kunde spotta på allt jag var, alla värderingar jag någonsin haft, men det är ändå självklart att jag bygger ett demonstrationståg. jag skulle kunna göra det igen. för ingenstans hör jag hemma så som i ledet som sträcker sig i kilometer från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. jag och mina vänner med nävarna knutna mot överheten.

så i år är allt jag kan tänka på att jag inte är där.

jag med fana på trappan till kungliga slottet, första maj 2013, fotat av Samuel

11. (saknar att höra min namn sägas)

har röstanteckningar på mobilen och ett klottrigt worddokument. det är blogginlägg som aldrig blir av eller utvecklas, av varierad kvalité. tänkte jag skulle tömma dem så jag gör min kreativa spya rättvisa.

Jag är inte säker på om det är dina händer jag vill ha runt mitt ansikte eller händer tillhörande vem som helst. Är inte säker på om det är i din hall jag vill ställa mina skor, eller hos vem som helst. 

******

Jag har hållit dig i mina armar. Akta dig, för du har varit min.

du har legat närmare än de flesta någonsin kommer. se mig i ögonen och säg att det inte betydde någonting.

du har skrapat på det innersta jag har. Säg inte att du inte njöt av varje sekund.

Jag skriver texter om dig.

Du

skriver inga texter om mig.

******

Berlin knoppar och blommar. Gatorna luktar färskt av regn och kvällarna är ljumma. Utom när det blåser sådär hårt innan regn och vädret växlar. Jag lyssnar på Spanarna och fågelkvitter. Här är gatorna jag älskar. Har glömt bort vad den här staden med all sin motsägelsefullhet gör med mig, men kommer snart på det igen. För här doftar det av all sorts mat och människornas samtal är mysterium.

Jag går en promenad längs med Kreuzbergs alla kanaler och möter så många som liksom jag bär ironiskt märkbara glasögon och lediga, minimalistiska outifts. Jag tror jag ser vänner flera gånger, men jag känner ingen här. Men det är en sorts försäkran om att det finns fler. Fler att lära känna, att det finns en chans. Om jag nu var en sådan som rörde på mig, kanske. 

Jag går kvarteren hemåt, ner dit där jag som vit är i minoritet och där jag alltid känner mig mest hemma.  Jag försöker ingenting här. Här är jag mig själv i bekväma skor och matkassar över axlarna. Här har jag mitt fula rum och knakiga säng. Här slår löven på träden utanför min balkong ut och teet är färdigt och här bor vänner några kvarter bort.

******

Det är så mycket du kan som inte jag klarar av. Måla ögonbryn till exempel. Lyfta mig högt på ett sådant oskyldigt sätt. Gå vidare utan att märka att du tappat mig. Jag vaknade när huvudet slog i marken.

Kanske är du inte bra för mig, fastän vi båda sagt det. Upprepat det till tusen.

Men jag är aldrig din första, kommer inte få vara din sista.

******

Ta mig ut ikväll, vi kan väl gå en runda? Sparka grus med en flaska i handen. Blöda ut våra hjärtan tills halsen värker. Finslipa det vi vill säga så att det står gnistor och blir skarpast möjligt.

Berör mig, rör mig, välj mig.

För Guds skull, välj mig.

Säg att du behöver mig.

******

I låtar sjungs det om känslor som aldrig funnits. Jag har aldrig känt så här förut. Men här är alla känslor som går att känna är kända. Ingenting nytt, spännande. Allt är upprepningar.

Jag är en drama queen, men efter tio minuter känns allt så överdrivet. Ser tillbaka på en psykos som knappt hunnit ta slut, men jag tycker redan att den är det dummaste jag hört. 

Jag försöker återigen hitta mig själv. Hitta den jag var. Minut för minut återanpassas jag in i det liv jag byggt upp åt mig själv här i Berlin. Månen är halv, natten är ung. Jag är ensam, men jag kan vara ensam i natt, det är helt okej. 

Du gav mig aldrig något i alla fall.