10. (being no poet)

ibland (ofta) när jag går hem från tunnelbanan
lägger jag inte ner den bok jag läser
jag går istället med den uppslagen i mina händer
böjd, försjunken i text
som en krok
ser ibland upp vid strategiskt valda tillfällen för att vara noggrann
inte gå in i glasdörr, inte bli påkörd av bil
hinner också registrera: eventuell blåst, ljus

kan inte låta bli att se mig själv utifrån,
undrar vad de andra här i förorten ser i mig
tänker de "typiskt medelklassen"?
det är lätt att tänka att de tänker "POSÖR!"
speciellt en dag som denna när jag läser poesi
kanske känner de igen sig själva
längtar hem till en bok som ligger bredvid sängen och väntar
kanske känner de avund
för att inte de hittat till orden
för att de gett upp innan de börjat

helst
vill jag bli sedd som en reklampelare
för LITTERATUREN
vill säga "med en bok som vän behöver du inga andra"
vill förklara vad läsandet gett mig
vill så himla gärna att alla ska förstå
att den rösten jag läser poesi med
är den som ligger allra närmast mig själv