30. (is it so wrong that you make me strong?)

hotellrum. när han går till jobbet tredje gången är det okej. för vi båda vet att när han kommer hem därifrån i natt, då kommer han hem till mig. en nyvaken jag i röd spets och vit t-shirt ska välkomna honom och han ska lägga sig där tätt intill och sova.
så det gjorde vi. vi sov tillsammans för första gången utan att göra mer än just det. sedan en alldeles för tidig morgon och min hand genom håret på hans mage. ingen av oss ville därifrån.

nu: sprängande huvudvärk.

Paris. jag i min korta klänning, den som tidigare gjort honom touched. klackarna mot kullersten. vi träffar vän efter vän efter vän till honom. jag står bredvid och ler i blå fuskpäls och med långa ben. so nice to meet you. 

nu: tröjan han gav mig, slängd på golvet i mitt rum.

restaurangen. vi åt under tystnad när vi inte pratade om desserter eller alkohol. hans blick överallt utom på mig, fastän han sagt att han skulle stirra. lampan över vårt bord lyste så starkt och maten var medioker. jag sa att allt var bra. jag sa att han var handsome. jag tänkte att nu dör allt. allt är dött.

nu: han i samma stad som jag, men inte med mig.

sängen. jag vrider mig bort, inåt, åt alla håll som går. han säger åt mig, lugnt, bestämt. händerna knådar igen. blickar som brinner, som vädjar. jag undrar om något gått sönder, ifall något ändras eller kommer att göra det.
do you want to scream like a porn star?! upprepar han, nästan anklagande. jag svarar inte, vet inte själv. djupt inne i mig vrider sig tvång och passion. ett band som knyts hårdare kring oss.
jag frågade honom då för länge sedan, innan jag började gråta på skype och innan han upprepat why would I want to leave? då frågade jag om jag kunde krossa hans hjärta, ifall jag var i den positionen. han sa ja, men att han kommer att vara okej.

nu: jag kommer inte vara okej.

sista natten.
- I saw you crying.
- did you see our pile? that we were all crying?
- yes. I thought it was cute.

nu: ett meddelande: You though hurt when seeing you at the show. I realized then, we either needed to not fake it or just be friends. Was really tough!

29. (being a bad bitch on the side, may not appeal to fools like you)

konstfest. på golvet före rejvet. det är dumt att stå, man sparar krafter av att vara här nere. krafter man behöver för att klara den känslostorm som stavas Gaga.

då på första konserten, när hon höjs upp ur golvet och är DÄR, börjar jag gråta.

efter revjet. ser rakt upp genom tårar och tappar för en sekund all känsla av tid och rum. vet inte var scenen är, vart närmsta nödutgång ligger. där uppe: lila rök och rött ljus. det är en dröm. jag skulle kunna vara var som helst.

repeat five times.

------------------------------

första gången han går till jobbet putar jag med rumpan, så han ska veta vad han missar.

vi balanserar klumpigt på gränsen mellan kärlek och sex. vi trillar över på en sida. allt är fel. han viskar att det är rätt.

jag sitter i hotellrumsfönstret med utsikt. har satt på mig klänningen igen och dragit upp knäna mot bröstet. det är mörk, tidig morgon. jag röker ut genom fönstrets springa.
han lägger sina händer på mig.
"jag vill bara att du ska veta att jag är här. jag är här för dig"
det är det fulaste och samtidigt mest vackra jag hört.

när han gungar över mig slår guldkorset i mitt ansikte. jag säger att det känns som om Jesus iakttar oss. han frågar om jag vill ha det på mig. men det funkar inte så, det är ju hans.

han älskar min kropp och allra mest mina lårs utsida. knådar, pratar om hur vår kontakt är speciell. jag sluter mina ögon, svävar bort i nuet och låter mig vara hans.

jag vet att det kanske är fel. men jag började tro på honom. kan inte vända tillbaka.
de är besvikna på mig, viskar idiot bakom ryggar. ifrågasätter min starkaste identitet.
han frågar med blå ögon "bryr du dig om vad folk säger?".

jag skriver "det känns som om jag varit i München för alltid."
han svarar inte, svävar högt över marken.
flygplanstryck över huvudet och kroppsöppningar. vi lyfter, jag ser berg i horisonten. jag som trodde det var moln. jag ser vingen, viskar tyst: "håll ut. snart kommer jag. snart kommer jag till dig. snart kommer jag för dig. snart kommer jag i dig. i din mun. kommer."

ett nytt hotellrum. jag lär honom svenska ord; berömmelse, ensam.

jag sjunger Lana Del Rey-låtar till honom. han borde sjunga One Direction till mig. men han kan inte orden, förstår inte vad jag menar, säger, gör.

andra gången han går till jobbet har jag täcket svept omkring mig. önskar mig en groundhog day. det ska inte sluta här.

faller tillbaka i sängen.
faller.

10. (jag kan välja någon annan IDIOT)

blev full och lekte sambo i en Stockholmslägenhet. kastade återigen lite pärlor åt svin men den här gången tror jag att han förstod. frågan är om det är bättre.

----

kom hem. sov länge. gjorde ingenting.

----

åkte till Österrike och var rätt så professionell. Alper av gudomliga proportioner, filminspelning och djupa diskussioner efter att solen gått ner.

----

kom hem. sov länge. gjorde ingenting.

----

blev anklagad att inte vara tillräckligt motiverad, involverad och dedikerad i ett grupparbete. hon hade rätt. mina tankar var så långt från henne de kunde flyga. de hade landat på en Stockholmsgrabb med tvetydiga ord, hårda kindben och trassligt liv. jag hade ingen motivation kvar. till något alls i hela världen.

----

träffade vänner, drack och åt. tog promenader, alltid på väg någonstans, aldrig planlöst.
en bekant byggde ett luftslott som senare raserades. det föll med mascaratårar från mitt håll.

----

gick förbi ett par i Görlitzer Park och svor för mig själv tre gånger på raken. hur svårt kan det vara? tänkte jag. varför? undrade jag.

----

satt på balkongen med fötterna mot räcket, ett vinglas i handen och cigg inom räckhåll. jag svarade på urusla meddelanden med ett flin i mungipan och hård självständighetsmusik i hörlurarna. jag klättrade långsamt upp på min nya självsnickrade status och var så över allt.

-----

är hemma. sover länge. försöker göra någonting.

8. (stad i världen)

för dig skulle det kunna vara en vanlig dag, något vanligt i mitten av ditt vanliga liv. 
jag lutar huvudet mot flygplansfönstret, lika övertygad som alltid när planet går ner för landning att det är nu jag ska dö. här ska livet ta slut och det finns ingen återvändo.
jag är inte flygrädd. jag grips inte av panik. sitter stilla och lugnt och förbannar allt jag inte hann göra här i livet. ber en bön till Gud, hoppas att hen lyssnar idag. ber om förlåtelse.
när hjulen stöter hårt i marken, utan att välta planet eller framkalla stora eldsflammor som får bränsletanken att explodera, är jag alltid förvånad. jaha. det var det. vad ska jag nu göra med mitt liv?

Stockholm luktar inte som Berlin. här förstår människor jag möter vad jag säger när jag låtsas prata i telefon. här kan jag be om hjälp i en lucka, för jag förstår faktiskt vad de svarar. här bygger de om centralstationen i en sådan takt att jag nästan virrar bort mig. åker tunnelbana med en dokusåpakändis och tjuvlyssnar på deras samtal. han går av i Hallonbergen, ska promenera hem till andra blåa linjens trakter. hans sällskap sitter kvar en station till, går av i Kista. längst ut på linjen går vi andra av. vi som inte är innerstadsbor, inte förortsmedelklass som kanske en dag ska kunna flytta innanför tullarna, inte gangsterförort där bilar brinner. vi saknar själ, förutom den som bultar runt i oss och skaver. men det är så vackert här, nästan som en tavla över rätt och fel. har sällan känt en sådan klasstillhörighet som när jag går upp på Akalla torg.
hemma i förorten luktar det Lotta Lundgren-ångest, mamma och julafton. det är något så sorgligt med hur tiden står still hemma hos en kvinna som inte kan ta hand om sitt eget liv. min underbara, ordningsamma, smarta mammas öde har blivit att stirra tyst framför sig. på en tv-skärm, på en cd-spelare, ner i knät. fastän julpyntet är borta så ligger en julduk kvar. det är sådant hon inte kan ta bort själv. hon kan inte svepa med handen över en bordsyta för att tömma den på smulor. det gör vi som får betalt. i brödburken ligger samma skorpor, bakverk och tortillas som när jag åkte härifrån, ganska prick två månader sedan. i kökslådorna är det inte samma ordning som när jag är här och flyttar om sakerna efter min smak. nu har assistenthänder skapat ett nytt system och jag är främlingen. i mitt eget hem. vårt eget hem, mitt och mammas.
när jag stått och pratat i några minuter, strax över den hög som utgör mina ytterkläder, går jag fram till min mors rullstol. böjer mig ner och ger henne en kram. hon lägger sina stela armar omkring mig och jag känner hennes värme. något gnistrar i hennes ögon, jag älskar att se hennes leende såhär.

det kommer göra ont att åka tillbaka på söndag.

att gråta på Arlanda har ju blivit en liten tradition, kanske något att stå fast vid.
det är ju något hjärtslitande med allting. hur mycket jag vill, men hur lite jag faktiskt klarar av. vilka vänner jag lämnar, vilka jag åker till. vilka relationer som betyder något, vilka jag bara trodde var viktiga.
låt oss lyssna på Lana Del Rey på ett ytterst vänskapligt sätt, hon har formeln, hon vet vad vi är.

46. (wake me, shake me)

vi blir tillsagda att stå på rad. rösten är bestämd men vänlig: "keywinner, friend, the rest" han visar med hela armarna hur vi ska stå. vi får få förbi alla. genom korridorer. jag har sminkat mig, skakat, panikdruckit vatten.
väntan är över nu. inga fler nätter i tält och i snitt femton minusgrader. inga fler möten med nya vänner och vi ska inte längre umgås intensivt. inget mer bli intervjuad av cirka all norsk media.
nyss var vi bland de andra. jag dansade med hela kroppen till edge of glory. vi kramades och var precis där, på ärans kant.
men nu är vi i den dämpade spänningen, mitt i korridoren där doftljus fladdrar och folk talar lågt.
vi får gå runt ett hörn. det jag ser har jag sett på bilder. alla tygen, vakterna och den intensiva marijuanadoften. ett hörn till, stadigt på led och där är hon.
det känns så självklart på något sätt. att hon möter mig med öppna armar och halsbandet i handen. en kort kram och sedan halsbandet runt min hals.

vi är där tillsammans allihopa i en halvtimme. vi är verkligen tillsammans.
och det som händer går liksom inte att skriva ner. det känns så heligt och privat och jag är rädd för att glömma något väsentligt. fler fragment kanske kommer i framtiden. kanske inte.

men finast är sista kramen. då hon säger åt mig att jag är galen för att köa så länge ("don't do that!") och sedan lägger armarna omkring mig och håller mig så i kanske en halv minut.
med huvudet lutat mot mitt bröst(så kort är hon) och mina armar runt hennes axlar. hennes rosa peruk doftade och weed och människa(liksom så på riktigt, hud och hår)
på sig hade hon halsbandet jag tidigare gett henne. och allt kändes så självklart.

kände lite som hon sa med en gång när vi kom in i rummet:
"Thank you for being my friends" - Lady Gaga

44. (hemma igen men inte bättre än förut)

"when the people I used to know found out what I had been doing, how I'd been living, they asked 'why?'
but there is no use in talking to people who have a home. they have no idea what it's like to seek safety in other people, for home to be wherever you lie you head 
i was always an unusual girl (...) Just an inner indecisiviness that was as wide as wavering as the ocean.  (...) a fire for every experience and an obssesion for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about- and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzlez and dizzied me.
Every night I used to pray that I’d find my people- and finally I did- on the open road. We have nothing to lose, nothing to gain, nothing we desired anymore- except to make our lives into a work of art.
LIVE FAST. DIE YOUNG. BE WILD. AND HAVE FUN.
I belive in the person I want to become, I believe in the freedom of the open road. And my motto is the same as ever- *I believe in the kindness of strangers. And when I’m at war with myself- I Ride. I Just Ride.*
Who are you? Are you in touch with all your darkest fantasies?
Have you created a life for yourself where you’re free to experience them?
I Have.
I Am Fucking Crazy. But I Am Free."
 - Lana Del Rey

okej riktigt sådär var resan inte.
men nästan.

43. (naive again)

när jag tänker på att åka hem, är det inget som känns jobbigt. kanske är det för att jag, när jag tänker på hur det kommer bli, föreställer mig att livet där hemma kommer att vara som det brukade vara. mitt planlösa, halvt arbetslösa liv, när jag spenderade dagarna som jag helst ville. jag kunde gymma, laga mat, läsa, gå och simma, se på tv-serier, promenera och drömma om framtiden. allt i godan ro. när jag sitter har, löjligt länge på en uteservering i svensk sommarvärme(nåja, nästan), dricker te och röker med en god bok i handen, så tänker jag att livet där hemma inte kommer att skilja sig nämnvärt från det här. men så slår det mig att jag troligtvis inte kan fortsätta planera mina veckor efter vilka pass på gymmet jag avser besöka.
faktumet att jag, när jag kommer hem borde aktivt söka jobb, skrämmer mig faktiskt. jag mår fysiskt dåligt över tanken på att det liv jag varit så nöjd med inte kommer kunna påga föralltid. jag har rymt från allt vad seriositet heter, under en så lång tid nu, att jag glömt hur det är att vara, om inte vuxen, så i alla fall en god bit på vägen. det är som att all den mognad jag en gång hade, liksom runnit av mig. 
här sitter jag, i vackra Nice på Rivieran och är bortskämd nog att kunna tänka att idag regnar det, och eftersom jag redan varit ute på en liten promenad idag kan jag nog unna mig att sitta här inne med ett avsnitt av Babel på svtplay, eller läsa ytterligare ett par kapitel. jag borde i och för sig plugga, men det är inget som inte kan vänta några timmar eller någon dag. imorgon tar jag en liten tur till Monaco, så jag får hoppas på sol.

och långsamt är det som att jag börjar inse hur priviligerad jag faktiskt är som har fått gora den här långa resan. om bara ett par dagar är jag i Sverige, om en vecka är jag snart i Stockholm igen. 
och kanske har jag precis just nu slutat längta hem.

41. (jesus sa vänd andra kinden)

det brinner och hamrar och är harmoni om vartannat.
ibland önskar jag att jag var alldeles själv, i min egna lägenhet. att jag kunde låsa dörren om mig, i en stad som är min, och sedan spendera kvällen precis hur jag vill.
ibland är jag så himla trött på mig själv.
ibland är jag trött på ständig förflyttning.
ibland är jag alldeles för rastlös.
ibland vill jag bara gråta.
ibland spyr jag över toalettstolar samtidigt som jag ler för att jag har så himla kul.
ibland är allting så vackert att hjärtat snörps ihop till ett litet russin.
ibland om kvällarna skimrar husens ljus i vattnet, precis som det gör hemma i Stockholm.
ibland känns det knappt att jag är utomlands.
ibland dricker vi öl hela dagarna.
ibland hatar jag män.
ibland hatar jag att jag behöver män.
ibland hatar jag att jag tror mig behöva män.

40. (this is the time of your life)

dricker öl i tyska städer. slänger mig ner på gräsmattor. promenerar med tung ryggsäck. umgås med den finaste vännen jag har. pluggar tyska.
imorgon sticker vi upp tummen och tar autobahn mot Prag.
kommer hem i slutet av november(lagom till Gaga i Oslo), men tills dess: njuta.

(dålig bildkvalité = Iphonebilder)

39. (it's been a long time, but I'm back in town)

ursäkta min frånvaro, men har haft fullt upp med att städa mitt rum, köa kalla nätter för två Gagakonserter, stått längst fram på båda, sett vänner bli uppdragna på scenen och få gå backstage, haft magisk ögonkontakt med drottningen själv, fått nya vänner, kastat upp en Pippidocka på scenen(kolla här hur det gick med den), sett hur dockan sedan blivit omnämd i de båda stora kvällstidningarna, tagit flyget till Amsterdam, blivit mött av min bästa vän med utsträckta armar, hängt vid kanaler och parker, rökt på, sovit hos en man som mediterar skrikande i en timme innan kvällsmaten varje dag, liftat Amsterdam-Hannover-Berlin och på det sättet träffat de mest intressanta människor och gått på Berlin Festival och sett bland annat The Killers och Grimes.

så jag hoppas frånvaron känns berättigad.

(lyssna på mig i radio här och här)

22. (dublin är kallt, grått och alldeles alldeles underbart)

förra helgen mötte jag våren hos Lisa och Emil i Dublin. livet är liksom alltid lite bättre när jag får flyga iväg ett kort slag.

1. (nytt år, nya tider)

med det nya året är tideräkningen tillbaka på ett. this is the year, som jag naivt sjunger varje nyårsafton.
börjar året med ett par tillbakablickar, först ut är bilder från oktober och november. från valencia, strax söder om barcelona och väster om mallorca.
där chillade jag, pluggade, blev flörtad med, gick på europas största akvarium, åkte metro, promenerade i sommarvärme, tyckte det mesta var exotiskt, blev hög och mådde bra.