filmer och vikter. mina prioriteringar är galet sneda, men så får det vara ibland.
jag jobbar mycket på att framkalla inspiration och lära mig själv at tvingas till kreativitet. det går bättre än man kan tro. jag skriver långa texter om att dra undan dukar, sårade blickar, rosa hår som doftar damm och weed. det låter lite såhär:
Collagen
har fyllt upp dina läppar och nu ligger de avslappnade. Jag inbillar mig ett
svagt leende.
Du
säger jag är galen. Du säger åt mig vad jag inte ska göra. Jag smeker över
Versacesiden. Rosa hårstrån mot svart kavaj.
Du är
allt, men bara halva mig.
Doften av smink och
droger. Med hashstora pupiller suger du in min osäkerhet. Din blick naturlig i
min trots att här finns så mycket jag inte förstår. Du borde vara mil ifrån
mig. Stylistmil, sminkösmil, tandblekningsmil.
Hur
snabbt är ljudet? Skulle någon säga ifrån? När? Hur snabbt? Skulle någon tro
att det var en olyckshändelse eller skulle hela min uppenbarelse utstråla
patetik?
Handgripligheten,
hur långt skulle den vänta? Vem skulle ta tag i mig och leda mig ut ur rummet,
så att jag äntligen kan kollapsa i den gråtande hög jag är? F eller A?
Jag
tänker mig ett högt ”DU ÄR JU FAN INTE KLOK” från F. Och en min som är hård och
som skär i mig. Jag är en sårad smörklump. Och hennes blick skulle vara sådär
tom och oförstående och jag skulle tänka, börja snyfta och liksom be ”du
förstår ju inte, jag älskar ju dig, förlåt”.
Men
alla skulle i alla fall förstå att det är som jag vet. Att de inte känner mig.
Kaffelukten
i rummet. Lugnet efter stormen. Mongot utsläpat och det är bara ett ensamt
termoslock som rullar över trägolvets skåror. Kanske skulle någon försöka
skratta åt saken. Nervöst eller hjärtligt spelar ingen roll, jag skulle ändå
inte höra.
Om
saker inte blir som du förväntar dig. Om jag är kaos.
annars jobbar jag väldigt mycket med den här kampanjen:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar