4. (Höstsonaten)

rekommenderar kombintionen Bergman + Bergman + bakfylla

3. (plötsligt händer det inte)

plötsligt är det maj och det är för varmt för jacka. att träden knoppas och tränger ut löv känns surrealistiskt, som i en abstrakt animation (har jag sagt att jag läser filmhistoria nu? eller läser och läser. jag går på föreläsningar och lyckas ibland uppbåda entusiasm för ett ämne, en vinkel eller en film). plötsligt har blommorna blommat ut och träden i Kungsträdgården är återigen bara träd, som ingen ger någon större uppmärksamhet.

det är som om jag börjat bli vuxen helt plötsligt. plötsligt slutar jag äta när jag är mätt. jag gör saker som behöver göras, även om de inte är roliga (om inte med en gång, så åtminstone innan det är för sent). jag tvättar oftare än förut, diskar varje dag. jag läser böcker igen.
jag blir äldre varje sekund, precis som förut. men inom en vecka blir jag äldre på i den mätbara skala vi använder oss av för att positionera oss mot varandra (läs: "hur gammal är du?")
jag blir 26 år gammal och det känns. det märks att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp. idogt att försökage upp idéer om mig själv som ung, som någon med alla dörrar öppna och ett hjärta som bultar revolterande mot frihet. sörjer den ungdom jag aldrig haft och aldrig kommer få. men det är så svårt när man som jag också uppskattar böcker, stillsamhet, harmoni, lugna kvällar med en man, långsamma promenader i en sommarstad.
borde jag vänta? borde jag passa på att vara ung nu nu nu och låta pensiönärslivet ligga pausat? innan det är för sent?

8. (makes a hard man humble)

innan sommaren, innan jag kom tillbaka till Sverige från Asien besökte jag Bangkok i några få dagar. en blixtvisit i min ensamhet, som någon sorts belöning att jag klarat min utbytestermin. det blev kanske snarare någon sorts ambivalent mellanlandning. dessa dagar antecknade jag den del på min mobil. det löd ungefär såhär:

när jag flyger in ser jag ut genom fönstret. det är så platt. likadana åkrar i mil efter mil och längst bort sticker höghusen upp. dit ska jag. 

det är thailändska flaggor, poliser, militärer och porträtt av kungen. ett helt hus nära mitt hotell är tillägnat kampen mot pengatvätt. överallt ministerium, tuk tuk. när man tror man lärt sig systemet hade man fel. 
en man dricker whiskey och äter nötter på en bänk. människor hoppar på tåget direkt från spåret. 

jag går i naken i AC. sitter på balkongen, går in och speglar mig.

en munk går med pengar i handen och spanar i en butik som säljer stolar. han ser ut att leta efter något särskilt att sitta på. 

det droppar. om regnet, om mig, om AC. 

en skruttig frisörsalong har målat av Vouges logga på fönstret. jag går förbi finsnickerier och mekaniker. 

en ekorre sitter på taket till ett tempel. det springer en stor ödla över vägen. sedan följer jag efter. jag tar mig också över vägen som om jag bott här hela livet. mina skills kommer fram vid oväntade tillfällen. jag är dock fortfarande rädd för bilar.

hittar äntligen en park och i den hittar jag nästan skugga. här korsar ytterligare en ödla gatan. den går mot vattnet och är så stor att den tar upp halva vägen med sin kropp. 

en butiksägare står utanför sin affär och sprejar buddhastatyer i guldfärg. jag ser palatset på avstånd, det räcker för mig. 

det finns fula gatuhundar och katter. ser äntligen en fin hund. 

om det inte var för att solen gått ner skulle jag inte veta att det var kväll. värmen är lika närvarande, enda skillnaden är att nu finns ingen skugga. eller snarare, allt är skugga. jag är i skugga. 
liveband, biljardbord, en kall vind från en fläkt. 
sitter på coco walk. här är barer, ungdomar, en blöt bänk. en bar är rätt hipp. inkastarna där är uttråkade till den grad att en av dem nästan är otrevlig när jag beställer min öl. 
jag undrar när natten kommer igång här, om den kommer igång en tisdag under lågsäsong.
det blixtrar i molnen. 
är folk ute med sina mammor eller är åldersskillnader i förhållanden mer accepterat här?

staden luktar bensin, jasmin, avföring. 
de är bättre här på att erbjuda servetter än i Hongkong. 

jag är så trött på denna värme. så trött på hur alla kalla flaskor blir för alltid blöta. avskyr hur det bildar pölar. blir aldrig hungrig i värmen heller, bara trött.
jag har ont i halsen. är det AC:ns fel eller håller jag på att bli förkyld?
tänder ännu en tax free-cigg. 
tänker faktiskt inte på att komma hem. 
tänker att jag egentligen borde skriva om män. 

6. (and after all it's just another day)

frukosten uppäten. jag tar en cigg till det sista av mitt te. den smakar semester. jag har rökt tillräckligt mycket under varma morgnar i mitt liv för att känna igen smaken. går runt kvarteret med ciggen i handen och röker den till utsikten över skylinen. tröttnar aldrig på den. lite lätt dis vid horisonten, men lång sikt. håret torkar i solen, en sopbil åker förbi. jag går upp till mitt rum för att se en vän i Vem vet mest? han åker ut. vet att jag måste ta mig hemifrån, vattnet är avstängt idag.



tar mig till skolan för att gå på toaletten, tar mig till gallerian för att köpa hörlurar. sedan på tunnelbanan mot Diamond Hill. jag är ett huvud längre än alla andra. jag är blond och min hud så blek att jag säkert kommer att bränna mig idag.





kommer fram till dagens utflyktsmål. går omkring bland andra turister i parken. träden är så perfekta att de se ut som om de är gjorda av plast. bakom stenblock finns högtalare som spelar musik och utger en sådan där buddistisk stämning, det finns trots allt ett kloster här. paviljongerna är vackra, naturen anlagd.





efter att ha långsamt flanerat och hittat ett sådant där gyllene lugn inombords går jag de 4,5 kilometerna hemåt. det är trettiogradig värme och strålande sol så jag tar min tid. jag tar pauser ibland, tittar på hus jag aldrig tidigare sett. möter blickar som säger mig att det inte kommer många turister hit. och så fick de mig. jag som går med kameran i väskan som den jobbigaste sortens resenär, men som får gå den lite snabbare kön Hong Kong residents när det vankas passkontroll vid gränsen. lever i sprickan mellan att höra in och höra ut. jag är exotisk på en exotisk plats, men jag är ju på väg hem. hem till mitt rum i mitt hus i mina kvarter vid mitt universitet. fast ändå, Hongkong blir aldrig mitt.



går in i en affär i gallerian vid universitetet och köper mig ett nytt skissblock, ett som är i lämplig storlek att bära med mig. sätter mig i Cornwall Street Park och ritar av en paviljong och de skrivtecken som stavar "slippery floor". jag lyssnar på poddar i mina nya hörlurar, de är vita och duger.

hemåt uppför backen. min dörrs lås fungerar inte. inget händer när jag stoppar in kortet. försöker igen och igen. går ner till receptionen, jag får vänta innan han följer med mig upp. han tror att det är mitt kort som är för smutsigt. han gnuggar på det med fingret. det fungerar fortfarande inte. även hans kort ger noll utslag på låset. dörren är fortsatt stängd. jag får följa med ner igen. han pratar kantonesiska med mig, slänger in ett "sorry" och "sit down". sitter i soffan och stirrar på min mobil tills en kvinna med fysisk, faktisk nyckel öppnar min dörr åt mig. öppnar garderobsdörren när jag kommit in, speglar mig. jag brände mig på axeln och är lite röd i ansiktet också. borde kanske inte gå 4,5 kilometers promenader mitt på dagen. vattnet är tillbaka i kranen. jag sätter på datorn. i Sverige är det mitt på dagen.

när jag redigerat klart bilderna kommer två män och byter batterier i mitt lås.

4. (jag är här)

sitter på lektion just nu. denna gång har jag varit smart nog att ta med mig datorn. denna lektion är veckans värsta. lär mig mycket lite och läraren älskar att prata kantonesiska.

jag tänker en del på skolan, lite mer på framtiden. är allmänt vilsen i livet. har åldersnoja och framtidspanik och allt det där gamla vanliga. men ibland lyckas jag ändå hitta någon sorts lugn i allt kaos.
när jag ska sova ligger jag länge i dvala och tänker. jag tänker på vad jag mår bra av. vad jag önskar mig mer av.
jag tänker på minimalism, att skära ner, att uppskatta mer, få tid över. jag älskar mitt medelklassprivilegium som ger mig chansen att säga att jag vill ha mindre saker, mindre distraktioner, mer kvalitet.

jag läser bloggar, lyssnar på poddar, upptäcker ny musik, försöker avverka punkter på mina att göra-listor. skolans stressigaste veckor är här. har så mycket tråkigt att jag hoppas att uppgifterna aldrig tar slut för vad ska jag göra då? jag försöker att bara tänka på skolan. försöker att inte tänka på män, sexualitet, kärlek och sånt som gör ont. som att min kille precis åkte tillbaka till Sverige efter att ha hälsat på mig.

men snart är jag där. med honom, med alla som betyder något på riktigt. 18 maj.

2. (jag förklarar och du kommer förstå)

jag skriver dagbok, men inte mycket. jag läser en del, men inte mycket.
jag har kul, men inte mycket.

Hong Kong under mina fötter, Hong Kong är luften jag andas.
nyss deppig, nedstämd, ödesmättad. men idag har jag varit manisk, inspirerad och ambitiös.
idag har jag skrivit cv och ordnat med bokmärkena i webläsaren och varit på föreläsning och gått på hipsterkafé och självdiagnostiserat mitt psyke och tvättat och duschat och försökt organisera grupparbeten och handlat cigg och rensat mina jobbmail och vidarebefordrat kundförfrågnongar och färdigställt en gammal jobbuppgift. huvudet på 120, sitter inte still, tankarna överallt men framför allt på framtiden.

om en vecka är min kille här och det tror jag att vi behöver.
om två månader är jag 25 och vem fan är det liksom.

6. (who would've known that after hunting you down, she would leave all the bones for me)

vi står bredvid varandra på en regnig perrong. vi pratar men förstår inte varandras skämt.

hon har blicken fäst långt borta, medan jag ser på henne. hon slänger sin fimp hårt ner på spårvagnsspåret medan jag går bort och fimpar min i en papperskorg. hon är cool och sval medan jag är känslosam och vulgär. hon är en förebild medan ingen ser upp till mig. hon är skarp och kunnig medan jag överskattar min förmåga. hon har tappat hoppet medan min motivation ökar.

tanken:

jag har något som hon inte längre har.

hon har glömt honom medan jag är vid hans sida varje dag.

och fast vänner säger ”tänk inte på det”

och han säger ”tänk inte på det”

och jag tänker ”tänk inte på det”

så tänker jag på det varje gång hon skymtar.

på en bild, i ett rum, i ett samtal med honom.

när jag sitter i samma kök som hon suttit, med fötterna på samma sätt mot hans stol i hennes kvarglömda strumpor.

när hon går förbi flera gånger utan att säga hej.

men det rör mig inte längre, för jag vill inte längre vara hon.

5. (I've got this feeling like it all could happen)

en trygg säng. en sämre dag. en nåbar mållinje. ett beroendeframkallande mobilspel. en kylskåpskall nektarin. en halvbra teckning. en ofullständig uppsats. en tråkig film. en skuldframkallande cigarett. ett dåligt samvete. en dagsgammal matlåda. en gnagande läslust. en tom lägenhet.

4. (I'd love to hold you close, tonight and always, I'd love to wake up next to you)

jag har försummat mitt skapande, mina vänner, min skolgång. jag har glömt hur skönt det är att vara helt själv hemma. jag har lärt mig hur det är att prata med någon när pratet aldrig tar slut. jag har fått fråga hur din dag varit och klagat på min egen. och du har lyssnat. du har velat veta.
snart åtta månader här i vår värld. har aldrig varit med om något så smärtfritt tidigare. du ger mig nya intressen och jag lär dig om filmteori. vi sitter mitt emot varandra, ligger på varandra, lutar oss mot varandra. jag somnar allt som oftast i din famn.
kärlek är så inspirerande och samtidigt så otroligt avtrubbande. plötsligt förstår jag kärlekslåtar och klichéer. men hur ska jag kunna skriva om det när allt är skrivet.
att träffa dig är det bästa jag gjort.
alla timmar vi slösat, slöande i din säng. jag vill aldrig ha dem tillbaka, jag vill ha fler.
mer len hud, fler fina ord innan jag somnar, fler snabba kyssar, mer klagande på hur otroligt trötta vi är jämnt.
jag ser så mycket fram emot vårt liv tillsammans.

(bild från The Girl on a Motorcycle, 1968)

8. (for once in my life)

jag ger er: hösten 2015 genom slumpmässiga svartvita nedslag i mobilens kamerabibliotek, inte i någon särskild ordning

 

1. börjar med en chockbild för att få er uppmärksamhet, sex säljer osv. eller så kan den illustrera att jag äntligen har en säng i min lägenhet. ja! 

2. blev hembjuden till min mamma för första gången sedan jag flyttade hemifrån. det var fint. det luktar så gott hemma hos min mamma ibland, det doftar matinspiration och läslust. min mamma har för övrigt fått ett hål i magen nu, så hon slipper inta all sin näring via munnen. 

 

3. ibland måste man bara påminna sig själv om att kampen för rättvisa och jämlikhet är viktig. den här hösten har det kanske varit extra viktigt. heja arbetarrörelsen (minus socialdemokratin, ät bajs) 

4. har ny vinterjacka och med den nytt livsmotto: never cheap, always sheep. (den är fejk, ni kan andas ut nu)

 

5. har älskat universitetsbiblioteket sedan jag upptäckte det 2011. är där för sällan, dock. 

6. ett tidigt smygkort på han jag delar säng, tankar och hjärta med. han pratade i telefon med ett ex och det känns faktiskt helt okej.

 

7. använder mina Litas alldeles för lite. de är bra höstskor dock. 

8. ...men inte lika bra som mina nya, stiliga höstskor. *host* Michael Kors *host*

 

9. älskar att östermalmstorgs tunnelbanestation pryds av tuffa, kvinnliga författare bland annat. de har även noterna till Internationalen någonstans.

10. har börjat använda min kinesiska morgonrock som jag fick någon gång typ 2010 kanske. bättre sent än aldrig. 

 

11. mina höfter behöver kärlek ibland, då tar jag sådana här kort.

12. Lotta Lundgren ursäktade senare sig till sitt sällskap med orden "Jag ska bara krama Julia" och mitt hjärta smälte när jag såg henne vänta på mig. det var evighetssekunder tills jag nådde fram till hennes famn, berömde hennes frisyr, sa att det var så kul att se henne. det var ingen dröm, det var verklighet.

 

13. jag gick på judisk begravning med ett av mina kompisgäng. vi hade blivit en färre, en hade försvunnit från våra och sitt eget liv. det gjorde förbannat ont. snälla ni, var rädda om varandra. låt inga hemskheter hända de ni älskar. och om ni inte kan skydda varandra, förlåt er själva.

14. Stockholm Film Festival var så klart jättefint, men så är ju filmfestivaler kanske det bästa som finns. jag gick på så många filmer från så olika länder som möjligt. 

 

15. gud vet vad jag hade gjort och hur jag hade mått om jag inte träffat dig. 

16. betalar man 3000 för ett underklädesset får man faktiskt ta exakt hur många bilder som helst på det. ni kan ju ignorera min killes huvud i bildens nederkant. 

 

17. ung vänsters stadgekommitté, eftersom ordning och reda är det viktigaste som finns. 

18. spenderar nästan varje kväll i hans kök. 

 

19. har för vana att promenera längs Strandvägen oftare än förut.

20. det var regnbågar i Hallonbergen.

  

21. Östermalm är ju himla mysigt ändå, säger socialisten som börjat plugga vid Karlaplan.

22. söt bild på mig och två fans. 

 

23. när min kille var bortrest så var jag supergullig flickvän och köpte blommor som stod på köksbordet och välkomnade honom hem. så fort jag gör något romantiskt så tycker jag själv att jag är så himla perfekt och söt, så går runt och är extremt självgod bara jag typ lagar mat. borde inte vara tillåten nära lycklig kärlek, jag är odräglig.

24. bild jag skickade till min kille för att illustrera hur jag kände inför mina studier. 

vill ni följa mitt liv i färg så heter jag mockajulia på instagram också. 

7. (en intervju med mig själv)

Hej

Hejhej

Är du gravid, Julia?

Nä, varför skulle jag vara det? Eller vadå? Vad menar du?

Jag vet inte, det var en enkel fråga. Är du det?

Nej, det...hoppas jag inte. Eller, alltså, det har jag ingen anledning att tro. Sluta, vad menar du? Det är jag inte. Visst har det funnits tecken och så, men... gravid är jag inte. Kan vi byta samtalsämne nu?

Okej. Vad tänker du på?

Omständigheter.

Vad känner du, Julia?

Kärlek.

Och mer?

Oro.

Varför det?

För att jag vill ha kvar honom. Jag vill verkligen, verkligen ha kvar honom.

Tror du inte han kommer stanna?

Jag... tror ingenting. Men jag hoppas. Åh Gud, vad jag hoppas.

5. (men are not a new sensation, I've done pretty well I think)

2015, en berättelse om sängkamrater:

sista gången vi ligger med varandra vet jag inte att det är sista gången än. han säger åt mig vad jag ska göra, puttar ner mig på sängen. hans blick är hård på mig där han står bredvid. "kom!", befaller han, "visa mig". spänningen har varit tryckt hela veckan, vi försöker lätta på trycket. jag gråter i alla fall inte längre.

---

jag är i Sverige igen. jag saknar den förra mannen, hatar honom, älskar honom. jag hamnar hemma hos någon jag varit med förut. vart skulle jag annars ta vägen?
hans händer är inte nog. de smeker för löst. när jag ber honom ta i förstår han inte vad jag menar.

---

hans lägenhet är stor. två våningar, östermalm, inredd av någon han hyrt in.  ibland är vi nästan förälskade, oftast inte. han är trygg, men velig. han är man, men pojke. hans kön är vackert, hans örfilar så precisa. när han slutar ta i är det långsamt, passionerat. sedan handen hårt mot huden igen.

---

jag tänker på hans stora kropp i sängen morgonen efter. blicken förvirrad och nyvaken, det blonderade håret rufsigt. han är känd, igår drack vi med hans livvakt. hans ögon som sett så mycket och nu ser de mig. han var alltid öm och kelig, inget anades av hans hårda scenpersona bortsett från ärren över bröstkorgen. jag lät fingrarna löpa över dem. men nu är det morgon och jag är påklädd, redo att lämna hotellet. den gamla, massiva kroppen och pojkig blick. "vi kan väl hålla kontakten?", ber han.

---

han vill att jag ska vara imponerad. tvåbarnsfarsan är ensam hemma, bjuder på champagne och lagar ostronsoppa, hummer, krabba, kräftor. opera ekar mellan väggarna, det är så högt till tak för att vara Stockholm. vi delar säng fastän jag planerat att åka hem. han betalar en taxi åt mig när vi är klara.

---

det är andra gången vi ses, men vi har hörts nästan varje dag. det är en kylig vårdag i Köpenhamn. han ska gå till jobbet, men min blick distraherar honom. när han trycker ner mig på sängen tar han varken av sin skjorta, sin vigselring eller min klänning. hårt, snabbt, det gör ont, jag älskar det. han lämnar mig med resten av hotellfrukosten.

---

ett annat land, dyrt hotell, champagne. jag är vacker, jag är en gudinna, men inte hans. han är äcklig, vulgär i sitt pengaviftande, oattraktiv. han är tjatig, oförstående, oförskämd. mitt i samlaget inser jag att det här inte går, att jag inte vill. jag böjer bak huvudet och stönar så sexigt jag kan. han kommer, det är över.

---

han puttar ner mig mellan hennes ben. jag tror det knappt själv, så jag frågar om jag får. det får jag.
efteråt berömde hon mig, hon gör det fortfarande. efteråt berättade hon att han hade sett henne i ögonen hela tiden.
efteråt drömde jag om honom i en vecka.

---

jag låtsas att jag vill ha honom, eftersom han vill ha mig. ytterligare en pappa, ytterligare ett tomt hem. dessa ensamma män som bjuder på mousserande vin och säger att jag är vacker. hur många är de? hur många ska de bli?
han har redskapen i en väska. det mesta i svart läder. han tror nog själv att han är väldigt generös och omtänksam, men i själva verket är han egoistisk.
under sommaren mailade han mig. ville berätta att vi hade en sådan kontakt, att det var speciellt. jag kräktes inombords.
jag kan fortfarande känna hur det doftade i hans hus.

---

vi ses i Sundbyberg. tvåbarnsfader igen, mer champagne, tom lägenhet (när ska detta sluta?). han är trevlig, men älskar att prata om sig själv och sin designkarriär. vi har båda det väldigt trevligt, fastän han röstar blått. han får in nästan hela handen i mig. jag tänker att vi ska höras igen, men det gör vi aldrig.

---

han är allt jag inte visste att jag behövde. han bjöd på bubbel, tog hem mig några kvarter ner, till sin tomma lägenhet. en hård hand mot halsen, som för att testa. jag bjuder in honom att fortsätta. jag röker i fönstret. inga underkläder på mig, han ser rakt in mellan mina ben. han lägger sin hand på mig, i mig. jag blåser ut rök mot S:t Eriksplan. på morgonen vill jag inte gå därifrån.

---

han är svensk, men vi är i Tyskland. han är tanig, pojkig, kulturelit to be. när han klär av sig naken blir han flera gånger snyggare.
"jag har aldrig blivit bjuden på frukost hemma hos någon kille förut", berättar jag. det tycker han är märkligt och balanserar tekopparna till deras plats bredvid askopparna.

---

vi ses i Kreuzberg, men han bor i Friedrichshain. han har köpt sin lägenhet och hans mor är på besök. vi smyger. när han blir upphetsad rycker han till.
på morgonen ligger jag i hans rum, på madrassen på golvet och röker. jag spelar musik, bläddrar i ett av hans flera hundra modemagasin. han berättar om sin parfym, hur han vill lukta som ett objekt, som en snyggt designad möbel. han har en axelväska, men han bär den under armen. det är tydligen fashion.

---

vi börjar hångla på dansgolvet efter att först ha dansat nära, nära. hon är kort, men har ett ansikte som Beatrice Eli. hon säger "du behöver inte åka hem själv". hon får följa med, fastän det inte är lämpligt. vi trängs på min tältsäng. när hon går ber hon mig att ligga kvar.

---

han har köpt brunt. vi röker på hans hotellbalkong, lyssnar på hiphop, äter room service. han stoppar pengar innanför min bh bara för att det ser snyggt ut. när vi knullar viskar han incestfantasier i mitt öra.
det var två fantastiska dagar.

---

bland det första han säger till mig ikväll är "jag har läst din blogg".
jag har vetat vem han är i många år nu. vi har en tendens att röra oss i samma sammanhang. men vi har inte förut pratat.
"vi ska inte ligga med varandra", försäkrar han efter att han bjudit hem mig. "jag har bara en säng, men den är stor. vi kan sova i varsin ända." det gjorde vi inte.
sedan dess är allting förändrat. vi har samtal som aldrig tar slut medan vi fyller askopparna till bristningsgränsen. han är den enda kroppen jag rör vid, den enda mannen jag vaknar bredvid. jag känner hans andetag i mitt öra dagligen. inga andra finns. inga andra borde någonsin få finnas. jag förstår vad det är jag sprungit från, vad det är som skadat mig. jag förstår varför jag ständigt jagat efter kärlek, jag förstår hur det ska kännas.
han säger till mig att jag är perfekt, att han gillar mig mer än jag tycker om honom. men det är omöjligt.

2. (it's innocence lost)

2014 var året jag förlorade den sista oskuldsfullhet jag hade kvar. det var året jag låg med personer jag kanske inte borde legat med. året jag stressade bort sommaren. det var ett år jag blev vuxnare än tidigare och lärde mig jättemycket. jag mådde kasst emellan åt, men såhär i efterhand vill jag minnas hur Berlinsolen och hotellens mjuka täcken värmde. jag hade målade ögonbryn för första gången.  jag besökte Sverige, Tyskland, Österrike, Frankrike, Schweiz och Storbritannien, och jag flög 16 gånger, mellanlandningar inte inräknat. jag såg sju Lady Gaga-konserter.
2015 är året jag skaffade netflix och stammiskort på cinemateket trots att jag inte har tid. kalendern är full i en månad framåt och varje vecka är en ny fas av nya besattheter, vare sig det är kärlek, skolan, min första egna lägenhet(!), ung vänster, jobb eller pengar. lite det här har min mobil plockat upp av de två första månaderna.

 

  

 

30. (is it so wrong that you make me strong?)

hotellrum. när han går till jobbet tredje gången är det okej. för vi båda vet att när han kommer hem därifrån i natt, då kommer han hem till mig. en nyvaken jag i röd spets och vit t-shirt ska välkomna honom och han ska lägga sig där tätt intill och sova.
så det gjorde vi. vi sov tillsammans för första gången utan att göra mer än just det. sedan en alldeles för tidig morgon och min hand genom håret på hans mage. ingen av oss ville därifrån.

nu: sprängande huvudvärk.

Paris. jag i min korta klänning, den som tidigare gjort honom touched. klackarna mot kullersten. vi träffar vän efter vän efter vän till honom. jag står bredvid och ler i blå fuskpäls och med långa ben. so nice to meet you. 

nu: tröjan han gav mig, slängd på golvet i mitt rum.

restaurangen. vi åt under tystnad när vi inte pratade om desserter eller alkohol. hans blick överallt utom på mig, fastän han sagt att han skulle stirra. lampan över vårt bord lyste så starkt och maten var medioker. jag sa att allt var bra. jag sa att han var handsome. jag tänkte att nu dör allt. allt är dött.

nu: han i samma stad som jag, men inte med mig.

sängen. jag vrider mig bort, inåt, åt alla håll som går. han säger åt mig, lugnt, bestämt. händerna knådar igen. blickar som brinner, som vädjar. jag undrar om något gått sönder, ifall något ändras eller kommer att göra det.
do you want to scream like a porn star?! upprepar han, nästan anklagande. jag svarar inte, vet inte själv. djupt inne i mig vrider sig tvång och passion. ett band som knyts hårdare kring oss.
jag frågade honom då för länge sedan, innan jag började gråta på skype och innan han upprepat why would I want to leave? då frågade jag om jag kunde krossa hans hjärta, ifall jag var i den positionen. han sa ja, men att han kommer att vara okej.

nu: jag kommer inte vara okej.

sista natten.
- I saw you crying.
- did you see our pile? that we were all crying?
- yes. I thought it was cute.

nu: ett meddelande: You though hurt when seeing you at the show. I realized then, we either needed to not fake it or just be friends. Was really tough!

29. (being a bad bitch on the side, may not appeal to fools like you)

konstfest. på golvet före rejvet. det är dumt att stå, man sparar krafter av att vara här nere. krafter man behöver för att klara den känslostorm som stavas Gaga.

då på första konserten, när hon höjs upp ur golvet och är DÄR, börjar jag gråta.

efter revjet. ser rakt upp genom tårar och tappar för en sekund all känsla av tid och rum. vet inte var scenen är, vart närmsta nödutgång ligger. där uppe: lila rök och rött ljus. det är en dröm. jag skulle kunna vara var som helst.

repeat five times.

------------------------------

första gången han går till jobbet putar jag med rumpan, så han ska veta vad han missar.

vi balanserar klumpigt på gränsen mellan kärlek och sex. vi trillar över på en sida. allt är fel. han viskar att det är rätt.

jag sitter i hotellrumsfönstret med utsikt. har satt på mig klänningen igen och dragit upp knäna mot bröstet. det är mörk, tidig morgon. jag röker ut genom fönstrets springa.
han lägger sina händer på mig.
"jag vill bara att du ska veta att jag är här. jag är här för dig"
det är det fulaste och samtidigt mest vackra jag hört.

när han gungar över mig slår guldkorset i mitt ansikte. jag säger att det känns som om Jesus iakttar oss. han frågar om jag vill ha det på mig. men det funkar inte så, det är ju hans.

han älskar min kropp och allra mest mina lårs utsida. knådar, pratar om hur vår kontakt är speciell. jag sluter mina ögon, svävar bort i nuet och låter mig vara hans.

jag vet att det kanske är fel. men jag började tro på honom. kan inte vända tillbaka.
de är besvikna på mig, viskar idiot bakom ryggar. ifrågasätter min starkaste identitet.
han frågar med blå ögon "bryr du dig om vad folk säger?".

jag skriver "det känns som om jag varit i München för alltid."
han svarar inte, svävar högt över marken.
flygplanstryck över huvudet och kroppsöppningar. vi lyfter, jag ser berg i horisonten. jag som trodde det var moln. jag ser vingen, viskar tyst: "håll ut. snart kommer jag. snart kommer jag till dig. snart kommer jag för dig. snart kommer jag i dig. i din mun. kommer."

ett nytt hotellrum. jag lär honom svenska ord; berömmelse, ensam.

jag sjunger Lana Del Rey-låtar till honom. han borde sjunga One Direction till mig. men han kan inte orden, förstår inte vad jag menar, säger, gör.

andra gången han går till jobbet har jag täcket svept omkring mig. önskar mig en groundhog day. det ska inte sluta här.

faller tillbaka i sängen.
faller.

27. (pretentioner)

26. (feeling stupid for all the time that I gave you)

att kyssa dig smakade som att komma hem så nu dränker jag mig själv i pop och nikotin. sedan åker jag till mitte för att sitta på en balkong. där röker vi och pratar, fastän vi inte får. senare ligger jag på rygg på sängen, kysser en kvinna, vrider på huvudet, kysser en man. jag känner händer som aldrig är hårda nog.  jag känner att jag har full kontroll, men att det inte är det jag vill. efter att de kommit går jag mot Alexanderplatz och tar U8 hem. hem till det rosa fururummet som är mitt i tre dagar till. hur ska jag överleva sedan?

Sophia är klok. hon säger sanna saker jag inte vill höra. säger att jag måste sluta hänga upp min egen lycka på andra människor. att de ändå inte är särskilt speciella, att jag är minst lika cool själv. jag nickar och låter det flyta ur huvudet lika snabbt som det kom in.

att kyssa dig smakade som att komma hem, men jag vill aldrig komma hem igen. kommer aldrig att komma hem igen. jag vill se något nytt, vill att en chans dyker upp. då ska jag ta den i handen och aldrig se tillbaka.

(det är natten efter valet och en vän kysser mig på kinden, eller i nacken, det spelar ingen roll. för vi båda har gråtit och förbannat världen. baren går i rosa och jag bekänner om och om igen min röda färg. som om det spelade någon roll. vi förlorade ändå.)

25. (mars - september)

Jag önskar jag kunde skriva om skönhet.
Sådär så att folk förstår.
Men siluetter gör sig inte i text, inte ens i bild. De gör sig i verkligheten, när du ligger bredvid och vet att allt kommer att förstöras.

Känslan som uppfyller mig. Den får mig att röra på kroppen. Den får mig att flytta min hand mot dig. Den får mig att önska utan att gå sönder.
Den är det finaste och renaste jag har. Säger jag det högt skulle det smutsas ner och förstöras.

Du och jag. Utan och. Möjligtvis med bindestreck. Du-jag.
Och det finns något där. Vi är heliga för alltid.

Det här med att du aldrig riktigt känner en annan människa hur nära ni än ligger. Det här med att du aldrig kan bli någon annans innersta önskan. Du kan inte omforma dig själv för att få något tillbaka för hjärtat du gav bort.

Jag borde inte låta dig bygga upp och rasera.
Men vi fungerar såhär. Människan är ingen ö. Inte jag, inte ens du. Så plötsligt sitter jag där och fånler.
Jag har önskat så många gånger. Hjärnan har skrikit sig hes om att ensam är stark. Men det går inte. Det går inte att skärma av mänsklig kontakt. Det är inte värt det. Trots allt som gör ont.
Vi behöver den.
Jag tror jag insåg det först nu.

Men åh, vad mycket enklare det skulle vara om inte allt varit så fruktansvärt BRA.

På Tempelhofer Feld är himlen som störst. Jag sugs in i molnen och min egen vemodighet. Ända tills den punkt då jag inte längre har känslor.

23. (would you go along with someone like me?)

jag klarar inte av att vara såhär ledig.
kanske är det "bara" pms och hormoner. kanske är det något som är fel utan att jag satt fingret på det.

klarar inte av att ta till mig något nytt, men det gamla skänker mig ingen ro det heller.
det är en enda ström av cigaretter och kvällar som aldrig tar slut, på det dåliga sättet.
plötsligt har det gått en dag och när jag ser tillbaka har jag absolut ingen aning om vad jag gjorde av den.
de som betyder något betyder något av fel orsaker. men just nu är det ändå ingen som har tid, alla stressar runt i sin egen bubbla och jag bara önskade att jag hade en egen bubbla som fungerade någorlunda. önskar jag hade fler att höra av mig till.
jag trodde jag var kär, men det gick över och lämnade bara trycket över bröstet. någon sorts längtan efter att smita ut, släppas fri.
hösten rullar in och är fantastiskt vacker och jag står som vanligt och undrar vart sommaren tog vägen. snart har ett Berlinår gått och jag smider planer för att slippa åka härifrån.
samtidigt
vart är jag på väg?

i huvudet går jag ut själv. jag dansar med armarna över huvudet och blickar slängs efter mig. jag slår mig ner vid en snygg grupp och frågar om de inte vill vara mina vänner ikväll.
i verkligheten går jag förbi dörren utan att ens ångra mig.
i verkligheten tar jag en Neuköllnpromenad. jag sätter mig på toppen av en borg, dricker det sista ur min whisky och tar en till cigarett.

jag tänker att det är vackert. jag tänker att jag vill vara någon annanstans. jag tänker att jag aldrig vill att det här ska ta slut.

19. (I chew gum and smoke in your face, I'm absurd)

jag var i Sverige en sväng. en sväng jag inte ens var sugen på. men det var väl bra ändå. bra att lämna av tunga kläder och böcker. bra att ligga på gräset på Långholmen, bra att glida runt hemma inanför neddragna persinner. det är så mycket verkligare att jag snart flyttar härifrån. hem till det som luktar gott och mysigt och tryggt. lägenheten som gör mig inspirerad att läsa och laga mat.
men jag är rädd också. rädd att den inte kommer att kännas så när den är hela min värld igen. då när jag så tydligt inte är i Berlin längre.

min mamma var förresten här på besök över påsken. det är fint att hon kunde hälsa på i min värld. det är lite bökigt med assistenter och rullstol och grejer, men det gick väldigt bra. såhär såg det ut då.