25. (mars - september)

Jag önskar jag kunde skriva om skönhet.
Sådär så att folk förstår.
Men siluetter gör sig inte i text, inte ens i bild. De gör sig i verkligheten, när du ligger bredvid och vet att allt kommer att förstöras.

Känslan som uppfyller mig. Den får mig att röra på kroppen. Den får mig att flytta min hand mot dig. Den får mig att önska utan att gå sönder.
Den är det finaste och renaste jag har. Säger jag det högt skulle det smutsas ner och förstöras.

Du och jag. Utan och. Möjligtvis med bindestreck. Du-jag.
Och det finns något där. Vi är heliga för alltid.

Det här med att du aldrig riktigt känner en annan människa hur nära ni än ligger. Det här med att du aldrig kan bli någon annans innersta önskan. Du kan inte omforma dig själv för att få något tillbaka för hjärtat du gav bort.

Jag borde inte låta dig bygga upp och rasera.
Men vi fungerar såhär. Människan är ingen ö. Inte jag, inte ens du. Så plötsligt sitter jag där och fånler.
Jag har önskat så många gånger. Hjärnan har skrikit sig hes om att ensam är stark. Men det går inte. Det går inte att skärma av mänsklig kontakt. Det är inte värt det. Trots allt som gör ont.
Vi behöver den.
Jag tror jag insåg det först nu.

Men åh, vad mycket enklare det skulle vara om inte allt varit så fruktansvärt BRA.

På Tempelhofer Feld är himlen som störst. Jag sugs in i molnen och min egen vemodighet. Ända tills den punkt då jag inte längre har känslor.