17. (den som orkar läsa allt får ligga)

Alain de Botton skriver om Charles Baudelaire. Jag slukar vartenda ord och tror nästan att han skriver om mig.

"Baudelaire högaktade drömmar om resor och ansåg detta vara ett kännemärke för de nobla, sökande själar han beskrev som 'poeter' och som inte kunde nöja sig med hemmets horisonter ens när de insåg andra trakters begränsningar, och vilkas sinnestillstånd pendlade mellan hopp och förtvivlan, barnslig idealism och cynsim. Det var poeternas öde att, liksom de kristna pilgrimerna, leva i en fallen värld[..]"

- ur Om konsten att resa, Alain de Botton

Låter inte de här resonemangen som hämtade ur mina pretentiösa drömmar om finkulturen och dess lidande själar?

Vidare beskriver de Botton Baudelaires dragning till platser såsom hamnar, järnvägsstationer och hotell, framför sitt hem. Hur de gav honom tankar och drömmar om resor. Han reste för resandets skull. Och jag luras att tro att Charles Baudelaire är allt jag är eller drömt om att vara.

"Vagn, tag mig med! Skepp, smuggla mig bort härifrån! Tag mig långt, långt bort. Gyttjan här är gjord av våra tårar!"

- Charles Baudelaire

Som ett klassiskt alternativ till Broder Daniel sätter Baudelaire ord på den ångest min hemstad(och andras hemstäder) innehar. Han är en rastlös själ i en poets kropp som romantiserar resandet och ser vemodet och makten i de stora transportmedlen.

Jag läste mer ur den underbara boken under den till synes korta resan till Gävle. Fysiskt sett är det inte en lång bit. Men mitt psyke har svårt att inte ändra form när bussen rullar sig närmare staden. Jag ser ut på kyrkogården, sjukhuset. Ser ner i boken, läser om exotism och föreställningar, besvikelser och vemod.

Längre bak i bussen hör jag två damer samtala. Slutsatsen i deras samtal: De besöker nästan aldrig Gävle, eftersom allt man behöver finns i Sandviken.
Jag blir mörkrädd av detta uttalande. Klastrofobisk vid tanken på att spendera ett liv, sin hela fritid och vardag, på en sådan plats som Sandviken.

JULIAS LISTA ÖVER SAKER SOM PROVOCERAR:
På förstaplatsen har vi: Människor som nöjer sig.

Under denna kategori hamnar till exempel min mamma, som envist vill äta exakt samma sak till lunch varje dag. Likadana tillbehör i sin yogurt och hon ser ingen som helst anledning i att ibland byta pålägg på sina lunchmackor. Alltid likadant.
Andra människor under denna kategori är de som inte alls vill resa. De som känner sig fullständigt nöjda med sitt lugna liv och inte alls har någon dragning till varken djungler i Burma eller gator i New York.

Jag.blir.så.oerhört.provocerad.

Kanske för att jag själv är född till en orolig själ(?), en drömmare, inte helt olik Baudelaire(om vi kan lita på de Botton).

Jag går av bussen och kan andas igen. I förmiddagsluften hänger ett dis, en lätt dimma. Kunde jag fånga detta himmelska ljus på bild, skulle jag varit rik vid det här laget. Promenerandes till min slutdestination känner jag på alla intryck. Min sinnesstämning kan liknas till vemodig munterhet och en känsla av att promenera på gator utomlands. Åh, denna exotism! Utländsk musik strömmar ur bilar och fönster, genom diset i luften avtecknar sig pittoreska trähus på andra sidan vattnet, vattnets rörelser, skuggans form på marken efter att ljuset färdats genom ett lövverk i allén där jag går, nya dofter när jag andas in.

Ju närmare cafét jag kom, desto påtagligare blev både exotismen och min egna politiska övertygelse. Spraypaintade bilder på halvnakna damer(som om vi alla skulle gå ner på knä och onanera) ska få mig lockad att kasta boll på burkar. En man med en annan religiös tillhörighet går omkring med sin främsta ägodel; sin fru. Feminismen framstår plötsligt som det främsta redskap jag har, när jag slår mig fram genom denna exotism. Ty aldrig känns människans natur så exotisk (och motbjudande/inbjudande) som på tivolimarknad.