15. (there will be no kisses tonight, there will be no holding hands tonight)

dagarna är tvära kast. brännande sol och sedan välbehövda moln. sunda hemmatankar och akutfniss med vänner.

hade en fredag med filmvisning. såg min egen produktion på stor duk för första gången. jag minglade som en expert och sommaren hade kommit.

hade en lördag med vänner. drack club mate med Julia på uteservering och jag lät tårar rulla ner för kinderna när vi pratade. fastän jag spenderat lång tid med ögonskuggan den dagen. senare satt jag på Tempelhof med andra jag känner. vi skrattade oss dubbelvikta och där himlen är som störst gick solen ner i pastellfärger.

hade en söndag i väntans tecken. ville ut och dansa så klädde mig lämplig. sedan när jag mötte Lola vid S-bahnen hade tydligen planerna ändrats. någon timme senare satt jag ute på en sandig strand i kall magtröja, klackskor och stay-ups. de badade, vi gjorde en eld och missade polisen med en hårsmån.

hade en oproduktiv måndag. gick till skolan för ett kort utvecklingssamtal och erkände att jag var bakfull.  mötte Lola på vägen ut, hon hade till skillnad från jag duschat och luktade inte längre rök. på kvällen såg jag klart säsong fyra av Portlandia på balkongen och vinden genom löven skapade ett stort susande.

14. (jag tänker aldrig mer bli tjugoen)

mina bloggpauser är långa. jag vet inte varför egentligen. brist på action är det inte.
har haft bra och dåligt sex, har haft stress pressat mot bröstet så att jag knappt kunde andas, har sett bra ut och tänkt modiga tankar om min framtid.

jag fyllde tjugotvå. är fortfarande samma person. hon som sitter inomhus och skyller på bakfylla, mest för att få kolla på nya avsnitt från samtliga serier hon följer på SVT flow. hon som sneglar på böckerna på nattduksbordet, blir inspirerad, men sedan aldrig läser. hon som har kuksugarläppar. hon som klubbat pinsamt få gånger sedan hon flyttade till Berlin. hon som får sitta själv på filten och vänta i fyrtiofem minuter innan någon behagar dyka upp på hennes födelsedagsfirande. hon som tränar alldeles för lite i förhållande till hennes dyra gymkort. hon som har svårt att stanna vid bara hångel. hon som bejakat sin sexualitet så hårt att hon inte känner igen sig själv när lusten tar uppehåll. hon som har en kamera som nu gått sönder för andra gången. hon som aldrig är nöjd, alltid drömmer sig bort.


bilder från januari, när Linnea och jag tog en långpromenad i Prenzlauer Berg och diskuterade feminism nästan hela vägen.

13. (den förstaste av majar)

jag måste försöka berätta det här.

idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. årets bästa dag, varje år. förutom i år.
(förlåt är tvungen att ta en paus i skrivandet pga av kraftig gråtattack)
jag sitter i Berlin, har ätit brunch och ska snart ta en lång promenad. det är somrigt, vackert och jag är ledig. jag vet inte hur många gånger vänner sagt till mig att jag inte får missa första maj, för det är den bästa dagen på året i Berlin. anarkister revolterar mot allt och bränner bilar. människor har fester på gatorna. de talar om en revolutionär stämning.
men ärligt. fuck den.
avståndet till Stockholm har aldrig känts så mycket i mig som nu. jag tror folk inte förstår vad det betyder för mig att en gång om året få äga stan med mina vänner. att lyssna på talens självklarhet där de ekar på Södermalm och i Kungsträdgården. att springa in i de vackraste personer jag vet. att alla är så stressade och så lyckliga på samma gång. att se de röda fanorna mot himlen. att vara en del av en majoritet. att få fira den kamp som betyder så mycket för mig och för arbetare runt om i världen. att det är fest och sommaren snart kommer.
det är som en särskild magkänsla. något jag bara upplever en gång om året och tar energi ifrån. det är så mycket större än ord.
nej, jag kan inte beskriva det. låt mig säga såhär istället: på ett gäng bildlektioner under högstadiet hade vi som uppgift att bygga ett tittskåp över den plats där vi kände oss mest hemma. mina klasskamrater byggde sina faktiska rum, sina drömrum eller en kombination av båda(min vän Alexandra byggde till exempel sin säng, men placerade den på en fotbollsplan). jag då? jag byggde ett demonstrationståg. små gubbar i olika färger med en röd banderoll tågade framför Stockholms skyline. vi skulle ge varandra kritik, två snälla saker och en dålig. många av killarna i klassen vägrade säga något bra om det jag byggt. jag fick framtvingade kommentarer om att soptunnan var snygg och att figurerna såg ut som gamla pakistanier(????). senare ställdes de ut i skolan vilket resulterade i sabotage av mitt tittskåp. självklart var det bara mitt som togs sönder. så var mitt högstadium.
men det spelade liksom ingen roll. de kunde spotta på allt jag var, alla värderingar jag någonsin haft, men det är ändå självklart att jag bygger ett demonstrationståg. jag skulle kunna göra det igen. för ingenstans hör jag hemma så som i ledet som sträcker sig i kilometer från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. jag och mina vänner med nävarna knutna mot överheten.

så i år är allt jag kan tänka på att jag inte är där.

jag med fana på trappan till kungliga slottet, första maj 2013, fotat av Samuel

12. ( i ett land i en värld utav glas)

Jag orkar inte vara kreativ för allt känns plötsligt så naket. Snor en lista av min kära vän Julia så länge. 

Hur ser din skrivbordsbakgrund ut?

En bild du tar med photobooth nu tack!

Välkommen till min säng.

Tre saker du har gjort idag:
1. Kollat på olika universitet som kanske vore roliga att plugga en master på i framtiden. I framtiden om minst tre år när jag pluggat till en kandidat. Jag är ute i god tid, så att säga. 

2. Skrivit snällt till en person som inte förtjänar min vänlighet egentligen.
3. Fått reda på att det möte jag skulle ha idag angående morgondagens kameraarbete blev inställt. Så nu sitter jag här utan egentliga planer men mycket som borde göras.

Det tråkigaste som hänt i år?

Jag har varit rätt sur, arg, ledsen och besviken på människor. Av olika anledningar. Men det har gått över. 

Det bästa som hänt i år?

Har haft mitt livs två bästa ligg. Win!

Tre senaste sms:
Tar de tre senaste inkomna från olika personer, blir roligare så.

"Alexanderplatz om 1 tim o 15 min, tidigast"

"Ok, see you"

"Tack för ett par spännande och oväntat roliga dagar, hehe. Glad att jag följde med hit. Hoppas vi ses igen nån gång. Kram"

Nuvarande besatthet:
musik: Återupptäcker mycket gammal pop jag inte lyssnat på sedan den här bloggen startades
tv: SVT Flow
kläder: Trivs bra i min glansiga vårjacka.
mat: lagar ALLT med ärtor och vitlök

Mest romantiska som hänt på senaste tiden:
Att flörta bakom hörn är väl rätt romantiskt, eller att hångla i en park. Eller att hålla händer och lyssna på dikter. Men vet inte om det var på senaste tiden.

Ett jobb du aldrig kommer kunna ha:
Läkare. Inte min grej alls. 

Tre saker i ditt skafferi:
1. Jättegammal potatis jag aldrig kommer göra något av.
2. Ägg. Alltid.
3. Supertrist te (hej kära bloggläsare, om ni vill skicka te till mig är det bara att fråga om min tyska adress MVH väldigt sugen)

Behöll Julias tredje punkt eftersom den stämmer väldigt bra här också.

Något du inte gillar hos andra:

Beskrivningen "stolt kapitalist". Lol gå härifrån. 

En dålig sida hos dig själv:
Att jag är så mycket bättre på att starta än att avsluta saker.

En maträtt du är sugen på prick nu:

Skulle gärna äta fruktsallad med vaniljkvarg. Åh nu blev jag hungrig, bäst jag går och steker lite fänkål.

Helgplaner?
Inspelning på lördag, på söndag borde jag försöka ha ett möte med en skådespelare jag kanske ska jobba med. The glamorous life of a film maker.

11. (saknar att höra min namn sägas)

har röstanteckningar på mobilen och ett klottrigt worddokument. det är blogginlägg som aldrig blir av eller utvecklas, av varierad kvalité. tänkte jag skulle tömma dem så jag gör min kreativa spya rättvisa.

Jag är inte säker på om det är dina händer jag vill ha runt mitt ansikte eller händer tillhörande vem som helst. Är inte säker på om det är i din hall jag vill ställa mina skor, eller hos vem som helst. 

******

Jag har hållit dig i mina armar. Akta dig, för du har varit min.

du har legat närmare än de flesta någonsin kommer. se mig i ögonen och säg att det inte betydde någonting.

du har skrapat på det innersta jag har. Säg inte att du inte njöt av varje sekund.

Jag skriver texter om dig.

Du

skriver inga texter om mig.

******

Berlin knoppar och blommar. Gatorna luktar färskt av regn och kvällarna är ljumma. Utom när det blåser sådär hårt innan regn och vädret växlar. Jag lyssnar på Spanarna och fågelkvitter. Här är gatorna jag älskar. Har glömt bort vad den här staden med all sin motsägelsefullhet gör med mig, men kommer snart på det igen. För här doftar det av all sorts mat och människornas samtal är mysterium.

Jag går en promenad längs med Kreuzbergs alla kanaler och möter så många som liksom jag bär ironiskt märkbara glasögon och lediga, minimalistiska outifts. Jag tror jag ser vänner flera gånger, men jag känner ingen här. Men det är en sorts försäkran om att det finns fler. Fler att lära känna, att det finns en chans. Om jag nu var en sådan som rörde på mig, kanske. 

Jag går kvarteren hemåt, ner dit där jag som vit är i minoritet och där jag alltid känner mig mest hemma.  Jag försöker ingenting här. Här är jag mig själv i bekväma skor och matkassar över axlarna. Här har jag mitt fula rum och knakiga säng. Här slår löven på träden utanför min balkong ut och teet är färdigt och här bor vänner några kvarter bort.

******

Det är så mycket du kan som inte jag klarar av. Måla ögonbryn till exempel. Lyfta mig högt på ett sådant oskyldigt sätt. Gå vidare utan att märka att du tappat mig. Jag vaknade när huvudet slog i marken.

Kanske är du inte bra för mig, fastän vi båda sagt det. Upprepat det till tusen.

Men jag är aldrig din första, kommer inte få vara din sista.

******

Ta mig ut ikväll, vi kan väl gå en runda? Sparka grus med en flaska i handen. Blöda ut våra hjärtan tills halsen värker. Finslipa det vi vill säga så att det står gnistor och blir skarpast möjligt.

Berör mig, rör mig, välj mig.

För Guds skull, välj mig.

Säg att du behöver mig.

******

I låtar sjungs det om känslor som aldrig funnits. Jag har aldrig känt så här förut. Men här är alla känslor som går att känna är kända. Ingenting nytt, spännande. Allt är upprepningar.

Jag är en drama queen, men efter tio minuter känns allt så överdrivet. Ser tillbaka på en psykos som knappt hunnit ta slut, men jag tycker redan att den är det dummaste jag hört. 

Jag försöker återigen hitta mig själv. Hitta den jag var. Minut för minut återanpassas jag in i det liv jag byggt upp åt mig själv här i Berlin. Månen är halv, natten är ung. Jag är ensam, men jag kan vara ensam i natt, det är helt okej. 

Du gav mig aldrig något i alla fall. 

10. (jag kan välja någon annan IDIOT)

blev full och lekte sambo i en Stockholmslägenhet. kastade återigen lite pärlor åt svin men den här gången tror jag att han förstod. frågan är om det är bättre.

----

kom hem. sov länge. gjorde ingenting.

----

åkte till Österrike och var rätt så professionell. Alper av gudomliga proportioner, filminspelning och djupa diskussioner efter att solen gått ner.

----

kom hem. sov länge. gjorde ingenting.

----

blev anklagad att inte vara tillräckligt motiverad, involverad och dedikerad i ett grupparbete. hon hade rätt. mina tankar var så långt från henne de kunde flyga. de hade landat på en Stockholmsgrabb med tvetydiga ord, hårda kindben och trassligt liv. jag hade ingen motivation kvar. till något alls i hela världen.

----

träffade vänner, drack och åt. tog promenader, alltid på väg någonstans, aldrig planlöst.
en bekant byggde ett luftslott som senare raserades. det föll med mascaratårar från mitt håll.

----

gick förbi ett par i Görlitzer Park och svor för mig själv tre gånger på raken. hur svårt kan det vara? tänkte jag. varför? undrade jag.

----

satt på balkongen med fötterna mot räcket, ett vinglas i handen och cigg inom räckhåll. jag svarade på urusla meddelanden med ett flin i mungipan och hård självständighetsmusik i hörlurarna. jag klättrade långsamt upp på min nya självsnickrade status och var så över allt.

-----

är hemma. sover länge. försöker göra någonting.

9. (escaping myself)

sitter i skolan och försöker ta diskreta selfies samtidigt som jag lyssnar på mina klasskamraters regiförberedelser med ena örat. det är så mycket vi måste ha koll på. men i mitt huvud trängs motivation och ambition med så mycket annat.

Berlin är vårigt och vackert. igår satt jag i en solig park, vid vattnet i bara linne. läste på balkongen för första gången i år och promenerade hem från Sophia på kvällen som nästan var en sommarkväll.

snart är jag i Stockholm igen. jag kan inte hålla mig borta. där finns fina människor att krama, hemmagator att promenera längs och helt andra ororsmoln än här. 

jag är så farligt nära en gräns igen. jag vet inte varifrån det kom. men plötsligt anser jag mig inte smal nog. inte lyckad nog. jag tänker att jag kanske borde tänka mer på vad jag stoppar i mig. 

kanske är det för att jag börjat jämföra mig. inte tillräcklig för honom. inte tillräcklig för henne.

såg en tjej på S-bahn som var sådär självklart och naturligt snygg. vacker med kläderna som inte verkade minutiöst uttänkta och sedan ändå misslyckade. nej, de verkade påslängda som av en slump. och det var perfekt. hon skrattade i telefon, så vänner saknade hon inte. solen lyste och hon ägde sin stund i ljuset.

jag vill vara glad för hennes skull, lyfta systerskapet högt. men jag gick sönder av avundsjuka. 

8. (stad i världen)

för dig skulle det kunna vara en vanlig dag, något vanligt i mitten av ditt vanliga liv. 
jag lutar huvudet mot flygplansfönstret, lika övertygad som alltid när planet går ner för landning att det är nu jag ska dö. här ska livet ta slut och det finns ingen återvändo.
jag är inte flygrädd. jag grips inte av panik. sitter stilla och lugnt och förbannar allt jag inte hann göra här i livet. ber en bön till Gud, hoppas att hen lyssnar idag. ber om förlåtelse.
när hjulen stöter hårt i marken, utan att välta planet eller framkalla stora eldsflammor som får bränsletanken att explodera, är jag alltid förvånad. jaha. det var det. vad ska jag nu göra med mitt liv?

Stockholm luktar inte som Berlin. här förstår människor jag möter vad jag säger när jag låtsas prata i telefon. här kan jag be om hjälp i en lucka, för jag förstår faktiskt vad de svarar. här bygger de om centralstationen i en sådan takt att jag nästan virrar bort mig. åker tunnelbana med en dokusåpakändis och tjuvlyssnar på deras samtal. han går av i Hallonbergen, ska promenera hem till andra blåa linjens trakter. hans sällskap sitter kvar en station till, går av i Kista. längst ut på linjen går vi andra av. vi som inte är innerstadsbor, inte förortsmedelklass som kanske en dag ska kunna flytta innanför tullarna, inte gangsterförort där bilar brinner. vi saknar själ, förutom den som bultar runt i oss och skaver. men det är så vackert här, nästan som en tavla över rätt och fel. har sällan känt en sådan klasstillhörighet som när jag går upp på Akalla torg.
hemma i förorten luktar det Lotta Lundgren-ångest, mamma och julafton. det är något så sorgligt med hur tiden står still hemma hos en kvinna som inte kan ta hand om sitt eget liv. min underbara, ordningsamma, smarta mammas öde har blivit att stirra tyst framför sig. på en tv-skärm, på en cd-spelare, ner i knät. fastän julpyntet är borta så ligger en julduk kvar. det är sådant hon inte kan ta bort själv. hon kan inte svepa med handen över en bordsyta för att tömma den på smulor. det gör vi som får betalt. i brödburken ligger samma skorpor, bakverk och tortillas som när jag åkte härifrån, ganska prick två månader sedan. i kökslådorna är det inte samma ordning som när jag är här och flyttar om sakerna efter min smak. nu har assistenthänder skapat ett nytt system och jag är främlingen. i mitt eget hem. vårt eget hem, mitt och mammas.
när jag stått och pratat i några minuter, strax över den hög som utgör mina ytterkläder, går jag fram till min mors rullstol. böjer mig ner och ger henne en kram. hon lägger sina stela armar omkring mig och jag känner hennes värme. något gnistrar i hennes ögon, jag älskar att se hennes leende såhär.

det kommer göra ont att åka tillbaka på söndag.

att gråta på Arlanda har ju blivit en liten tradition, kanske något att stå fast vid.
det är ju något hjärtslitande med allting. hur mycket jag vill, men hur lite jag faktiskt klarar av. vilka vänner jag lämnar, vilka jag åker till. vilka relationer som betyder något, vilka jag bara trodde var viktiga.
låt oss lyssna på Lana Del Rey på ett ytterst vänskapligt sätt, hon har formeln, hon vet vad vi är.

7. (är det enda som når in)

jag har planerat bloggrubriker. hela dagen har formuleringar så självklara surrat runt i mitt huvud för att sedan försvinna ut igen. kanske när jag snöt mig. kanske dunstar de efter ett tag.
nu är det tomt inlägg, tomt huvud.

fastän det känns som att allt står still så händer precis allting, med alla möjliga utgångar. hela tiden.

----

plötsligt är det morgon och jag ska kyssa en klasskompis farväl efter att ha delat säng. Neuköllnnatten är så långt borta och hans läppar är så torra.
jag unnar mig dyr frukost. unnar mig att inte skapa stel stämning.

----

plötsligt anställer jag en grafisk designer och planerar fristående projekt som om jag aldrig gjort annat. har blicken fäst på hösten och handen kramar osäkert om plånboken.

----

plötsligt ligger en fantasi några få centimeter ifrån mig och jag tror inte att det är sant. måste gnugga mig i ögonen och diverse andra kroppsdelar. lägger ett större avstånd mellan oss.
"du ser på mig och fnissar", berättar hon. jag vet varför jag gör det och egentligen vet jag det inte.

jag vill så gärna kunna säga vad det gör med mig. vill kunna förklara det som är så heligt att tiden står still och det som är roligt och det som är stort.
men jag drar efter andan. håller den. håller tyst.
utan att andas ut i ditt öra.

----

något att fylla våra memorarer med. 

6. (I know your wife and she wouldn't mind)

lever. spenderar tio tidiga morgnar i en biljettkö.
sedan framför datorn för andra biljetter.
nu: tillbaka i skolan och manusbearbetning. tror att det kan bli bra.
are you pushing things to their logical conclusion? på repeat.

Berlinalen var kanske det fetaste någonsin. tills jag dyker upp här igen kan ni ju lyssna lite på mig HÄR. Roger Wilson är precis lika trevlig som jag alltid trott. att se in i hans ögon medan vi pratar och inte bara höra andras ord ur lurar på tunnelbanor är en uppskattad förändring.

5. (let me be the one to save your life)

jag är avundsjuk på de som känner dig. 

jag är avundsjuk på staden som får innehålla dig. jag är avundsjuk på mötet du promenerar till. jag är avundsjuk på människorna vars foton du förvarar i din plånbok. jag är avundsjuk på de vännerna du ringer. jag är avundsjuk på axlarna du gråter mot. jag är avundsjuk på händerna som knäpper upp din bh. jag är avundsjuk på de anonyma som står pressade mot dig i kollektivtrafiken.

jag är avundsjuk på de som känner dig.

---

innan min nya kamera gav upp (sorgligt men sant) hann jag prova filmfunktionen lite. presenterar resultatet här under. det abrupta slutet skyller jag på att jag verkligen inte förstår iMovie. såhär såg det i alla fall ut när jag tog Julia under armen och firade lite deadline med mina klasskamrater. 

4. (nostalgia's for geeks)

jag och mina tjejer gick och såg en film om män som tar sig själv på största allvar och skapade något nytt. det första jag sa när ljuset tändes var "where's the chicks?"
nu är det vi som tar över världen, det är vi som ses för kreativitetens skull, vi som lämnar kritiken i skolan, vi som lyfter varandra, vi som det kommer göras film om i framtiden. det börjar här.
mitt största mål i livet är att skapa något som lever längre än jag. gör jag det vill jag ha mina tjejer vid min sida.

annars då?

saknar något/någon jag aldrig haft, försöker spetsa mina drömmar, drar efter andan, vill ha sex, äter godis, tappar bort mitt ciggpaket och blir frustrerad.

3. (is it too much to ask for something great?)

jag rör mig i den småstadsvärld som är gatan där mitt hem och min skola ligger. runt omkring mig är det stökigt, ostädat, snöigt.
fyra deadlines imorgon, två avklarade.

jag röker på balkongen som vanligt. som vanligt med hörlurarna på, dansandes ut mot de som inte ser. fantiserandes om någon annan i stolen bredvid. allt är som det brukar vara.
eller?
hittar inte rätt låt. de olyckliga kärlekslåtarna som varit min trygghet sticker nu obekant. de passar inte in. här finns ingen sorg kvar. istället finns här ett hopp(?), en ro(?). ingen eufori, men ändå vissheten om att något kommer att bli väldigt bra. det finns inga låtar om den här känslan. inte på mina spellistor, i alla fall. det finns bara överpepp "kom igen, Lena!" eller självrannsakande One Direction.
något skaver och melankolin sitter inte där jag vill ha den. jag svämmar inte över.
men jag ler.

2. (find people, alert families, buy cat food)

feber gjorde mig matt och korkad. jobbade ändå med skolarbete men har fortfarande inte köpt en födelsedagspresent åt min lägenhetskamrat. hon fyllde år för över en vecka sedan. 

nu är jag i alla fall frisk.

stressen innan, under och efter inspelning. spänningshuvudvärk och ambitioner.

aaaahhhhh.

motsatsen resten av tiden: sex avsnitt Sherlock under täcket. 

vintern kommer till Berlin. snöflingor ska falla ända fram till helgen. 

är inte nöjd när det snöar. är inte nöjd när det inte snöar.

1. (jag har gått från väldigt kär till obegripligt ensam)

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
Oh ja. Jag gick på middagsdejt och flyttade utomlands till exempel.

Vilka länder besökte du?
Sverige och Tyskland. Räckte rätt bra så.

Vad var din största framgång 2013?

Att jag var modig nog att söka filmskolan och att jag sedan kom in och bestämde mig för att helt enkelt dra till Berlin. That's some girlpower right there.

Bästa köpet?

Min MacBook Pro. Trodde det inte skulle vara så enkelt att gå över till mac, men det är det.  Min senaste tatuering är fab också! 

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Ja. Speciellt mina vänner som gav mig det bästa umgänge jag någonsin haft. Jag blev glad av våren och försommarens picknickhäng. Jag blev glad av Gaga, av att träffa henne, av att se att hon var glad igen, av att bli inbjuden av henne till Berghain. Jag blev glad av att vara pirrigt kär. Då när det började gå upp för mig att shit, den här killen gillar verkligen mig. Jag blev glad av gymmet och att vara mer fit än jag någonsin varit. Jag blev glad av bra fyllor och den där känslan att vad som helst kunde hända. Jag blev väldigt glad för att jag bestämde mig för att vara glad och bar huvudet högt igen. Jag blev glad av alla digitala konversationer med Lotta Lundgren.

Jag blev väldigt glad över att Rafael flyttade till Stockholm så att vi äntligen kunde vara så nära vänner som vår potential påvisar. 

Och ledsen?

Ja. Jag gick genom mitt livs största heartbreak. Han sårade mig så fruktansvärt djupt att jag egentligen bara kan se vidderna av det nu, massvis med månader efteråt. Jag blev också ledsen över att inte vara på väg någonstans. Och så var jag ledsen över att vara på på väg någonstans. Jag grät för att jag inte ville åka ifrån mina kompisar. Jag var ledsen över att Gaga mådde dåligt, blev skadad och var tvungen att ställa in sin turné. Jag var ledsen över att jag la för mycket av min egen lycka i andras händer. Jag blev ledsen av att min vän Abdi lämnade jordelivet alldeles för tidigt. 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?

Det är en fråga som är så gott som omöjlig att svara på såhär tätt inpå årets slut. Men skulle gissa på Gagas Applause, Shout Out Louds Illusions, Oskar Linnros Tunga Moln, Bat for Lashes Daniel, Florence + the Machines Shake it Out och Katy Perrys Roar. 

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Kanske svåraste frågan. Jag har aldrig varit så hjärtslitande ledsen på grund av något någon jag gillar gjort mot mig. Jag har aldrig behövt så mycket stöd som i år. Jag grät och ältade och gick ner i vikt och rökte enorma mängder. 

Men å andra sidan har jag aldrig haft så kul i mitt liv som jag hade under försommaren när allt var vin i parker eller på balkonger. Det var vänner och flörtar och ljumma kvällar. 

Och aldrig har jag heller i mitt liv gått omkring med känslan av att allt är möjligt så mycket som jag gjort 2013. 

Vad önskar du att du gjort mer?

Skrivit dagbok. Trott på mitt eget värde. Lärt mig mer tyska. 

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag önskar att jag lagt mindre av min egen lycka i andras händer. Jag önskar jag tyckt mindre synd om mig själv. Och spytt.

Blev du kär i år?


Ja. Som om ni inte fattat det vid det här laget. Och han blev kär i mig. Hur mycket han än försöker förneka det i efterhand. 

Favoritprogram på TV?

Kollade lite på TV och desto mer på datorn. Där gällde How I Met Your Mother, Historieätarna och Babel, bland annat. 

Bästa filmen?

Bästa på bio måste varit Anna Odells Återträffen. Se den! Nu nu nu!

Bästa boken du läste i år?

Vredens Druvor av John Steinbeck. Alltså herre min skapare vilken politisk skärpa.

Årets bästa låtar?

Kan jag få ett vittne? - Oskar Linnros

ARTPOP - Lady Gaga

Cola - Lana Del Rey

G.U.Y. - Lady Gaga

Mary Jane Holland - Lady Gaga

Bästa matupplevelsen?Att läsa Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning. Jag har länge gillat att laga mat, men känner att jag nu har en större förståelse för hur det egentligen går till. Har till exempel balanserat smaker mer medvetet i min matlagning efter det. 

Läs den om inte annat för att hon är så fruktansvärt rolig, smart, förlåtande och feministisk att du kommer att vilja ha henne som din bästis, eller i alla fall twittra henne väldigt ofta. 

Något du önskade dig och fick?

Det jag skrev i min dagbok att jag ville under 2013 var att 1. ta steget och våga samt 2. ligga med mer än en person. Jag kan känna att året är avklarat med bravur. 

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?

Kanske om min och den förbannade killens relation skulle fått ett bra slut istället för ett ovärdigt förnekande. Kanske om jag bestämt mig för att sluta deppa lite tidigare. Kanske om jag slutat jaga efter människor som uppenbarligen inte bryr sig lika mycket om mig som jag om dem. Kanske om jag tränat lite mer i Berlin istället för att sitta i min säng, lyssnar på Gagas Gypsy och känna mig ensam. 

Vad fick dig att må bra?

Alla vänner som satt och lät mig älta. De som intalade mig att ta det lugnt och att allt var bra och att det skulle lösa sig. De som senare sa att herregud jag visste det hela tiden, han är ett jävla svin och visst har han varit tråkig hela tiden? Han borde fan sitta i fängelse i ett år!

Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?

Fotografi kanske. Annars bara extra allt av det som 2013 innehöll. Mer mod, mer sex, mer fest, mer läsning, mer träning, mer fina bekantskaper, mer stöttande, mer bloggande. Och så vill jag gärna ha en röd regering, tack så mycket. 

Vilken kändis var du mest sugen på?

Lotta Lundgren, Harry Styles, Liam Payne och de vanliga; Lady Gaga och Lena Endre. 

Vem saknade du?

Här i Berlin har jag saknat alla de som känner mig från grunden, de som jag inte måste bevisa mig för. Jag har saknat min släkt och jag har saknat de jag kysst. 

De bästa nya människorna du träffade?

Har nog aldrig fått så många nya fina vänner som i år. Först inom Ung Vänster på våren och senare här i Berlin fick jag ett helt gäng med fantastiska personer som alla tycker om mig för den jag är. 2013 har varit mitt bästa år socialt och jag är så tacksam över att ni står ut med mig.

Högsta önskan just nu?

Att det här året ska bli produktivt och kreativt och att vintern går snabbt så att det snart blir Berlinvår och Berlinsommar. 

43. (I can see no way)

GUD JUL

och sådant som sig bör

Sitter i min Stockhomssäng, den är sådan som den alltid varit. Det är julnatt, snart är frälsaren oss född. 

Den här staden är mitt hem. Här kompromissar jag inte. Här är jag stenhård, sjukt snygg och rakryggad. Så när jag plötsligt står där som igår, likt en oinspirerad sengångare i mitten av julruschen, vet jag inte vem jag är. 

Magontet (ja, nästan förälskat) förlamade hela mig och har grötat ner hela min julhelg. Varje trevlig stund med släkt och familj försvinner i min djupa önskan om någonting mer. När jag gör en kopp te tänker jag att hon kramar om min rygg. När jag går in i mitt rum tänker jag att hon väntar i min säng. 

Någon obestämd kraft har tagit allt vad min trivsel var. Jag vet inte längre vart jag ska, mer än att jag åker tillbaka till Berlin den femte januari. 

Men varför då?

Den oinspirerade sengångaren stod still på Götgatsbacken, satte på en dålig kärlekslåt i hörlurarna och tog kollektivtrafiken bort. Vart som helst, bara bort. Alvik. Jag åker ju aldrig tvärbanan. Sedan Gröndal.  En liten promenad, en cigarett. Handlade på coop. Tänkte att jag borde åka hem, men ville egentligen inte. 

Jag bildgooglar Lotta Lundgren, hittar den här eminenta spellistan som hon satt ihop. Tänker att det nog finns hopp för mig. 

Tog förresten mod till mig och pratade med henne i lördags. Innan jag ens hade öppnat munnen sa hon "Jag känner igen dig!" och där smälte min värld och alla mina framtidsplaner bort till något mjukt, luddigt, sockervaddsliknande och beroendeframkallande. 

42. (watching all our friends fall in and out)

är så fruktansvärt beroende av nikotin att jag går ut i decemberdimman en kväll som den här för att köpa en ny dos. när jag röker smakar det kemiskt och jag ser ut som en hemlös. en hemlös i blå päls.
är så beroende av att hitta det rätta soundtracket till det jag gör. hörlurarna nonchalant över hjässan. Berlin låter likadant som Stockholm, som Oslo, som Calcutta.
tänker mycket på min ensamhet, med vilken jag delar en hatkärlek.
tänker på gamla kyssar, tänker på den senaste kuken jag höll i.
ser en facebookbild och inser att jag aldrig kommer att komma över det här. något där doftade så mycket trygghet, så mycket pappa att det skrämmer mig. har så många gånger velat skylla allt på någon annan, men jag vet att det först och främst var mitt fel.

saknar att fotografera. jag menar inte flyktigt och snabbt, mobilkamerastilen. inga instagramfrukostar eller bilder till släktbloggen. jag saknar ett kamerahus att hålla i, något fräscht att lägga upp på bloggen. det blir så mycket roligare att skriva här då, när jag har någon sorts kvitto på att mitt liv är värt och vackert och lyckat.
men min käre vapendragare, kameran jag haft sedan högstadiet, har gjort sitt nu. den drog sin sista suck i väskan på flyget till Berlin. senare i december hoppas jag hitta en ersättare. då kommer nästa termin att vara mycket mer väldokumenterad. med bilder på tvtornet tills ni spyr.
tills dess, gott folk, några gamla bilder jag gillar, som får mig att tänka att jag faktiskt har varit med om mycket, att jag var helt okej på att fotografera:





















de får mig också att tänka. för även om jag minns allt detta, känns mycket så långt borta att det är som i ett annat liv. tanken på att det här en dag bara kommer att vara flyktiga minnen är på något sätt lugnande, även om jag har det väldigt bra just nu.

41. (för en månad sedan)

nu var det ett tag sedan. en månad sedan Gaga såg in i mina ögon. en månad sedan hon bjöd in oss till sin fest på Berghain. en månad sedan jag var lyckligast i Berlin.
försöker lätta upp novembermörkret med oktoberminnen. men det är lika mörkt utanför fönstret ändå.

40. (I'm sorry and I love you)

förlåt min frånvaro är ni snälla.
låt oss låtsas som om inget hänt. och på sätt och vis är det sant. jag har en vardag här, i mitt nya land. jag går till skolan, går hem, äter tråkig mat, tar långa bad, går till gymmet, dricker öl, röker en cigg på balkongen, powerwalkar bort till Treptower park.
men ovanligheter händer också. jag får besök, eller träffar Gaga till exempel.

jag fryser som en ökenråtta på Arktis(på grund av den ovälkomna vintern). jag svettas som en gris i en bastu(på grund av menstruationen). jag kånkar hem tre kassar mat. jag ser film. jag köper knark. jag lyssnar på Gagas nya album.
men framför allt: jag lever.
ska bli bättre på att visa det också.
snart kommer det kännas som om jag inte varit borta alls.

39. (någon gång måste du bli själv)

höstrusk. bilar låter mer när de kör på blöt asfalt, igår innan jag drog täcket över mig föll regnet så hårt att jag förväntade mig hål i taket.

läser om hur man bör ge regi. säg inte såhär eller såhär eller såhär. min bransch är asjobbig och inte särskilt lukrativ. men den är min.

tänker alltid, när jag sitter såhär i sängen eller köket eller badkaret, att det är sjukt att det här är vardag. jag kan byta tåg en gång och hamna på Alexanderplatz på en halvtimme. jag kan äta på vår gamla klassiska indier om jag vill. men istället täcke och vattenflaska. hela Berlin ligger här, men jag har inte bråttom.
lever supersvenskt, med kaviar och P1 och pratar hälften svenska om dagarna. men å andra sidan känns det helt normalt att ha en utgångskväll som består av
1.) först supertysk, enorm oktoberfest med stora ölglas och skrålande människor i lederhosen och rutiga klänningar
och sedan
2.) liten bar med sand på hela golvet, bardisk i bambu, billiga cocktails och Wallander på tv:n

Och S-bahn hem.

nu ska jag skippa dagens första cigg och istället powerwalka till Treptow. (haha vem är jag ens?)
motion får mig att glömma jobbiga saker. typ hur han ler uppskattande eller världens sexigaste axelkontakt.