idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. årets bästa dag, varje år. förutom i år.
(förlåt är tvungen att ta en paus i skrivandet pga av kraftig gråtattack)
jag sitter i Berlin, har ätit brunch och ska snart ta en lång promenad. det är somrigt, vackert och jag är ledig. jag vet inte hur många gånger vänner sagt till mig att jag inte får missa första maj, för det är den bästa dagen på året i Berlin. anarkister revolterar mot allt och bränner bilar. människor har fester på gatorna. de talar om en revolutionär stämning.
men ärligt. fuck den.
avståndet till Stockholm har aldrig känts så mycket i mig som nu. jag tror folk inte förstår vad det betyder för mig att en gång om året få äga stan med mina vänner. att lyssna på talens självklarhet där de ekar på Södermalm och i Kungsträdgården. att springa in i de vackraste personer jag vet. att alla är så stressade och så lyckliga på samma gång. att se de röda fanorna mot himlen. att vara en del av en majoritet. att få fira den kamp som betyder så mycket för mig och för arbetare runt om i världen. att det är fest och sommaren snart kommer.
det är som en särskild magkänsla. något jag bara upplever en gång om året och tar energi ifrån. det är så mycket större än ord.
nej, jag kan inte beskriva det. låt mig säga såhär istället: på ett gäng bildlektioner under högstadiet hade vi som uppgift att bygga ett tittskåp över den plats där vi kände oss mest hemma. mina klasskamrater byggde sina faktiska rum, sina drömrum eller en kombination av båda(min vän Alexandra byggde till exempel sin säng, men placerade den på en fotbollsplan). jag då? jag byggde ett demonstrationståg. små gubbar i olika färger med en röd banderoll tågade framför Stockholms skyline. vi skulle ge varandra kritik, två snälla saker och en dålig. många av killarna i klassen vägrade säga något bra om det jag byggt. jag fick framtvingade kommentarer om att soptunnan var snygg och att figurerna såg ut som gamla pakistanier(????). senare ställdes de ut i skolan vilket resulterade i sabotage av mitt tittskåp. självklart var det bara mitt som togs sönder. så var mitt högstadium.
men det spelade liksom ingen roll. de kunde spotta på allt jag var, alla värderingar jag någonsin haft, men det är ändå självklart att jag bygger ett demonstrationståg. jag skulle kunna göra det igen. för ingenstans hör jag hemma så som i ledet som sträcker sig i kilometer från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. jag och mina vänner med nävarna knutna mot överheten.
så i år är allt jag kan tänka på att jag inte är där.
jag med fana på trappan till kungliga slottet, första maj 2013, fotat av Samuel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar