42. (watching all our friends fall in and out)

är så fruktansvärt beroende av nikotin att jag går ut i decemberdimman en kväll som den här för att köpa en ny dos. när jag röker smakar det kemiskt och jag ser ut som en hemlös. en hemlös i blå päls.
är så beroende av att hitta det rätta soundtracket till det jag gör. hörlurarna nonchalant över hjässan. Berlin låter likadant som Stockholm, som Oslo, som Calcutta.
tänker mycket på min ensamhet, med vilken jag delar en hatkärlek.
tänker på gamla kyssar, tänker på den senaste kuken jag höll i.
ser en facebookbild och inser att jag aldrig kommer att komma över det här. något där doftade så mycket trygghet, så mycket pappa att det skrämmer mig. har så många gånger velat skylla allt på någon annan, men jag vet att det först och främst var mitt fel.

saknar att fotografera. jag menar inte flyktigt och snabbt, mobilkamerastilen. inga instagramfrukostar eller bilder till släktbloggen. jag saknar ett kamerahus att hålla i, något fräscht att lägga upp på bloggen. det blir så mycket roligare att skriva här då, när jag har någon sorts kvitto på att mitt liv är värt och vackert och lyckat.
men min käre vapendragare, kameran jag haft sedan högstadiet, har gjort sitt nu. den drog sin sista suck i väskan på flyget till Berlin. senare i december hoppas jag hitta en ersättare. då kommer nästa termin att vara mycket mer väldokumenterad. med bilder på tvtornet tills ni spyr.
tills dess, gott folk, några gamla bilder jag gillar, som får mig att tänka att jag faktiskt har varit med om mycket, att jag var helt okej på att fotografera:





















de får mig också att tänka. för även om jag minns allt detta, känns mycket så långt borta att det är som i ett annat liv. tanken på att det här en dag bara kommer att vara flyktiga minnen är på något sätt lugnande, även om jag har det väldigt bra just nu.