19. (why are you so silent, julia?)

för att jag inte har något internet hemma. därför.

18. (ses lagom till gymnasiets sista år)

jag heter Julia. jag rakar mina ben kanske 1,5 gång per år, och tänker alltid att jag minsann inte tänker anpassa mig efter andra människors normer. det går sådär.
jag drömmer om så skilda saker som industrijobb och universitetsstudier. jag äger inte ett enda par jeanstights, men ett stort politiskt engagemang. jag har bara ett år kvar i gymnasiet.



nu bär det av till Stockholm för att i några dagar ge utlopp för alla mina pretentioner. jag hoppas på en ensamhet som känns lite som den Alain de Botton beskriver här:

Jag kände mig ensam, men för en gångs skull var det en lindrig, rent av behaglig ensamhet eftersom den, i stället för att utspela sig mot en bakgrund av skratt och gemenskap, där jag skulle plågas av kontrasten mellan min sinnesstämning och omgivningens, växte fram på en plats där alla var främlingar, där svårigheten att kommunicera och den frustrerade längtan efter kärlek tycktes få ett erkännande och en brutal hyllning av arkitekturen och belysningen.

jag tänker lyssna på Oskar Linnros också. och se på honom. (och ta på honom(???))

17. (den som orkar läsa allt får ligga)

Alain de Botton skriver om Charles Baudelaire. Jag slukar vartenda ord och tror nästan att han skriver om mig.

"Baudelaire högaktade drömmar om resor och ansåg detta vara ett kännemärke för de nobla, sökande själar han beskrev som 'poeter' och som inte kunde nöja sig med hemmets horisonter ens när de insåg andra trakters begränsningar, och vilkas sinnestillstånd pendlade mellan hopp och förtvivlan, barnslig idealism och cynsim. Det var poeternas öde att, liksom de kristna pilgrimerna, leva i en fallen värld[..]"

- ur Om konsten att resa, Alain de Botton

Låter inte de här resonemangen som hämtade ur mina pretentiösa drömmar om finkulturen och dess lidande själar?

Vidare beskriver de Botton Baudelaires dragning till platser såsom hamnar, järnvägsstationer och hotell, framför sitt hem. Hur de gav honom tankar och drömmar om resor. Han reste för resandets skull. Och jag luras att tro att Charles Baudelaire är allt jag är eller drömt om att vara.

"Vagn, tag mig med! Skepp, smuggla mig bort härifrån! Tag mig långt, långt bort. Gyttjan här är gjord av våra tårar!"

- Charles Baudelaire

Som ett klassiskt alternativ till Broder Daniel sätter Baudelaire ord på den ångest min hemstad(och andras hemstäder) innehar. Han är en rastlös själ i en poets kropp som romantiserar resandet och ser vemodet och makten i de stora transportmedlen.

Jag läste mer ur den underbara boken under den till synes korta resan till Gävle. Fysiskt sett är det inte en lång bit. Men mitt psyke har svårt att inte ändra form när bussen rullar sig närmare staden. Jag ser ut på kyrkogården, sjukhuset. Ser ner i boken, läser om exotism och föreställningar, besvikelser och vemod.

Längre bak i bussen hör jag två damer samtala. Slutsatsen i deras samtal: De besöker nästan aldrig Gävle, eftersom allt man behöver finns i Sandviken.
Jag blir mörkrädd av detta uttalande. Klastrofobisk vid tanken på att spendera ett liv, sin hela fritid och vardag, på en sådan plats som Sandviken.

JULIAS LISTA ÖVER SAKER SOM PROVOCERAR:
På förstaplatsen har vi: Människor som nöjer sig.

Under denna kategori hamnar till exempel min mamma, som envist vill äta exakt samma sak till lunch varje dag. Likadana tillbehör i sin yogurt och hon ser ingen som helst anledning i att ibland byta pålägg på sina lunchmackor. Alltid likadant.
Andra människor under denna kategori är de som inte alls vill resa. De som känner sig fullständigt nöjda med sitt lugna liv och inte alls har någon dragning till varken djungler i Burma eller gator i New York.

Jag.blir.så.oerhört.provocerad.

Kanske för att jag själv är född till en orolig själ(?), en drömmare, inte helt olik Baudelaire(om vi kan lita på de Botton).

Jag går av bussen och kan andas igen. I förmiddagsluften hänger ett dis, en lätt dimma. Kunde jag fånga detta himmelska ljus på bild, skulle jag varit rik vid det här laget. Promenerandes till min slutdestination känner jag på alla intryck. Min sinnesstämning kan liknas till vemodig munterhet och en känsla av att promenera på gator utomlands. Åh, denna exotism! Utländsk musik strömmar ur bilar och fönster, genom diset i luften avtecknar sig pittoreska trähus på andra sidan vattnet, vattnets rörelser, skuggans form på marken efter att ljuset färdats genom ett lövverk i allén där jag går, nya dofter när jag andas in.

Ju närmare cafét jag kom, desto påtagligare blev både exotismen och min egna politiska övertygelse. Spraypaintade bilder på halvnakna damer(som om vi alla skulle gå ner på knä och onanera) ska få mig lockad att kasta boll på burkar. En man med en annan religiös tillhörighet går omkring med sin främsta ägodel; sin fru. Feminismen framstår plötsligt som det främsta redskap jag har, när jag slår mig fram genom denna exotism. Ty aldrig känns människans natur så exotisk (och motbjudande/inbjudande) som på tivolimarknad.

16. (alla heter julia)

det är så svårt det där med ögonbryn. jag skulle rita hela städer, men tak och allt, men förr eller senare blir det ju fel med perspektiven. oftast förr. benen är för stora för kroppen, huvudet orkar inte med. drar ett tjockt streck över allt och mig själv, precis som Anna von Hausswolff fast kanske inte lika snyggt.

hennes röst har svävat och studsat här i huset, från ett fysiskt album. musiken får mig att dra efter andan.

jag drar efter andan. ingen räknar mina andetag.

jag gömmer mig själv i framtidsdrömmar, om det så handlar om sexuella förbindelser och marxistiska affischer, eller om DN och frukostmackor vid femtio års ålder. skulle beskiva mig själv med ordet "otillräcklig" med tillägget "men jag duger än då".



(idag tänkte jag starta en ny blogg, men jag sparar det tills efter studenten)

15. (allt handlar om kontroll och bekräftelse)

mina och sandra beijers gemensamma egenskaper är att vi båda har en blogg, är födda i stockholms län, identifierar oss som kvinnor och feminister och att jag, precis som hon gjorde i sin ungdom, spenderade mina Emmabodakyssar på en "pojke" med skorrande R.
där tar nog likheterna slut.

14. (berätta vart du kommer ifrån)

i mitt liv råder det brist på fumligheter. inga oskulder tas av kära pojkar med popluggar, istället går vi rakt på sak. pang på med hjärtat i behåll, gömt någon annanstans.
när självinsikten är på semester dansar råttorna på bordet
och jag har bara fem kondomer kvar.



Emmabodafestivalen var underbar semester. rapport kommer med engångskamerabilder så småningom.

13. (resefeber)

bara tandborsten och resefrukt kvar att packa. sedan stockholm. och sedan EMMABODAFESTIVALEN.
jag peppar med Maskinen på Spotify och ignorerar väderleksrapporterna. fuck regn på festival.

12. (var det någon som sa oskar?)

få män har fått mig så skakande, knäsvag, attraherad.
jag skäms för min egen dragning till de klassiskt manliga dragen. den stiliga charmen.(arrogant player)
dessa dagar hittar ni mig arbetandes med ett frånvarande leende på läpparna. i mitt sinne figurerar endast jag och han. jag fantiserar om käkben och leenden. drömmer om beröring och ord.
somliga ljus brinner aldrig ut

11. (-vad ser de i honom? - den frågan kan du nog svara på själv.)

Han nämde Babylon sådär lite i förbifarten.
Om mitt minne inte sviker mig så vände han sig mot mig sedan. Kollade läget, såg mig i ögonen. "Du kanske inte brukar använda uttrycket? Du vet vad det betyder va? Babylon" "Jo... Men jag brukar inte använda det" "Det är ett bra uttryck", sa han. Fortsatte att gå. Marken lutade lätt och om minnet inte sviker mig var det här strax innan kaninen sprang över gatan. Sprang mot rött. "Jag säger snarare en massa svåra ord"(=som får mig att låta smart) Jag fortsatte: "Typ det patriarkala, imperialistiska, kapitalistiska..."

Han tyckte självklart att Babylon är ett alldeles förträffligt ord och att inget annat behövs. Jag höll nog med och utan att förstå det då, bekräftade jag den patriarkala ställning han tog i mitt liv och till viss del fortfarande innehar.

Jag undrar om vi någonsin ses igen. I minnet spelar gamla scener där jag ansträngde mig för att inte göra fel, medan han avslappnat och vant öste ur sig saker och tog allt runt om mig. Allt i mig, allt i min värld.
Han är en klyscha för bra, för att vara sann i mitt livs Babylon.

10 (citerar och censurerar sig själv)

Visste hon redan vid uppgången ur sängen att idag skulle bli ännu en ingentingdag?
Hade hon verkligen tro på sig själv då (en tro liknande den hon har på sig själv varje kväll innan sömnen sköljer över henne)?
Men bara efter någon timme vet hon i alla fall, rätt beslutsamt, att inte kommer det att bli någon träning gjord. Inte kommer uppsatser att skrivas eller tavlor att målas. Inte kommer solen att möta hennes hud oberört, utan det kommer snarare bli en dagdrömmardag när hon gömmer sig i inbillad svalka inomus och svettas som en gnu. (gnupung = palindrom)

Hon läser en text om en kvinna som lyckats göra sitt liv till text, fått flyt i sitt skrivande och till slut (och utan tro på att det skulle gå) fått ge ut en bok. En litterär sådan, bestående av tankar om hennes liv och en karaktär vid hennes eget namn.
Vår hon(som vi ju kan kalla Julia för sakens skull) blir knappt avundsjuk längre. Bara begrundar fakta och grubblar över var tusan hennes färdigheter i skrivandets konst tagit vägen. Tänker att hon kanske borde slå upp sin laptop, sätta den på en kudde i knät och låta fingrarna skapa.
Hon(Julia alltså) vet inte längre om hennes språk verkligen är hennes eller något hon härmat av människor med verkliga liv. Som dagdrömmer genom texter och inte genom tidsfördriv. Ibland känns det som om hon bara lånar sina ord(som ju då inte alls är hennes. Lånade ord är andras, härmade ord är åtminstone delvis eget)

Julia tänker, när hon ser på bilden på kvinnan bakom Fara vill där hon sitter i en soffa i plysch, att hon borde skaffa en soffa. Ytterligare ett utspel från Julias dagdrömmeri. Drömmen om ett liv med annan sysselsättning, större diciplin, en lägenhet att köpa en soffa till och en utbildning där hon glänser. I drömmen går Julia omkring i sin lägenhet och är sval. Hon har för längesedan hittat ett språk och hon slösar inte bort dagar åt dagdrömmar(endast litteratur och studerande).

Till Göteborg slingrar sig en lång väg och inte bara färdvägen, utan även målet, ändrar sig ibland. Men just idag står det Göteborg 1 år på vägskylten. Men på vägen ligger svåra partier av slingrande stigar, branta beslutsbackar och tillsynes oändligt långa utrensningar. Först borde hon kanske rensa bort stenarna från sitt skrivbord. Nu ligger de där som någon sorts dekoration som Julia egentligen aldrig gillat, men som ger en illusion av en kvinna klädd i ljusblåa pressveck. Som har dekorationsstenar och tycker att ekonomi är hemskt spännande. Hon har aldrig varit Julia. Julia har aldrig varit hon.

Vad gör man med stenar? Slänger man dem? Det kan ju omöjligt gå ner i brännbart-påsen. Och det känns lite som ett slöseri att slänga fina släta stenar i naturen. Bland stenarna finns några saker som möjligtvis är i glas. Glashjärtan inköpta på en marknad i ett annat europeiskt land under en körresa(kvinnan i blå pressveck och skjorta sjunger nog i kör. Var det henne som Julia ville bli?). Bort ska de, för Julias minnen bor inte i glashjärtan. Hur gärna hon än vill det ibland.

Åter till Ingentingdagen nu.
Fast kanske ändå. Försöker man skapa litteratur av sitt liv av längtan efter ett eget språk och slänger stenar för att hitta sig själv, så är det kanske ingen Ingentingdag när allt kommer omkring.

9. (analogt från i vintras)

och vi var ute härom kvällen. skakade kroppen till såndära indiemusik. jag kunde flest låtar i sällskapet. och killen här ovan fick min sista dans. tryckaren. det var längesedan man blev uppbjuden sist.
innan så satt vi i en park. blev berusade, kissade utomhus, berättade om sexfantasier och sånt. sådant skulle jag gärna göra varje dag.
(mitt känsloliv står still = min blogg står still. förlåt)
det känns fortfarande inte som sommar. det enda beviset är väl ledigheten(som imorgon blir ickeexisterande) och min irriterande röda, brännande rygg.

8. (måste skaffa en bättre skanner)

idag åker den här tjejen hem från borlänge och en veckas festival. hon är saknad.
så därför borde hon komma hit så vi kan äta sallad med matvete och fetaost. hon måste förresten även hjälpa mig att rensa i min emmabodapackning. och få sin födelsedagspresent!
get over here! jag vill höra allt festivalskvaller.
din tillgivna Julia

7. (pyssel)

den enda saken jag verkligen vet att jag vill göra med mitt liv är att resa. det är jag säker på.

(det är nu 24 dagar tills jag anländer till emmaboda för några välbehövda dagar av festival)

6. (go on, go on, go on, go on)

nejmen gud vad trevligt med några digitala bilder som skänker en sådan där mysig sommarstämning. en bild av en idyll.
som inte finns. ledsen att behöva göra er besvikna.
men här finns mest bittra tårar
(och försök till bekräftelse)

5. (typografi)

varför tänkte jag någon gång att du, min vän, inte kan något om skönhet?
när du senare visar dig innehålla mer skönhet än jag någonsin trott.
varför tänkte jag någonsin att man får uppskattning tillbaka om man ger sig själv rakt ut?
när det ju är ren lögn.

jag håller fast vi minnet av någon annan bredvid mig i min säng.
vad sa du?
jaha. äsch, det var visst bara en dröm.

sådant jag inte riktigt kan hantera:
slingrande, politiska begrepp(främst kommunistiska sådana), mina egna arbetsuppgifter, filosofiska begrepp
sådant jag kan hantera bra:
erektioner, tårar

(från och med nu ska ni aldrig kräva att jag ska förklara det som står i min blogg. jag måste få skriva så att andra kan läsa, men jag vill inte behöva stå till svars för det också.)

4. (tappar räkningen)

tror du verkligen att man kan hålla någon hemligt i vårt förbund?, sa han
och jag kan svaret. att det inte går, men jag vill fortfarande. vill försöka.
jag vet knappt hur det känns att umgås med människor som inte vet allt om mig. jag kanske borde stänga min bok i ett försök att bli mystisk.
men vad tusan har jag? det finns fler som kan erbjuda film och kyssar på halsen i ett småstökigt rum.
(jag är så slampigt tillgänglig, sa jag)

3. (snart lov.)

det märks att det är sommar när klassrummen är nästan tomma och de som är där känner i hela magen att snartsnartsnart är det slut för det här året.

2. (asgarv)

jag skrattade mig genom den här videon. om mogi insåg hur hilarious det här är, så skulle hon nog satsa på en karriär som komiker.



(och omstarten förresten, är mest till för mig själv. ni kan döma mig från och med nu, skit i det gamla. här är jag.)

1. (nystart)

(ett random skönt popcitat)

det borde börja levas mer. det är den slutsats som de senaste dagarna gett mig.
jag tror vi mår bra av lite mer aktivism, lite mer känslor, lite mer vind i håret och lite mindre kontroll.






en lite mognare julia fixade idag ett VISA-kort och fick sitt schema för sommarjobbet.