Han nämde Babylon sådär lite i förbifarten.
Om mitt minne inte sviker mig så vände han sig mot mig sedan. Kollade läget, såg mig i ögonen. "Du kanske inte brukar använda uttrycket? Du vet vad det betyder va? Babylon" "Jo... Men jag brukar inte använda det" "Det är ett bra uttryck", sa han. Fortsatte att gå. Marken lutade lätt och om minnet inte sviker mig var det här strax innan kaninen sprang över gatan. Sprang mot rött. "Jag säger snarare en massa svåra ord"(=som får mig att låta smart) Jag fortsatte: "Typ det patriarkala, imperialistiska, kapitalistiska..."
Han tyckte självklart att Babylon är ett alldeles förträffligt ord och att inget annat behövs. Jag höll nog med och utan att förstå det då, bekräftade jag den patriarkala ställning han tog i mitt liv och till viss del fortfarande innehar.
Jag undrar om vi någonsin ses igen. I minnet spelar gamla scener där jag ansträngde mig för att inte göra fel, medan han avslappnat och vant öste ur sig saker och tog allt runt om mig. Allt i mig, allt i min värld.
Han är en klyscha för bra, för att vara sann i mitt livs Babylon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar