10 (citerar och censurerar sig själv)

Visste hon redan vid uppgången ur sängen att idag skulle bli ännu en ingentingdag?
Hade hon verkligen tro på sig själv då (en tro liknande den hon har på sig själv varje kväll innan sömnen sköljer över henne)?
Men bara efter någon timme vet hon i alla fall, rätt beslutsamt, att inte kommer det att bli någon träning gjord. Inte kommer uppsatser att skrivas eller tavlor att målas. Inte kommer solen att möta hennes hud oberört, utan det kommer snarare bli en dagdrömmardag när hon gömmer sig i inbillad svalka inomus och svettas som en gnu. (gnupung = palindrom)

Hon läser en text om en kvinna som lyckats göra sitt liv till text, fått flyt i sitt skrivande och till slut (och utan tro på att det skulle gå) fått ge ut en bok. En litterär sådan, bestående av tankar om hennes liv och en karaktär vid hennes eget namn.
Vår hon(som vi ju kan kalla Julia för sakens skull) blir knappt avundsjuk längre. Bara begrundar fakta och grubblar över var tusan hennes färdigheter i skrivandets konst tagit vägen. Tänker att hon kanske borde slå upp sin laptop, sätta den på en kudde i knät och låta fingrarna skapa.
Hon(Julia alltså) vet inte längre om hennes språk verkligen är hennes eller något hon härmat av människor med verkliga liv. Som dagdrömmer genom texter och inte genom tidsfördriv. Ibland känns det som om hon bara lånar sina ord(som ju då inte alls är hennes. Lånade ord är andras, härmade ord är åtminstone delvis eget)

Julia tänker, när hon ser på bilden på kvinnan bakom Fara vill där hon sitter i en soffa i plysch, att hon borde skaffa en soffa. Ytterligare ett utspel från Julias dagdrömmeri. Drömmen om ett liv med annan sysselsättning, större diciplin, en lägenhet att köpa en soffa till och en utbildning där hon glänser. I drömmen går Julia omkring i sin lägenhet och är sval. Hon har för längesedan hittat ett språk och hon slösar inte bort dagar åt dagdrömmar(endast litteratur och studerande).

Till Göteborg slingrar sig en lång väg och inte bara färdvägen, utan även målet, ändrar sig ibland. Men just idag står det Göteborg 1 år på vägskylten. Men på vägen ligger svåra partier av slingrande stigar, branta beslutsbackar och tillsynes oändligt långa utrensningar. Först borde hon kanske rensa bort stenarna från sitt skrivbord. Nu ligger de där som någon sorts dekoration som Julia egentligen aldrig gillat, men som ger en illusion av en kvinna klädd i ljusblåa pressveck. Som har dekorationsstenar och tycker att ekonomi är hemskt spännande. Hon har aldrig varit Julia. Julia har aldrig varit hon.

Vad gör man med stenar? Slänger man dem? Det kan ju omöjligt gå ner i brännbart-påsen. Och det känns lite som ett slöseri att slänga fina släta stenar i naturen. Bland stenarna finns några saker som möjligtvis är i glas. Glashjärtan inköpta på en marknad i ett annat europeiskt land under en körresa(kvinnan i blå pressveck och skjorta sjunger nog i kör. Var det henne som Julia ville bli?). Bort ska de, för Julias minnen bor inte i glashjärtan. Hur gärna hon än vill det ibland.

Åter till Ingentingdagen nu.
Fast kanske ändå. Försöker man skapa litteratur av sitt liv av längtan efter ett eget språk och slänger stenar för att hitta sig själv, så är det kanske ingen Ingentingdag när allt kommer omkring.