30. (is it so wrong that you make me strong?)

hotellrum. när han går till jobbet tredje gången är det okej. för vi båda vet att när han kommer hem därifrån i natt, då kommer han hem till mig. en nyvaken jag i röd spets och vit t-shirt ska välkomna honom och han ska lägga sig där tätt intill och sova.
så det gjorde vi. vi sov tillsammans för första gången utan att göra mer än just det. sedan en alldeles för tidig morgon och min hand genom håret på hans mage. ingen av oss ville därifrån.

nu: sprängande huvudvärk.

Paris. jag i min korta klänning, den som tidigare gjort honom touched. klackarna mot kullersten. vi träffar vän efter vän efter vän till honom. jag står bredvid och ler i blå fuskpäls och med långa ben. so nice to meet you. 

nu: tröjan han gav mig, slängd på golvet i mitt rum.

restaurangen. vi åt under tystnad när vi inte pratade om desserter eller alkohol. hans blick överallt utom på mig, fastän han sagt att han skulle stirra. lampan över vårt bord lyste så starkt och maten var medioker. jag sa att allt var bra. jag sa att han var handsome. jag tänkte att nu dör allt. allt är dött.

nu: han i samma stad som jag, men inte med mig.

sängen. jag vrider mig bort, inåt, åt alla håll som går. han säger åt mig, lugnt, bestämt. händerna knådar igen. blickar som brinner, som vädjar. jag undrar om något gått sönder, ifall något ändras eller kommer att göra det.
do you want to scream like a porn star?! upprepar han, nästan anklagande. jag svarar inte, vet inte själv. djupt inne i mig vrider sig tvång och passion. ett band som knyts hårdare kring oss.
jag frågade honom då för länge sedan, innan jag började gråta på skype och innan han upprepat why would I want to leave? då frågade jag om jag kunde krossa hans hjärta, ifall jag var i den positionen. han sa ja, men att han kommer att vara okej.

nu: jag kommer inte vara okej.

sista natten.
- I saw you crying.
- did you see our pile? that we were all crying?
- yes. I thought it was cute.

nu: ett meddelande: You though hurt when seeing you at the show. I realized then, we either needed to not fake it or just be friends. Was really tough!