17. (ett öppet brev)

Kära Ellinor,

jag ska vara ärlig nu. Jag har sprättat i ditt brev. Du vet en av de sista sidorna, där du skrivit ett lång brev och sedan klistrat det mot ett ark så att bara slutet syns? Jag kunde inte hålla mig. Igår kväll innan jag skulle sova använde jag all min ansträngning för att sprätta upp det och kunna läsa hela. Visst var det rörigt, som du skrev, men det gav mig så mycket att få läsa dina ord. Jag behövde det. Jag behöver dig och dina ord från andra sidan världen. Speciellt igår.
Jag är så trött på mig själv förstår du. Jag skämtar alltid om att jag aldrig träffat någon med sämre disciplin än jag själv, men det är inte bara ett skämt. Det är sant. Jag vet att det går att träna upp, men det känns som att någon skrattar mig i ansiktet när jag tänker den tanken.
Jag har så mycket att göra. Tre filmer ska förberedas. Jag borde blogga, städa, diska, duscha. Men istället spenderar jag en dag framför datorn. Jag spelar Sims i timmar. Ser fem avsnitt av Orange is the new black på raken. Det här brukade vara viktig ensamtid. Nu är det allt jag klarar av att göra.
Jag börjar bli förkyld, kroppen säger ifrån. Nu när jag efter en vecka på gatan där jag bor, verkligen vill ta mig härifrån så låter inte min kropp mig göra det.
Och så tycker jag så förbannat synd om mig själv när jag ligger där i sängen. När dagens enda kraftansträngning var att gå de två hundra meter som går till affären och tillbaka. Jag blir arg på mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Jag försöker, likt en The Secret-anhängare, tänka på allt som är bra. På var jag vill vara. Jag borde inte ge mer energi åt allt som är dåligt. Men det är svårt.
Så då behövde jag läsa de där orden du skrivit i Australien. Jag hoppas du förlåter mig. Även om de var skrivna till mig så var det ju inte meningen att jag skulle läsa dem.

Jag tänker mycket på en vän, ett ligg, en ängel. Tänker hur synd det är att vi inte blir hutlöst förälskade i varandra. Vi skulle kunna leva lyckliga i alla dagar. Men allt vi haft är en överenskommelse och vi är alltid så rörande överens om den. Det är smart och praktiskt. Vi krossar inga hjärtan. Men jag tror att jag behöver henne mer än jag förut trodde.
Jag ska inte säga att det är kärlek, men någon typ av irrationell känsla är det minsann.

Jag firade midsommar med att sitta på marken i en massa timmar. Det var en oorganiserad konsertkö, och juni är så himla kallt numera. Visst önskade jag bort den dräpande 35-gradiga värmen, men det här är väl lite väl kallt? Men jag var där med Jiji i min klass och det betydde mycket att inte vara ensam. Vid insläppet sprang vi alla. Kön var helveteslångt från scenen, åtminstone två hundra meter. Det var kullersten och jag sprang med mina Spice Girls-klackar, du vet de där jag köpte när jag var och hälsade på dig i Sandviken en gång. Men jag klarade det. Ramlande nästan bara en gång. Vi fick så sinnessjukt bra platser på andra/tredje raden, i mitten.
Lana Del Rey alltså. Jag började nästan gråta när hon kom ut. Inte bara för att hon inledde med mig favoritlåt utan kanske främst för att hon är är så vacker i verkligheten. Konserten var jättebra. Fantastisk.
Jag är så förälskad i det nya albumet. Det slog till hårt strax efter konserten, trots att hon bara spelade två nya låtar. Hennes musik är alltid fylld av melankoli och det är som om den stämningen satt sig i min mage. För hur deppigt allt må verka när du läser mitt brev så känner jag mig inte så deppig. Möjligtvis melankolisk. Jag går runt med en känsla i magen, någon sorts spänning. Som om jag glömt något eller känner något jag inte förstår än. Låt oss kalla det melankoli. Jag minns att du älskade det ordet när vi gick i gymnasiet.
Gymnasiet är tre år sedan nu. Hur sjukt är inte det? Tre år sedan vi sågs varje dag och gjorde Sandviken till vårt. Jag hatade det men behövde det mer än jag vågade erkänna. Jag kommer aldrig att bo där igen, men jag har inte besökt det för sista gången. Hur känner du inför staden? Den är ju din stad till en mycket högre grad än den någonsin var min.

Hur har du det på andra sidan världen? Reser du nu eller har du stannat till och jobbat? Hur går det med den där mannen du berättat om? Är han värd allt det fina i dig?
Jag önskar att jag kommer ha råd att åka och hälsa på dig, men ska jag vara ärlig tror jag inte att det kommer att bli så. Det smärtar mig.
Jag önskar att du var här i Berlin. Vi kunde tröstäta tillsammans i min säng och gå ut på klubbar tusen gånger bättre än de vi varit på tillsammans här förut. Vi skulle kunna powerwalka ner i Britz där det luktar kaffesump längs vattnet och dela cigg i Körnerpark. Om du inte slutat röka, då kan jag göra det också.

Nu är det söndag igen. Det blir alltid söndag till sist, fastän veckorna känns maratonlånga. Nu ska jag skypa med min mor och berätta om mitt livs värsta mensvärk. Det finns så mycket mer att skriva, men jag sparar det. Tills vi ses igen.

Alltid din,
Julia