12. (homie I've got plenty)

så himla ironiskt, med tanke på hur ont jag har om pengar just nu.

11. (ensamheten/biologiska misstag)

10. (the world's gonna know my name)

drömmer om Berlin ikväll. fortfarande så mycket jag önskar av mig själv idag. men Berlin är fortfarande framtiden, så den kan jag drömma om utan att inse hur naivt och destruktivt det kan vara.

jag hoppas på en egen lägenhet. där ska jag ha ett matbord där jag kan sitta. det matbordet är bara mitt och jag bestämmer vad som ligger på det. vid det bordet ska jag sitta och läsa sena nätter med så många koppar te att jag måste springa på toa varje kvart. vid det bordet ska jag fotografera mina frukostar eller sitta med min mac och skriva på mina manus. 
jag ska ha ett eget kök. det är mitt kylskåp och mitt skafferi och jag bestämmer vad de ska innehålla. köper jag inget onyttigt kan jag inget onyttigt äta. det är så enkelt. 
på dörrar och väggar: motiverande bilder och texter. för det är min lägenhet och jag bestämmer precis vad jag ska sträva efter där. lapparna byts ut mot mer aktuella i och med månaderna går.
jag vill ha ett hopprep, och medan vädret fortfarande tillåter det går jag dagligen ut på gården för ett kort konditionspass med repet.

det kommer bli så fint.
och säg mig inte att det inte är såhär det kommer att bli.

9. (you are the greatest thing to me)

jag gråter för Gaga och skrattar åt standup. blir äntligen bjuden på den där ölen av Jesper Rönndahl han varit skyldig mig i flertalet år. en kille vill ha mitt nummer och jag vrider om kniven genom att säga nej, men fortsätta diskutera litteratur.
filmer och vikter. mina prioriteringar är galet sneda, men så får det vara ibland.
jag jobbar mycket på att framkalla inspiration och lära mig själv at tvingas till kreativitet. det går bättre än man kan tro. jag skriver långa texter om att dra undan dukar, sårade blickar, rosa hår som doftar damm och weed. det låter lite såhär:

Collagen har fyllt upp dina läppar och nu ligger de avslappnade. Jag inbillar mig ett svagt leende.

Du säger jag är galen. Du säger åt mig vad jag inte ska göra. Jag smeker över Versacesiden. Rosa hårstrån mot svart kavaj.

Du är allt, men bara halva mig.

Doften av smink och droger. Med hashstora pupiller suger du in min osäkerhet. Din blick naturlig i min trots att här finns så mycket jag inte förstår. Du borde vara mil ifrån mig. Stylistmil, sminkösmil, tandblekningsmil.

 

eller såhär:

Hur snabbt är ljudet? Skulle någon säga ifrån? När? Hur snabbt? Skulle någon tro att det var en olyckshändelse eller skulle hela min uppenbarelse utstråla patetik?

Handgripligheten, hur långt skulle den vänta? Vem skulle ta tag i mig och leda mig ut ur rummet, så att jag äntligen kan kollapsa i den gråtande hög jag är? F eller A?

Jag tänker mig ett högt ”DU ÄR JU FAN INTE KLOK” från F. Och en min som är hård och som skär i mig. Jag är en sårad smörklump. Och hennes blick skulle vara sådär tom och oförstående och jag skulle tänka, börja snyfta och liksom be ”du förstår ju inte, jag älskar ju dig, förlåt”.

Men alla skulle i alla fall förstå att det är som jag vet. Att de inte känner mig.

Kaffelukten i rummet. Lugnet efter stormen. Mongot utsläpat och det är bara ett ensamt termoslock som rullar över trägolvets skåror. Kanske skulle någon försöka skratta åt saken. Nervöst eller hjärtligt spelar ingen roll, jag skulle ändå inte höra.

Om saker inte blir som du förväntar dig. Om jag är kaos.

annars jobbar jag väldigt mycket med den här kampanjen:

8. (sleeping beauty)

7. (if you're a strong female)

vaknar med perfekt hår. ser slutet på en medelmåttig film och sätter mig för att skriva ett föredrag om asylpolitik.

just nu sitter jag och är tacksam över mina vänner. något så simpelt, men ändå så ovanligt.
jag känner mig lyckligt lottad som har en så fin bekantskapskrets, även om jag för tillfället har få riktigt nära vänner.
jag är framför allt väldigt tacksam och stolt över att jag numera kan gå in på distriktscentralen utan att känna mig fullkomligt bortkommen. jag är tvärtom en av dem som distriktets allra coolaste skiner upp när de ser. trodde nog inte den dagen skulle komma.

åh, självförtroendet. vi pratade om det igår, när vi sågs för första gången, jag och Rebecca. och vi lovade varandra att vi ska sluta be om ursäkt, bli mer coola i oss själva. vi pratade om kärlek också, om självbilder, om människors lager, om relationer, om sexualitet och om film.

det slog mig nu imorse att jag faktiskt ska plugga film. fick ett mail med listor över böcker och filmer och sådant som är bra att ha tagit del av. listorna var långa och till synes omöjliga.
och sällan har jag känt mig så beslutsam.
jag ska gå in för det här.
jag är så stolt över mig själv att jag har gett mig den här chansen.

idag tror jag på mig själv. och min framtid.

6. (there ain't no reason you and me should be alone tonight)

jag drömde en så magisk dröm. inte i natt men natten innan den. 
hon såg upp på mig med tårarna fortfarande rinnande över kinderna, och jag såg i hennes ögon att hon förstod att jag förstod.
känslan i magen sitter fortfarande kvar och jag hatar mitt liv för att det inte utspelar sig på svarta scener med huvudet lutat mot dansares lår eller armarna runt den vackraste.  
hennes svank var så sval mot fingarna, jag tryckte henne mot mig.
det gör så ont att hon inte vet någonting om det här. inte har ett enda minne.

sitter i soffan istället, med ont i ryggen och ont i magen. känner mig mest bortskämd samtidigt som jag tror att huvudet ska sprängas bort av all stress.
der Deckel - der Topf
Er hat keine Regenschirm



Ich bin nicht glücklich.
Ich kann glücklich sein.

5. (breakfast club)

jag begraver mig i skolarbete som aldrig bli gjort, har gråt i halsen för att jag är så trött på min obefintliga självdiciplin. men försöker hålla huvudet högt, 2013 har varit bra hittills och ska bli ännu bättre. bjuder på ett screenprint-inlägg som legat och väntat som utkast sedan sensommaren.

3. (tror att det här kan vara början på något stort, jag står precis på gränsen)

saker börjar hända och plötsligt står jag här med nästa läsår klart för mig. flyttar till mitt älskade Berlin under sensommaren.

mitt ansikte räcker inte till för alla leenden.

2. (hold your head up girl and you'll go far)

har fullt upp med att fånga en dröm. 

bara ett tusen ord kvar.

1. (in med det gamla och det nya in)

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Massor. Liftade, sov ute i en konsertkö, träffade en engelsktalande idol, gick på folkhögskola, var på riksting, gymmade, skaffade iPhone etc.

 

Höll du några av dina nyårslöften?

Typ. De var så diffusa. Men jag skaffade i alla fall en designerväska och såg Lady Gaga live. Som jag lovat.

 

Vilka länder besökte du?

Förutom Sverige: Irland, Danmark, Nederländerna, Tyskland, Tjeckien, Österrike, Slovakien, Ungern, Bosnien Hercegovina, Kroatien, Italien, Frankrike och Monaco.

 

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

Mer hångel, tack.

 

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

6 december, när jag träffade Gaga för första gången.

 

Din största framgång 2012?

Att jag vågade lifta, att jag köade i minusgrader och kom allra först i Gaga-kön, att jag har lärt mig lite tyska, att jag har hittat glädje i att träna.

Största misstaget?

Kanske att var så missunnsam. Eller den där hang-upen jag hade efter Emmaboda. Waste of time.

  

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Jobbiga åkommor till och från hela hösten, men inget allvarligt.

Bästa köpet?

Gagabiljetterna och Whyredväskan.

Vad spenderade du mest pengar på?

Resor.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Alla nya vänner!

 

Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2012?

Highway Unicorn (Road To Love), Flytta på dig, Euphoria och säkert en massa fler. Det får framtiden visa.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Ledsnare. Fastän jag gjorde så roliga grejer mådde jag så dåligt.

 

Vad önskar du att du gjort mer?

Hånglat, bloggat, skrivit och fotat.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Suttit vid datorn eller telefonen utan att uträtta något särskilt.

Var du kär i år?

Ja litegrann. Men inte lika mycket som tidigare år.

 

Favoritprogram på TV?

Historieätarna och Babel.

Bästa boken du läste i år?

'Den allvarsamma leken' eller 'Dansa på min grav' eller 'Hungerspelen' eller 'EU inifrån' eller 'Vänner för livet' eller 'Fear of flying'.

 

Största musikaliska upptäckten?

Lana Del Rey, tror jag.

Hur skulle du beskriva din stil år 2012?

Lite moderiktig möter street, möter träningskläder, möter backpacker, möter FAME, möter hipstergoth. Jag vågade mer och började bli rätt nöjd med min garderob för första gången någonsin.

 

Vad fick dig att må bra?

 Träning, nyttig mat och mamma.



Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
En revolution skulle varit fint.
 


Vilken kändis var du mest sugen på?
Ed Westwick, Lady Gaga, Meryl Streep, Noomi Rapace, Lotta Lundgren 



 Vem saknade du?
Pappa. Och mamma när jag var utomlands. Erik/Eric efter Emmaboda.



Den bästa nya personen du träffade?
Gaga såklart. Nejmen, alla monstervänner, Ung Vänstrare och fina personer utomlands måste ju nämnas också! 

 

 Hur tillbringade du julen?

Med min närmaste släkt i Täby och det var väldigt fint. Fint sällskap, god mat, bra julklappar och så vann jag alla tävlingar där fanns att vinna. Och så jobbade jag fem dagar i rad.



bilder från mitt rum.
i år ska bli året jag flyttar från det.

48. (light of my life, fire of my lions)

den finaste julklappen kom på juldagen i ett mail från andra sidan Atlanten. kuriosa: vi håller varandra i handen, men det syns inte. en annan sak som inte syns är hur mycket bakåt jag böjer mig för att inte vara galet mycket längre än henne, det går ju sådär. hon är helt otroligt liten och var barfota. runt halsen har jag halsbandet hon gav mig, och runt sin hals har hon halsbandet jag gav henne.

jag har börjat drömma igen och det är ett steg i rätt riktning. våren börjar ta form.
gråter fortfarande utan anledning ibland, men julen var så fin, min mamma är så underbar och framtiden för full av möjligheter för att jag ska kunna deppa ihop helt.
och skulle det ändå hända har jag drottningens ord i mina inre öron. och numera även bildbevis.

47. (hur ska vi gå vidare nu?)

jag går ut i snökaoset i blå fuskpäls, handlar julklappar och lyssnar på The Fame Monster. går på yoga, har med mig egen matta och får en uppmuntrande kommentar. jag minns Gagas fina leende och ord. jag träffar Rosa vid tunnelbanan i Gamla Stan, jag dricker te i take away-kopp och vi går och beställer tatueringstid. jag träffar fler vänner, oftare än jag brukar.
och ändå.
inget som bubblar eller känns.
ingen direkt glädje.
det känns som att:
jag är inte på väg någonstans i livet.
inga drömmar gör mig klok på vart jag ska vända mig och var mina ambitioner ska ligga.
jag ligger tre veckor efter i skolarbetet. hjärnan är segare än på länge.
jag längtar inte tillbaka ut på vägarna, men vill inte sitta still.

men jag försöker hålla mig ovanför deppytan med sådant jag vet att jag brukar gilla: kollar på film, dricker glöggte, åker upp och träffar vänner som känner mig bättre än mig själv och hänger på gymmet.



fast sanningen är att jag inte ens klarar av att städa mitt rum

46. (wake me, shake me)

vi blir tillsagda att stå på rad. rösten är bestämd men vänlig: "keywinner, friend, the rest" han visar med hela armarna hur vi ska stå. vi får få förbi alla. genom korridorer. jag har sminkat mig, skakat, panikdruckit vatten.
väntan är över nu. inga fler nätter i tält och i snitt femton minusgrader. inga fler möten med nya vänner och vi ska inte längre umgås intensivt. inget mer bli intervjuad av cirka all norsk media.
nyss var vi bland de andra. jag dansade med hela kroppen till edge of glory. vi kramades och var precis där, på ärans kant.
men nu är vi i den dämpade spänningen, mitt i korridoren där doftljus fladdrar och folk talar lågt.
vi får gå runt ett hörn. det jag ser har jag sett på bilder. alla tygen, vakterna och den intensiva marijuanadoften. ett hörn till, stadigt på led och där är hon.
det känns så självklart på något sätt. att hon möter mig med öppna armar och halsbandet i handen. en kort kram och sedan halsbandet runt min hals.

vi är där tillsammans allihopa i en halvtimme. vi är verkligen tillsammans.
och det som händer går liksom inte att skriva ner. det känns så heligt och privat och jag är rädd för att glömma något väsentligt. fler fragment kanske kommer i framtiden. kanske inte.

men finast är sista kramen. då hon säger åt mig att jag är galen för att köa så länge ("don't do that!") och sedan lägger armarna omkring mig och håller mig så i kanske en halv minut.
med huvudet lutat mot mitt bröst(så kort är hon) och mina armar runt hennes axlar. hennes rosa peruk doftade och weed och människa(liksom så på riktigt, hud och hår)
på sig hade hon halsbandet jag tidigare gett henne. och allt kändes så självklart.

kände lite som hon sa med en gång när vi kom in i rummet:
"Thank you for being my friends" - Lady Gaga

45. (sluta uppdatera din blogg så ofta, jag går in på den tio gånger om dagen)

ska söka jobb och plocka undan på golvet och ta hand om min kropp och ta mig till gymmet och läsa mer än förut och träffa mina vänner. men alltid är det en anledning till att inget händer, för så är det alltid, med all sortens distraktioner i vägen. allt är som innan jag åkte härifrån och jag har nästan glömt att jag varit borta över huvud taget. det var bara en ögonblick, bokstavligen.
och jag gråter och är sur och orkar inget annat än att ligga ner i halvmörker och så fryser jag eller svettas och ORKAR INTE eller VILL INTE. allt är precis som det alltid varit och jag hatar den delen av mitt liv.

men idag var jag glad på riktigt. så någonstans där tror jag det finns något viktigt att bygga vidare på.

44. (hemma igen men inte bättre än förut)

"when the people I used to know found out what I had been doing, how I'd been living, they asked 'why?'
but there is no use in talking to people who have a home. they have no idea what it's like to seek safety in other people, for home to be wherever you lie you head 
i was always an unusual girl (...) Just an inner indecisiviness that was as wide as wavering as the ocean.  (...) a fire for every experience and an obssesion for freedom that terrified me to the point that I couldn’t even talk about- and pushed me to a nomadic point of madness that both dazzlez and dizzied me.
Every night I used to pray that I’d find my people- and finally I did- on the open road. We have nothing to lose, nothing to gain, nothing we desired anymore- except to make our lives into a work of art.
LIVE FAST. DIE YOUNG. BE WILD. AND HAVE FUN.
I belive in the person I want to become, I believe in the freedom of the open road. And my motto is the same as ever- *I believe in the kindness of strangers. And when I’m at war with myself- I Ride. I Just Ride.*
Who are you? Are you in touch with all your darkest fantasies?
Have you created a life for yourself where you’re free to experience them?
I Have.
I Am Fucking Crazy. But I Am Free."
 - Lana Del Rey

okej riktigt sådär var resan inte.
men nästan.

43. (naive again)

när jag tänker på att åka hem, är det inget som känns jobbigt. kanske är det för att jag, när jag tänker på hur det kommer bli, föreställer mig att livet där hemma kommer att vara som det brukade vara. mitt planlösa, halvt arbetslösa liv, när jag spenderade dagarna som jag helst ville. jag kunde gymma, laga mat, läsa, gå och simma, se på tv-serier, promenera och drömma om framtiden. allt i godan ro. när jag sitter har, löjligt länge på en uteservering i svensk sommarvärme(nåja, nästan), dricker te och röker med en god bok i handen, så tänker jag att livet där hemma inte kommer att skilja sig nämnvärt från det här. men så slår det mig att jag troligtvis inte kan fortsätta planera mina veckor efter vilka pass på gymmet jag avser besöka.
faktumet att jag, när jag kommer hem borde aktivt söka jobb, skrämmer mig faktiskt. jag mår fysiskt dåligt över tanken på att det liv jag varit så nöjd med inte kommer kunna påga föralltid. jag har rymt från allt vad seriositet heter, under en så lång tid nu, att jag glömt hur det är att vara, om inte vuxen, så i alla fall en god bit på vägen. det är som att all den mognad jag en gång hade, liksom runnit av mig. 
här sitter jag, i vackra Nice på Rivieran och är bortskämd nog att kunna tänka att idag regnar det, och eftersom jag redan varit ute på en liten promenad idag kan jag nog unna mig att sitta här inne med ett avsnitt av Babel på svtplay, eller läsa ytterligare ett par kapitel. jag borde i och för sig plugga, men det är inget som inte kan vänta några timmar eller någon dag. imorgon tar jag en liten tur till Monaco, så jag får hoppas på sol.

och långsamt är det som att jag börjar inse hur priviligerad jag faktiskt är som har fått gora den här långa resan. om bara ett par dagar är jag i Sverige, om en vecka är jag snart i Stockholm igen. 
och kanske har jag precis just nu slutat längta hem.

42. (låten om oss)