43. (naive again)

när jag tänker på att åka hem, är det inget som känns jobbigt. kanske är det för att jag, när jag tänker på hur det kommer bli, föreställer mig att livet där hemma kommer att vara som det brukade vara. mitt planlösa, halvt arbetslösa liv, när jag spenderade dagarna som jag helst ville. jag kunde gymma, laga mat, läsa, gå och simma, se på tv-serier, promenera och drömma om framtiden. allt i godan ro. när jag sitter har, löjligt länge på en uteservering i svensk sommarvärme(nåja, nästan), dricker te och röker med en god bok i handen, så tänker jag att livet där hemma inte kommer att skilja sig nämnvärt från det här. men så slår det mig att jag troligtvis inte kan fortsätta planera mina veckor efter vilka pass på gymmet jag avser besöka.
faktumet att jag, när jag kommer hem borde aktivt söka jobb, skrämmer mig faktiskt. jag mår fysiskt dåligt över tanken på att det liv jag varit så nöjd med inte kommer kunna påga föralltid. jag har rymt från allt vad seriositet heter, under en så lång tid nu, att jag glömt hur det är att vara, om inte vuxen, så i alla fall en god bit på vägen. det är som att all den mognad jag en gång hade, liksom runnit av mig. 
här sitter jag, i vackra Nice på Rivieran och är bortskämd nog att kunna tänka att idag regnar det, och eftersom jag redan varit ute på en liten promenad idag kan jag nog unna mig att sitta här inne med ett avsnitt av Babel på svtplay, eller läsa ytterligare ett par kapitel. jag borde i och för sig plugga, men det är inget som inte kan vänta några timmar eller någon dag. imorgon tar jag en liten tur till Monaco, så jag får hoppas på sol.

och långsamt är det som att jag börjar inse hur priviligerad jag faktiskt är som har fått gora den här långa resan. om bara ett par dagar är jag i Sverige, om en vecka är jag snart i Stockholm igen. 
och kanske har jag precis just nu slutat längta hem.