3. (plötsligt händer det inte)

plötsligt är det maj och det är för varmt för jacka. att träden knoppas och tränger ut löv känns surrealistiskt, som i en abstrakt animation (har jag sagt att jag läser filmhistoria nu? eller läser och läser. jag går på föreläsningar och lyckas ibland uppbåda entusiasm för ett ämne, en vinkel eller en film). plötsligt har blommorna blommat ut och träden i Kungsträdgården är återigen bara träd, som ingen ger någon större uppmärksamhet.

det är som om jag börjat bli vuxen helt plötsligt. plötsligt slutar jag äta när jag är mätt. jag gör saker som behöver göras, även om de inte är roliga (om inte med en gång, så åtminstone innan det är för sent). jag tvättar oftare än förut, diskar varje dag. jag läser böcker igen.
jag blir äldre varje sekund, precis som förut. men inom en vecka blir jag äldre på i den mätbara skala vi använder oss av för att positionera oss mot varandra (läs: "hur gammal är du?")
jag blir 26 år gammal och det känns. det märks att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp. idogt att försökage upp idéer om mig själv som ung, som någon med alla dörrar öppna och ett hjärta som bultar revolterande mot frihet. sörjer den ungdom jag aldrig haft och aldrig kommer få. men det är så svårt när man som jag också uppskattar böcker, stillsamhet, harmoni, lugna kvällar med en man, långsamma promenader i en sommarstad.
borde jag vänta? borde jag passa på att vara ung nu nu nu och låta pensiönärslivet ligga pausat? innan det är för sent?