26. (feeling stupid for all the time that I gave you)

att kyssa dig smakade som att komma hem så nu dränker jag mig själv i pop och nikotin. sedan åker jag till mitte för att sitta på en balkong. där röker vi och pratar, fastän vi inte får. senare ligger jag på rygg på sängen, kysser en kvinna, vrider på huvudet, kysser en man. jag känner händer som aldrig är hårda nog.  jag känner att jag har full kontroll, men att det inte är det jag vill. efter att de kommit går jag mot Alexanderplatz och tar U8 hem. hem till det rosa fururummet som är mitt i tre dagar till. hur ska jag överleva sedan?

Sophia är klok. hon säger sanna saker jag inte vill höra. säger att jag måste sluta hänga upp min egen lycka på andra människor. att de ändå inte är särskilt speciella, att jag är minst lika cool själv. jag nickar och låter det flyta ur huvudet lika snabbt som det kom in.

att kyssa dig smakade som att komma hem, men jag vill aldrig komma hem igen. kommer aldrig att komma hem igen. jag vill se något nytt, vill att en chans dyker upp. då ska jag ta den i handen och aldrig se tillbaka.

(det är natten efter valet och en vän kysser mig på kinden, eller i nacken, det spelar ingen roll. för vi båda har gråtit och förbannat världen. baren går i rosa och jag bekänner om och om igen min röda färg. som om det spelade någon roll. vi förlorade ändå.)

25. (mars - september)

Jag önskar jag kunde skriva om skönhet.
Sådär så att folk förstår.
Men siluetter gör sig inte i text, inte ens i bild. De gör sig i verkligheten, när du ligger bredvid och vet att allt kommer att förstöras.

Känslan som uppfyller mig. Den får mig att röra på kroppen. Den får mig att flytta min hand mot dig. Den får mig att önska utan att gå sönder.
Den är det finaste och renaste jag har. Säger jag det högt skulle det smutsas ner och förstöras.

Du och jag. Utan och. Möjligtvis med bindestreck. Du-jag.
Och det finns något där. Vi är heliga för alltid.

Det här med att du aldrig riktigt känner en annan människa hur nära ni än ligger. Det här med att du aldrig kan bli någon annans innersta önskan. Du kan inte omforma dig själv för att få något tillbaka för hjärtat du gav bort.

Jag borde inte låta dig bygga upp och rasera.
Men vi fungerar såhär. Människan är ingen ö. Inte jag, inte ens du. Så plötsligt sitter jag där och fånler.
Jag har önskat så många gånger. Hjärnan har skrikit sig hes om att ensam är stark. Men det går inte. Det går inte att skärma av mänsklig kontakt. Det är inte värt det. Trots allt som gör ont.
Vi behöver den.
Jag tror jag insåg det först nu.

Men åh, vad mycket enklare det skulle vara om inte allt varit så fruktansvärt BRA.

På Tempelhofer Feld är himlen som störst. Jag sugs in i molnen och min egen vemodighet. Ända tills den punkt då jag inte längre har känslor.

24. (I'm your biggest fan, I'll follow you until you love me)

i höst gör jag en film om fankultur.
det är en film som behövs. fankultur är en stor del av miljontals människors liv, men det är sällan något som talas om. när det talas om ses det ofta ned på. fangirl, muttras det. vi är irriterande, besatta, världsfrånvända.

fans gör galna saker. vi sover utanför arenor och hotell, betalar dyrt för konsert- och flygbiljetter.
men där finns också en stor kärlek. vi hittar nya vänner, supportar varandra och vår idol, har the time of our lives.

filmen kommer att cirkulera kring Lady Gagas artRAVE och dess Europaturné. Gagas fanbase består till stor del av unga tjejer och hbtq-personer. människor vars historier ständigt tystas ned i ett mediebrus som gynnar de med högst status och fetast plånböcker.

för att hjälpa till med budgeten har vi en liten crowdfundingkampanj på gång. här hittar ni den. tycker ni att det låter som ett spännande projekt får ni alltså gärna skänka en liten slant. slanten kan vara hur liten eller stor ni vill. det skulle betyda massor för mig att ha ert stöd.

hittills har vi fått enormt genomslag och blivit uppmärksammade av bland annat ladygaganow.net som tipsade om kampanjen för sina 189 000 twitterföljare. men det är svårare att öppna plånböcker än hjärtan. så vill ni göra en tjej och hennes team glada, hjälp till att finansiera och sprida kampanjen.

Tack!
 

23. (would you go along with someone like me?)

jag klarar inte av att vara såhär ledig.
kanske är det "bara" pms och hormoner. kanske är det något som är fel utan att jag satt fingret på det.

klarar inte av att ta till mig något nytt, men det gamla skänker mig ingen ro det heller.
det är en enda ström av cigaretter och kvällar som aldrig tar slut, på det dåliga sättet.
plötsligt har det gått en dag och när jag ser tillbaka har jag absolut ingen aning om vad jag gjorde av den.
de som betyder något betyder något av fel orsaker. men just nu är det ändå ingen som har tid, alla stressar runt i sin egen bubbla och jag bara önskade att jag hade en egen bubbla som fungerade någorlunda. önskar jag hade fler att höra av mig till.
jag trodde jag var kär, men det gick över och lämnade bara trycket över bröstet. någon sorts längtan efter att smita ut, släppas fri.
hösten rullar in och är fantastiskt vacker och jag står som vanligt och undrar vart sommaren tog vägen. snart har ett Berlinår gått och jag smider planer för att slippa åka härifrån.
samtidigt
vart är jag på väg?

i huvudet går jag ut själv. jag dansar med armarna över huvudet och blickar slängs efter mig. jag slår mig ner vid en snygg grupp och frågar om de inte vill vara mina vänner ikväll.
i verkligheten går jag förbi dörren utan att ens ångra mig.
i verkligheten tar jag en Neuköllnpromenad. jag sätter mig på toppen av en borg, dricker det sista ur min whisky och tar en till cigarett.

jag tänker att det är vackert. jag tänker att jag vill vara någon annanstans. jag tänker att jag aldrig vill att det här ska ta slut.