för dig skulle det kunna vara en vanlig dag, något vanligt i mitten av ditt vanliga liv.
jag lutar huvudet mot flygplansfönstret, lika övertygad som alltid när planet går ner för landning att det är nu jag ska dö. här ska livet ta slut och det finns ingen återvändo.
jag är inte flygrädd. jag grips inte av panik. sitter stilla och lugnt och förbannar allt jag inte hann göra här i livet. ber en bön till Gud, hoppas att hen lyssnar idag. ber om förlåtelse.
när hjulen stöter hårt i marken, utan att välta planet eller framkalla stora eldsflammor som får bränsletanken att explodera, är jag alltid förvånad. jaha. det var det. vad ska jag nu göra med mitt liv?
Stockholm luktar inte som Berlin. här förstår människor jag möter vad jag säger när jag låtsas prata i telefon. här kan jag be om hjälp i en lucka, för jag förstår faktiskt vad de svarar. här bygger de om centralstationen i en sådan takt att jag nästan virrar bort mig. åker tunnelbana med en dokusåpakändis och tjuvlyssnar på deras samtal. han går av i Hallonbergen, ska promenera hem till andra blåa linjens trakter. hans sällskap sitter kvar en station till, går av i Kista. längst ut på linjen går vi andra av. vi som inte är innerstadsbor, inte förortsmedelklass som kanske en dag ska kunna flytta innanför tullarna, inte gangsterförort där bilar brinner. vi saknar själ, förutom den som bultar runt i oss och skaver. men det är så vackert här,
nästan som en tavla över rätt och fel. har sällan känt en sådan klasstillhörighet som när jag går upp på Akalla torg.
hemma i förorten luktar det Lotta Lundgren-ångest, mamma och julafton. det är något så sorgligt med hur tiden står still hemma hos en kvinna som inte kan ta hand om sitt eget liv. min underbara, ordningsamma, smarta mammas öde har blivit att stirra tyst framför sig. på en tv-skärm, på en cd-spelare, ner i knät. fastän julpyntet är borta så ligger en julduk kvar. det är sådant hon inte kan ta bort själv. hon kan inte svepa med handen över en bordsyta för att tömma den på smulor. det gör vi som får betalt. i brödburken ligger samma skorpor, bakverk och tortillas som när jag åkte härifrån, ganska prick två månader sedan. i kökslådorna är det inte samma ordning som när jag är här och flyttar om sakerna efter min smak. nu har assistenthänder skapat ett nytt system och jag är främlingen. i mitt eget hem. vårt eget hem, mitt och mammas.
när jag stått och pratat i några minuter, strax över den hög som utgör mina ytterkläder, går jag fram till min mors rullstol. böjer mig ner och ger henne en kram. hon lägger sina stela armar omkring mig och jag känner hennes värme. något gnistrar i hennes ögon, jag älskar att se hennes leende såhär.
det kommer göra ont att åka tillbaka på söndag.
att gråta på Arlanda har ju blivit en liten tradition, kanske något att stå fast vid.
det är ju något hjärtslitande med allting. hur mycket jag vill, men hur lite jag faktiskt klarar av. vilka vänner jag lämnar, vilka jag åker till. vilka relationer som betyder något, vilka jag bara trodde var viktiga.
låt oss lyssna på Lana Del Rey på ett ytterst vänskapligt sätt, hon har formeln, hon vet vad vi är.
