30. (tell me I'm your national anthem)

händerna fulla (av ölglas, mobilen, mamma, pennor, skissblock, Vredens Druvor)

är lite kär i min nya dator. eller så är det bara Ed Westwick.

29. (let me put on a show for you)

jag är inte sen att berätta för alla som vill höra på, att min bästa tid är nu.

när vi går mot tunnelbanan slänger jag ur mig det som tidigare varit hemligheter, på ett helt vardagligt och ledigt sätt. det är inget vi reagerar över. för det är självklart. under sommarhimlar med alkohol i blodet kan man inte annat än att tala sanning. allt blir på så blodigt allvar. till och med lögnen.

ett "jag gillar dig" och jag gör precis som jag vet att jag gör bäst. ett snett leende och en djup ögonkontakt. får kyssar levererade mot skrovliga väggar eller picknickfiltar.
än så länge måste jag inte välja, så jag står med en fot i vardera träsk utan att tappa balansen.

jag lägger en timme på att över en kopp te förklara läget för en kär vän. hon känner precis likadant.
vi skrattar åt hur löjligt enkelt det känns och vi tar kontrollen tillsammans. över våra egna liv.

spenderar en utekväll, komplett med förfest och besök på Trädgården, utan att betala en enda krona.
jag arbetar utan att tappa humöret, läser om kamerapositioner och gör mina benböj med sällan sedd disciplin.

livet är plötsligt så enkelt som alla sa att det skulle vara.

28. (circumstance)

27. (did you expect a love song?)

det där med att vara förälskad är så klurigt. en sådan bortslösad tid.
men framför allt: farligt.

farligt för att det kan få dig att helt glömma det som var förut. det som gjorde dig till dig, och det som gjorde det värt att vara just du.

helt plötsligt sitter du lutad mot en kökslucka och gråter för att du någonstans i magen vet att hen inte bryr sig så som du bryr dig. du ringer vänner och berättar om något hen sa för två veckor sedan, och vännerna kan få dig att le igen. men sedan är du där själv, på tunnelbanan hem. där hemma väntar bara den där kalla handen om magen.
förälskelsen suddade ut allt annat.

den har fått dig att glömma den där känslan när du är helt uppslukad i en bok. eller glädjen i smaken av ett perfekt kokt ägg eller en ultimat mogen avokado. du kommer inte ihåg hur det är att bli inspirerad av något som inte handlar om framtidsplaner i tvåsamhetsland.

men vet du, en dag vaknar du ur den förblindande förälskelsen.
det blir vår, det blir sommar.
plötsligt återupptäcker du endorfinduschen efter ett lyckat träningspass. du känner återigen fridfullheten när musiken i hörlurarna matchar dina steg, matchar omgivningen. du ringer vänner och pratar om något annat än förut, kanske en grym klubb ni ska gå på. när du är där kollar du inte ängsligt efter henom, nej du dansar och är glad, så som sig bör.
du kan vakna bredvid din älskarinna, ordna pannkaksfrukost, ta en cigg i solen, lägga handen hårt om hennes lår och kyssa henne hårt för att hon är så söt.
och när du är ensam mår du fortfarande bra.

plötsligt har du fått ditt liv tillbaka.

26. (Ung Vänsters 46:e kongress)

i Linköping lyste solen nästan hela tiden. på natten också.
vi kan se det här inlägget som en kärleksförklaring till mitt älskade förbund. jag vore någon annan utan er.
på bild här finns några av de finaste människorna i mitt liv. några av dem har inspirerat mig till stordåd eller stöttat mig genom tyngre tider.





























































systerskap + klasskamp = sant