jag förstår inte varför jag ska börja tänka på mina känslor så fort jag åker iväg och sover i sovsäck med andra människor. men så är det ju tydligen.
någon tror saker om mig och jag tror saker tillbaka. någon är helt underbar och gör mig knäpp, någon är en grymt fin vän och någon kommer att bli en grymt fin vän. (jag älskar ung vänster)

(det är svårt att fota socialrepotagaktigt med för snygga modeller. då blir det en massa sånt här)

det här inlägget är till tjejen på bilden.

kära vännen.
jag vet inte hur mycket du suktar och drömmer, men jag vet att du är en sådan som fantiserar om bättre, precis som jag. och du ska veta att du är värd allt fint här i världen, för det finns få som är så mycket värda som du är.
vi har pratat om att dansa oss genom ungdomen. om luggar, randiga tröjor och andra popiga drömmar. och båda har vi undrat vafan vi gör här. och just nu. var det inte lite vackrare i en annan tid? och visst blir allting festligare på en annan plats?
jag skulle ha tusentals fester med dig. om vi bara hade miljön, om vi bara hade känslan, om vi bara hade sällskapet. (du vet vilken typ av fester jag menar, pinglan)
det jag vill säga med det här är att ingenting verkar vara vackert nog för oss. just nu. det finns människor med finare bloggar, med finare vänner, med finare liv.
men vet du, jag tror vi kommer att se tillbaka på den här tiden och le. för om några år, kanske det här är den bästa tiden i våra liv.

om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt. men inte så länge till. jag är trött på att våga, nu får någon annan ta sin chans.
imorgon tar jag sparken ner till ICA och köper apelsiner.

(om jag var rik skulle jag slå till på den här)

jag kan mitt föredrag men imorgon när det gäller vet jag att jag kommer vara nervös och stamma mer än brukligt.

Och du var sötare än de, men jag slängde bort det igen.
Jag slängde bort någon slags vän.
Det var så mörkt den kvällen jag gick hem.
Jag hade hoppats på något. Hoppats på något.

Jag tänkte på nyckelben.

lördag.

utan framgång.

nu har jag suttit framför datorn i minst fem timmar. och jag har inte fått något gjort. inget alls. jag fattar verkligen inte hur man gör när man diciplinerar sig.

kvadratiskt.

jag har omvärderat vad som är bra fotografi. och jag har återigen blivit beroende av att se på foton på internet och sitta där med ett avundsjukt ont i magen. jag vill ha en ny kamera, en som är svårare än jag begriper, som jag måste lära mig och ha tålamod med. en med objektiv som tillåter mig att ta ljusa, klara bilder. jag vill ha fotosjälvförtroendet tillbaka.
jag kollade genom lite gamla bilder i jakt på något missat gammalt guldkorn. men utan resultat. hittade dock några som förtjänade en ny redigering. här är de.

sådär fint.

jag tittar på drömlägenheter och suckar åt att jag inte ska flytta hemifrån än, och när jag såg en områdesbild så kände jag plötsligt sommardoften av södermalm och jag har inte varit i stockholm sedan augusti och jag saknar det som en idiot och utanför fönstret flyger fåglar i takt till kom igen lena!

je veux ton amour, i don't want to be friends.

när jag blir stor och diva ska jag också prata sådär.

hon pratar på samma sätt som mina favoritkaraktärer, när jag hamnar i rollspel av olika slag, eller skriver tvserie, eller när jag lekte som stort barn. sådär långsamt, självsäkert, sexigt. gud.

(sedan måste jag passa på att förbanna min naivitet också. jag kommer nog inte bli lyckligt kär förrän jag flyttar ur den här hålan. så är det nog.)

please guide me through stormy weather.

jag skrev en dikt om hästar i full galopp, maskrosor, och hur fånig man känner sig när man sitter och ser in ni någon annans ögon lite längre än brukligt fastän man lovat sig själv att inte falla så jävla djupt och vart man än tar vägen går man ändå bara närmare honom och när han inte är nära så sitter jag där och överanalyserar allt och ser tecken i minsta blick och gud varför sa jag att jag är i högform när jag är kär, då ljög jag.

männen i mitt liv.

hisnande tankar jag vet att ni tänkt dom.

i vårt klimat ligger sorgen i tjocka lager
inte konstigt med tomma blickar, trasiga arbetsförmedlingar och torra citrusfrukter
när den tempererade zonen övergivit oss

i filmen, före gråten, sa en mamma till sin son:
"snöflingor är tårar"
det var strax innan de fysiska tårarna och sorgen i tjocka lager
och osäkerheten för framtiden och den stora DÖDEN

vad spelar demonstrationer, drömmar och dammsugare för roll när vi alla ska landa i den stora osäkerheten, en säker framtid med osäkert hopp? DÖDENDÖDENDÖDEN
och varför är du inte här? (jag saknar dig)