jag skrev en dikt om hästar i full galopp, maskrosor, och hur fånig man känner sig när man sitter och ser in ni någon annans ögon lite längre än brukligt fastän man lovat sig själv att inte falla så jävla djupt och vart man än tar vägen går man ändå bara närmare honom och när han inte är nära så sitter jag där och överanalyserar allt och ser tecken i minsta blick och gud varför sa jag att jag är i högform när jag är kär, då ljög jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar