1. (en försenad årssammanfattning + var jag är)

tänker ibland att jag ska börja blogga igen. men är så dålig på att hålla mina löften till mig själv.
mars är en månad av fangirlande. först drog jag med Tommy på en konsert med Florence + the machine. det var första gången han var i Globen och första gången jag inte hade ståplats på en stor konsert. high as hope är ett album som slår mig i magen på det bästa sättet, varje gång. jag känner varje rad i magen och förstår henne.
sedan gick jag med Nora på Florence Valentin. det var min nittonde FV-konsert och trogna läsare av denna blogg vet vad de betydit för mig. i december frågade Love om inte vi ville vara med och skriva en text inför lanseringen av FVs nya singel. det var bland det största som har hänt mig, att den lilla tonåriga Julia fick en upprättelse jag aldrig vågat hoppats på, men alltid drömt om. efter spelningen på Vasateatern hälsade vi självklart på bandet, faktum är att de flesta av dem kom fram för att hälsa på oss. det är inte ens jobbigt eller stelt längre. de är vänner på riktigt och jag älskar dem.
igår såg jag Lotta få improteater uppspelad om sitt liv för andra gången. ibland känns det som att jag träffar henne ofta, men nu var det faktiskt inte sedan Way Out West 2017. hon är likadan varje gång, fast bättre. mer strålande, mer vacker, mer snäll. den här gången, liksom de flesta gånger, kom hon mot mig med öppna armar. om hon bara kunde förstå vad det innebär för någon som jag. Tommy sa sen att jag aldrig kommer att bli någon om jag hela tiden sätter människor på pidestaler över mig själv. jag vet inte om jag håller med, varken om antagandet eller att jag skulle sätta människor mycket högre än mig själv. jag bara drivs av att visa uppskattning, och det finns inget finare än när det uppskattas.
nästa vecka ska jag se Florence Valentin för tjugonde gången.

jag glömde göra min traditionella årssammanfattning genom photobooth-selfies tidigare i år, så här kommer den.

är fortsatt besatt av mina läppar. hoppas den besattheten aldrig lägger sig.

gud, har ätit så dåligt i år? typ bara pasta och ost. jag älskar pasta och ost men är verkligen så trött på det nu.

blev bästis med de här byxorna. röda flares forever.

men i övrigt har jag klätt mig ganska tråkigt? 2018 känns som ett så intetsägande år. har mest insett jag verkligen måste ta tag i mitt eget liv och att det bara är jag som kan göra det.

återupptäckte dessa örhängen. de är bra.

 åt godis.

 svår chey.

 dessa sista foton är från september, så hur jag såg ut resten av året får förbli ett mysterium. i september och augusti (och kanske upp i oktober nu när jag tänker efter) hade jag mycket problem med att jag mådde illa och spydde fett ofta. tror det var en psykisk grej, men det fuckade verkligen upp mitt liv. att må illa suger. lider med alla gravida och ätstörda där ute.

i övrigt var det året jag på riktigt odlade en crush på Sarah Paulson, på riktigt bestämde mig för att aldrig ge upp mina karriärdrömmar, lyssnade oväntat mycket på Taylor Swift, åkte på "romantiska" resor till Köln och London, och grät floder när Gaga ställde in de Europakonserter jag hade biljetter till. just det, började läsa en master också - because, why not?

läser någon det här? bryr jag mig?

4. (Höstsonaten)

rekommenderar kombintionen Bergman + Bergman + bakfylla

3. (plötsligt händer det inte)

plötsligt är det maj och det är för varmt för jacka. att träden knoppas och tränger ut löv känns surrealistiskt, som i en abstrakt animation (har jag sagt att jag läser filmhistoria nu? eller läser och läser. jag går på föreläsningar och lyckas ibland uppbåda entusiasm för ett ämne, en vinkel eller en film). plötsligt har blommorna blommat ut och träden i Kungsträdgården är återigen bara träd, som ingen ger någon större uppmärksamhet.

det är som om jag börjat bli vuxen helt plötsligt. plötsligt slutar jag äta när jag är mätt. jag gör saker som behöver göras, även om de inte är roliga (om inte med en gång, så åtminstone innan det är för sent). jag tvättar oftare än förut, diskar varje dag. jag läser böcker igen.
jag blir äldre varje sekund, precis som förut. men inom en vecka blir jag äldre på i den mätbara skala vi använder oss av för att positionera oss mot varandra (läs: "hur gammal är du?")
jag blir 26 år gammal och det känns. det märks att det är ett idogt jobb att driva ungdomen ur sin kropp. idogt att försökage upp idéer om mig själv som ung, som någon med alla dörrar öppna och ett hjärta som bultar revolterande mot frihet. sörjer den ungdom jag aldrig haft och aldrig kommer få. men det är så svårt när man som jag också uppskattar böcker, stillsamhet, harmoni, lugna kvällar med en man, långsamma promenader i en sommarstad.
borde jag vänta? borde jag passa på att vara ung nu nu nu och låta pensiönärslivet ligga pausat? innan det är för sent?

2. (inte klar med 2017 än)

vet att det är ett nytt år och så men jag ba älskar statistik över gångna år. så vi drar ut på årsammanfattningarna lite till, okej?

musik
(lyssnar knappt på musik längre sedan poddarna kom in i mitt liv. ändå bra musikår för mig)

följ mig på last.fm här

film



följ mig på letterboxd här

böcker

följ mig på goodreads här

tack för visat intresse

1. (new year, new me?)

dags för traditionsenlig photo booth-sammanfattning av året som gått. det är så konstigt och fantastiskt med nyår jämt. man tänker att året har gått så snabbt, och att man är fast på samma ställe där man alltid varit. men så försöker man sig på en sammanfattning och inser med ens att året erbjudit så mycket nya saker och upplevelser man aldrig kunde förutse. och så blir jag lugn, för då vet jag att det kommer 2018 med all säkerhet också att göra. ser fram emot det.

så låt mig presentera 2017 eller sagan om hur mitt hår växte ut:

för exakt ett år sedan flyttade jag till Hongkong för att plugga en termin. jag och Agnes - som skulle göra samma sak - reste med samma flyg. här sitter vi på Istanbuls flygplats i väntan på byte. här har jag precis skickat in min kandidatuppsats och är jäkligt nöjd med mig själv. tycker om den här bilden för att vi inte hade någon aning om hur det skulle bli sen i Asien. Agnes visste till exempel inte att hon skulle bli upp över öronen kär. i en svensk dessutom!

här är jag i mitt korridorsrum i Hongkong. fixade väggen fin med bilder på gaga, lotta, min kille, pappa, marilyn och bowie. det funkade bra att bo i korridor, förutom det där att min rumskompis tyckte om att ha med sig sin kille hem till oss och ligga och hångla i sängen. det är väldigt svårt att stå ut med på de få kvadrat vi delade. 

om man spenderar första april på en åtta timmars lång båtfest är man såhär solbränd dagen efter. alltså lol den festen! var! det! sjukaste! (och inte på ett bra sätt) tänk en massa fulla utbytesstudenter och hyrt en båt för att glida runt hong kong-ön med tänkt stil, men snabbt bytte ut den stilen mot att brottas, hälla rödvin på varandra, simma bland maneter, nästan drunkna, däcka i pölar av alkohol, flörta med fel personer osv osv. kände mig så jävla vuxen och förbi den typen av fester, men är man fast på en båt i åtta timmar så får man göra det bästa av det, right? det bästa i det fallet var att sitta i ett hörn och dricka måttligt, mvh mamma. 

(här är den enda bilden där man ser något av skolan förresten)

du och jag Lotta, du och jag. 

var i Sverige igen! tillbaka i min lägenhet! provade en ny smak på Celsius! god!

osäker på om jag ville fota min tatuering eller håret i armhålan? anyways: här har ni båda!

sliten men söt

inget piffar upp en morgonrocksoutfit som läppstift, right?

hej, highlighter

huuuur tänkte jag med denna pose? här ser ni iaf stenlejonet Julia på sin tron: sängen. majestätisk och nöjd med sin outfit?

jag fick praktik på marknadsavdelningen stockholm filmfestival vilket är med på topp 10 saker i livet! hade så himla kul, hörde så mycket hemma! här är Lina och Saga, de jobbade med medlemskontakt och satt bredvid mig. så glad att ha så peppiga kontorsgrannar! också väldigt glad att fått skrivbord precis under ett porträtt av Tarantino.

efter själva filmfestivalens slut blev kontoret tommare än tomt. ibland var jag den enda som satt i det stora korridorsrummet. jag sörjde alla kollegors försvinnande men utnyttjade också den nya möjligheten att byta skrivbord. fönsterplats!

det blev dags för sista dagen på min praktik så klädde mig extra slampigt för att ta chansen att imponera på min heta chef. skoja bara. eller...? 

det var i alla fall en sorgens dag, grät en massa för att jag var tvungen att lämna ett sammanhang där jag trivts så bra och utvecklats i min roll. kommer för evigt att vara filmfestivalen tacksam.

vem hade kunnat förutsäga alla de här grejerna vid förra årsskiftet? inte jag i alla fall. ser fram emot ett år av förändring och förbättring. 

8. (makes a hard man humble)

innan sommaren, innan jag kom tillbaka till Sverige från Asien besökte jag Bangkok i några få dagar. en blixtvisit i min ensamhet, som någon sorts belöning att jag klarat min utbytestermin. det blev kanske snarare någon sorts ambivalent mellanlandning. dessa dagar antecknade jag den del på min mobil. det löd ungefär såhär:

när jag flyger in ser jag ut genom fönstret. det är så platt. likadana åkrar i mil efter mil och längst bort sticker höghusen upp. dit ska jag. 

det är thailändska flaggor, poliser, militärer och porträtt av kungen. ett helt hus nära mitt hotell är tillägnat kampen mot pengatvätt. överallt ministerium, tuk tuk. när man tror man lärt sig systemet hade man fel. 
en man dricker whiskey och äter nötter på en bänk. människor hoppar på tåget direkt från spåret. 

jag går i naken i AC. sitter på balkongen, går in och speglar mig.

en munk går med pengar i handen och spanar i en butik som säljer stolar. han ser ut att leta efter något särskilt att sitta på. 

det droppar. om regnet, om mig, om AC. 

en skruttig frisörsalong har målat av Vouges logga på fönstret. jag går förbi finsnickerier och mekaniker. 

en ekorre sitter på taket till ett tempel. det springer en stor ödla över vägen. sedan följer jag efter. jag tar mig också över vägen som om jag bott här hela livet. mina skills kommer fram vid oväntade tillfällen. jag är dock fortfarande rädd för bilar.

hittar äntligen en park och i den hittar jag nästan skugga. här korsar ytterligare en ödla gatan. den går mot vattnet och är så stor att den tar upp halva vägen med sin kropp. 

en butiksägare står utanför sin affär och sprejar buddhastatyer i guldfärg. jag ser palatset på avstånd, det räcker för mig. 

det finns fula gatuhundar och katter. ser äntligen en fin hund. 

om det inte var för att solen gått ner skulle jag inte veta att det var kväll. värmen är lika närvarande, enda skillnaden är att nu finns ingen skugga. eller snarare, allt är skugga. jag är i skugga. 
liveband, biljardbord, en kall vind från en fläkt. 
sitter på coco walk. här är barer, ungdomar, en blöt bänk. en bar är rätt hipp. inkastarna där är uttråkade till den grad att en av dem nästan är otrevlig när jag beställer min öl. 
jag undrar när natten kommer igång här, om den kommer igång en tisdag under lågsäsong.
det blixtrar i molnen. 
är folk ute med sina mammor eller är åldersskillnader i förhållanden mer accepterat här?

staden luktar bensin, jasmin, avföring. 
de är bättre här på att erbjuda servetter än i Hongkong. 

jag är så trött på denna värme. så trött på hur alla kalla flaskor blir för alltid blöta. avskyr hur det bildar pölar. blir aldrig hungrig i värmen heller, bara trött.
jag har ont i halsen. är det AC:ns fel eller håller jag på att bli förkyld?
tänder ännu en tax free-cigg. 
tänker faktiskt inte på att komma hem. 
tänker att jag egentligen borde skriva om män. 

7. (du vet hur det går, jag har varit så tydlig)

The Tide (Immoral Tales, 1974)

6. (and after all it's just another day)

frukosten uppäten. jag tar en cigg till det sista av mitt te. den smakar semester. jag har rökt tillräckligt mycket under varma morgnar i mitt liv för att känna igen smaken. går runt kvarteret med ciggen i handen och röker den till utsikten över skylinen. tröttnar aldrig på den. lite lätt dis vid horisonten, men lång sikt. håret torkar i solen, en sopbil åker förbi. jag går upp till mitt rum för att se en vän i Vem vet mest? han åker ut. vet att jag måste ta mig hemifrån, vattnet är avstängt idag.



tar mig till skolan för att gå på toaletten, tar mig till gallerian för att köpa hörlurar. sedan på tunnelbanan mot Diamond Hill. jag är ett huvud längre än alla andra. jag är blond och min hud så blek att jag säkert kommer att bränna mig idag.





kommer fram till dagens utflyktsmål. går omkring bland andra turister i parken. träden är så perfekta att de se ut som om de är gjorda av plast. bakom stenblock finns högtalare som spelar musik och utger en sådan där buddistisk stämning, det finns trots allt ett kloster här. paviljongerna är vackra, naturen anlagd.





efter att ha långsamt flanerat och hittat ett sådant där gyllene lugn inombords går jag de 4,5 kilometerna hemåt. det är trettiogradig värme och strålande sol så jag tar min tid. jag tar pauser ibland, tittar på hus jag aldrig tidigare sett. möter blickar som säger mig att det inte kommer många turister hit. och så fick de mig. jag som går med kameran i väskan som den jobbigaste sortens resenär, men som får gå den lite snabbare kön Hong Kong residents när det vankas passkontroll vid gränsen. lever i sprickan mellan att höra in och höra ut. jag är exotisk på en exotisk plats, men jag är ju på väg hem. hem till mitt rum i mitt hus i mina kvarter vid mitt universitet. fast ändå, Hongkong blir aldrig mitt.



går in i en affär i gallerian vid universitetet och köper mig ett nytt skissblock, ett som är i lämplig storlek att bära med mig. sätter mig i Cornwall Street Park och ritar av en paviljong och de skrivtecken som stavar "slippery floor". jag lyssnar på poddar i mina nya hörlurar, de är vita och duger.

hemåt uppför backen. min dörrs lås fungerar inte. inget händer när jag stoppar in kortet. försöker igen och igen. går ner till receptionen, jag får vänta innan han följer med mig upp. han tror att det är mitt kort som är för smutsigt. han gnuggar på det med fingret. det fungerar fortfarande inte. även hans kort ger noll utslag på låset. dörren är fortsatt stängd. jag får följa med ner igen. han pratar kantonesiska med mig, slänger in ett "sorry" och "sit down". sitter i soffan och stirrar på min mobil tills en kvinna med fysisk, faktisk nyckel öppnar min dörr åt mig. öppnar garderobsdörren när jag kommit in, speglar mig. jag brände mig på axeln och är lite röd i ansiktet också. borde kanske inte gå 4,5 kilometers promenader mitt på dagen. vattnet är tillbaka i kranen. jag sätter på datorn. i Sverige är det mitt på dagen.

när jag redigerat klart bilderna kommer två män och byter batterier i mitt lås.