1. (en försenad årssammanfattning + var jag är)

tänker ibland att jag ska börja blogga igen. men är så dålig på att hålla mina löften till mig själv.
mars är en månad av fangirlande. först drog jag med Tommy på en konsert med Florence + the machine. det var första gången han var i Globen och första gången jag inte hade ståplats på en stor konsert. high as hope är ett album som slår mig i magen på det bästa sättet, varje gång. jag känner varje rad i magen och förstår henne.
sedan gick jag med Nora på Florence Valentin. det var min nittonde FV-konsert och trogna läsare av denna blogg vet vad de betydit för mig. i december frågade Love om inte vi ville vara med och skriva en text inför lanseringen av FVs nya singel. det var bland det största som har hänt mig, att den lilla tonåriga Julia fick en upprättelse jag aldrig vågat hoppats på, men alltid drömt om. efter spelningen på Vasateatern hälsade vi självklart på bandet, faktum är att de flesta av dem kom fram för att hälsa på oss. det är inte ens jobbigt eller stelt längre. de är vänner på riktigt och jag älskar dem.
igår såg jag Lotta få improteater uppspelad om sitt liv för andra gången. ibland känns det som att jag träffar henne ofta, men nu var det faktiskt inte sedan Way Out West 2017. hon är likadan varje gång, fast bättre. mer strålande, mer vacker, mer snäll. den här gången, liksom de flesta gånger, kom hon mot mig med öppna armar. om hon bara kunde förstå vad det innebär för någon som jag. Tommy sa sen att jag aldrig kommer att bli någon om jag hela tiden sätter människor på pidestaler över mig själv. jag vet inte om jag håller med, varken om antagandet eller att jag skulle sätta människor mycket högre än mig själv. jag bara drivs av att visa uppskattning, och det finns inget finare än när det uppskattas.
nästa vecka ska jag se Florence Valentin för tjugonde gången.

jag glömde göra min traditionella årssammanfattning genom photobooth-selfies tidigare i år, så här kommer den.

är fortsatt besatt av mina läppar. hoppas den besattheten aldrig lägger sig.

gud, har ätit så dåligt i år? typ bara pasta och ost. jag älskar pasta och ost men är verkligen så trött på det nu.

blev bästis med de här byxorna. röda flares forever.

men i övrigt har jag klätt mig ganska tråkigt? 2018 känns som ett så intetsägande år. har mest insett jag verkligen måste ta tag i mitt eget liv och att det bara är jag som kan göra det.

återupptäckte dessa örhängen. de är bra.

 åt godis.

 svår chey.

 dessa sista foton är från september, så hur jag såg ut resten av året får förbli ett mysterium. i september och augusti (och kanske upp i oktober nu när jag tänker efter) hade jag mycket problem med att jag mådde illa och spydde fett ofta. tror det var en psykisk grej, men det fuckade verkligen upp mitt liv. att må illa suger. lider med alla gravida och ätstörda där ute.

i övrigt var det året jag på riktigt odlade en crush på Sarah Paulson, på riktigt bestämde mig för att aldrig ge upp mina karriärdrömmar, lyssnade oväntat mycket på Taylor Swift, åkte på "romantiska" resor till Köln och London, och grät floder när Gaga ställde in de Europakonserter jag hade biljetter till. just det, började läsa en master också - because, why not?

läser någon det här? bryr jag mig?