17. (ett öppet brev)

Kära Ellinor,

jag ska vara ärlig nu. Jag har sprättat i ditt brev. Du vet en av de sista sidorna, där du skrivit ett lång brev och sedan klistrat det mot ett ark så att bara slutet syns? Jag kunde inte hålla mig. Igår kväll innan jag skulle sova använde jag all min ansträngning för att sprätta upp det och kunna läsa hela. Visst var det rörigt, som du skrev, men det gav mig så mycket att få läsa dina ord. Jag behövde det. Jag behöver dig och dina ord från andra sidan världen. Speciellt igår.
Jag är så trött på mig själv förstår du. Jag skämtar alltid om att jag aldrig träffat någon med sämre disciplin än jag själv, men det är inte bara ett skämt. Det är sant. Jag vet att det går att träna upp, men det känns som att någon skrattar mig i ansiktet när jag tänker den tanken.
Jag har så mycket att göra. Tre filmer ska förberedas. Jag borde blogga, städa, diska, duscha. Men istället spenderar jag en dag framför datorn. Jag spelar Sims i timmar. Ser fem avsnitt av Orange is the new black på raken. Det här brukade vara viktig ensamtid. Nu är det allt jag klarar av att göra.
Jag börjar bli förkyld, kroppen säger ifrån. Nu när jag efter en vecka på gatan där jag bor, verkligen vill ta mig härifrån så låter inte min kropp mig göra det.
Och så tycker jag så förbannat synd om mig själv när jag ligger där i sängen. När dagens enda kraftansträngning var att gå de två hundra meter som går till affären och tillbaka. Jag blir arg på mig själv för att jag tycker synd om mig själv. Jag försöker, likt en The Secret-anhängare, tänka på allt som är bra. På var jag vill vara. Jag borde inte ge mer energi åt allt som är dåligt. Men det är svårt.
Så då behövde jag läsa de där orden du skrivit i Australien. Jag hoppas du förlåter mig. Även om de var skrivna till mig så var det ju inte meningen att jag skulle läsa dem.

Jag tänker mycket på en vän, ett ligg, en ängel. Tänker hur synd det är att vi inte blir hutlöst förälskade i varandra. Vi skulle kunna leva lyckliga i alla dagar. Men allt vi haft är en överenskommelse och vi är alltid så rörande överens om den. Det är smart och praktiskt. Vi krossar inga hjärtan. Men jag tror att jag behöver henne mer än jag förut trodde.
Jag ska inte säga att det är kärlek, men någon typ av irrationell känsla är det minsann.

Jag firade midsommar med att sitta på marken i en massa timmar. Det var en oorganiserad konsertkö, och juni är så himla kallt numera. Visst önskade jag bort den dräpande 35-gradiga värmen, men det här är väl lite väl kallt? Men jag var där med Jiji i min klass och det betydde mycket att inte vara ensam. Vid insläppet sprang vi alla. Kön var helveteslångt från scenen, åtminstone två hundra meter. Det var kullersten och jag sprang med mina Spice Girls-klackar, du vet de där jag köpte när jag var och hälsade på dig i Sandviken en gång. Men jag klarade det. Ramlande nästan bara en gång. Vi fick så sinnessjukt bra platser på andra/tredje raden, i mitten.
Lana Del Rey alltså. Jag började nästan gråta när hon kom ut. Inte bara för att hon inledde med mig favoritlåt utan kanske främst för att hon är är så vacker i verkligheten. Konserten var jättebra. Fantastisk.
Jag är så förälskad i det nya albumet. Det slog till hårt strax efter konserten, trots att hon bara spelade två nya låtar. Hennes musik är alltid fylld av melankoli och det är som om den stämningen satt sig i min mage. För hur deppigt allt må verka när du läser mitt brev så känner jag mig inte så deppig. Möjligtvis melankolisk. Jag går runt med en känsla i magen, någon sorts spänning. Som om jag glömt något eller känner något jag inte förstår än. Låt oss kalla det melankoli. Jag minns att du älskade det ordet när vi gick i gymnasiet.
Gymnasiet är tre år sedan nu. Hur sjukt är inte det? Tre år sedan vi sågs varje dag och gjorde Sandviken till vårt. Jag hatade det men behövde det mer än jag vågade erkänna. Jag kommer aldrig att bo där igen, men jag har inte besökt det för sista gången. Hur känner du inför staden? Den är ju din stad till en mycket högre grad än den någonsin var min.

Hur har du det på andra sidan världen? Reser du nu eller har du stannat till och jobbat? Hur går det med den där mannen du berättat om? Är han värd allt det fina i dig?
Jag önskar att jag kommer ha råd att åka och hälsa på dig, men ska jag vara ärlig tror jag inte att det kommer att bli så. Det smärtar mig.
Jag önskar att du var här i Berlin. Vi kunde tröstäta tillsammans i min säng och gå ut på klubbar tusen gånger bättre än de vi varit på tillsammans här förut. Vi skulle kunna powerwalka ner i Britz där det luktar kaffesump längs vattnet och dela cigg i Körnerpark. Om du inte slutat röka, då kan jag göra det också.

Nu är det söndag igen. Det blir alltid söndag till sist, fastän veckorna känns maratonlånga. Nu ska jag skypa med min mor och berätta om mitt livs värsta mensvärk. Det finns så mycket mer att skriva, men jag sparar det. Tills vi ses igen.

Alltid din,
Julia

16. (gave myself to books and learning)

att blöda ut hjärtat känns inte rätt just nu, jag ger er en lista istället. jag vill inte vara sämre än mina favoritbloggare så tänkte skriva lite om läsning, jag också. och så får jag en anledning att återanvända ett gäng gamla bilder.

Snabbläsare eller långsamläsare?
Oftast långsamt, ibland över ett år. Det beror mycket på hur många böcker jag läser för tillfället och i vilken fil boken ligger. Några gånger om året läser jag förvånansvärt snabbt. Förra veckan läste jag till exempel två otunna böcker utan problem eller stress. Böcker blir ju ofta bättre när jag läser dem snabbt, jag blir så inne i berättelsen, karaktärerna, världen.

Tegelstenar eller tunnisar?

Tunna i regel, mindre avskräckande. När jag började läsa klassiker riktade jag in mig på de lite tunnare och det var en fantastisk inkörsport. 

Jag romantiserar tegelstenar dock, kanske för att jag inte läst någon riktigt tjock bok. Än.

Bibliotek eller bokhandel?

BIBLIOTEK. Alltså älskar sönder. Det är gratis och fantastisk stämning. Du kan helt plötsligt stå med en bok i din hand som du aldrig skulle fått höra om annars. Kanske är det en ny favorit? Bibliotek är socialare och mindre stressigt än en affär. Samtidigt kan du vara helt inne i dig själv. 

Nya böcker behöver jag inte. Jag handlar böcker på rea och loppisar. Jag besöker bokbytarbord och jag får i present. Det har blivit så många att de utan tvekan är dubbelt så många som de böcker i hyllan jag faktiskt läst. 

Jag har stor respekt för böcker, men är ändå inte särskild varsam med biblioteksböcker. Tycker charmen är lite att någon läst och tyckt innan mig. Jag gör hundöron och en gång skrev jag faktiskt till en mening i slutet av ett stycke i en biblioteksbok. Den passade så bra. Det var Om konsten att resa av Alain de Botton, förresten.



Ljudbok eller e-bok?

Svåraste frågan. Jag tycker oftast böcker blir lite sämre när jag hör dem som ljudbok. Jag gillar det inte nämnvärt, även om jag försöker med någon ny varje år. Min mamma lyssnar mycket på ljudböcker så jag brukar lägga över dem på min dator och tänka att jag ska lyssna på dem. Just nu är jag på Torka aldrig tårar-seriens andra del och har varit det i ett halvår. Jag föredrar podcasts över ljudböcker och lyssnar på minst en varje dag. Gärna poddar om böcker. 

E-böcker har jag läst ett fåtal. Det funkar, men aldrig som substitut för en riktig bok att hålla i handen. Det blir en annan läsupplevelse, på gott och på ont. 

Så vinnaren är....? E-böcker. Tror jag.

Inbunden eller pocket?

Pocket om jag äger den själv. Inbunden på bibliotek. Tror det är för att pocket är billigare och så himla mer praktiskt för hemmabruk, medan inbundet känns så seriöst och som ett större antagande. 

Vampyrer eller spöken?

Spöken. Fattar inte all vampyrhype.



En i taget eller slalomläsning?

ALDRIG en i taget. Jag önskar att jag kunde, men måste läsa ut si sådär sju böcker innan jag kommer till den situationen. Det har jag ingen motivation för. Jag läser det jag har lust med.  Nu när jag bor utomlands har jag till och med vissa böcker med bara något kapitel kvar som ligger i Sverige och väntar på att en dag bli utlästa.

Jag märker ofta när jag börjar på en bok hur lång tid det kommer ta. Vissa böcker läser jag på ett år, andra på en vecka. Det beror på. 

En anledning kan säkert vara att jag är väldigt envis när jag läser en bok, lägger sällan ner även om den är dålig. Då läser jag den bara under en längre tid.

Jag har aldrig haft problem med att hålla isär handlingarna, snarare har jag bara blivit positivt överraskad när jag tar upp en gammal bok igen och fortsätter.

Nytt eller gammalt?

Jag ligger oftast några år efter med all kultur. Musik, böcker, film, tv-serier. Så inget supernytt. Mycket för att jag så sällan köper nya böcker och inte orkar stå i kö och ta korttidslån på biblioteket. Jag väntar hellre ett tag då.

Men annars spelar det ingen roll. Det är ofta bra på olika sätt.

Bokmärke eller hundöra?

Nästan alltid bokmärken.



Snacks eller godis?

Alltså nej? Te och mackor i så fall.

Biografier eller memoarer?

Memoarer. Har hittills aldrig läst en biografi som har varit tillfredsställande.

Skräck eller chicklit?

Skräck. Är väl ingen expert på genren men har läst ett gäng Stephen King.

Soffan eller sängen?

Soffan hellre. I soffan läser jag när jag verkligen vill ägna mig åt läsning. Här i Berlin blir det sängen eftersom jag inte har en soffa.



Inne eller ute?

Helst på väg. I flygplan, på tunnelbanan. Annars inomhus. För att läsa ute måste det vara varmt och soligt och då klarar jag inte att vara ute så länge (pga gillar inte sommaren nämnvärt) och dessutom blir sidorna sådär vita och ljusa så jag får ont i ögonen och kisar. Min balkong i skugga är helt okej dock. Speciellt precis nu. Sitter på balkongen och skriver detta. Borde kanske läsa lite efter. (läs: borde kanske börja på en ny bok och lägga de sex böcker jag redan läser åt sidan)

Originalspråk (engelska) eller översättning till svenska?

Det beror helt på. Vissa har jag en lust att läsa på engelska och vissa bryr jag mig inte. Det är svårt också, att läsa det engelska originalet gynnar ibland boken,  och ibland missar jag för mycket av det vackra eller vad som händer. Jag är dock fruktansvärt förälskad i det engelska språket när jag läser. Just nu läser jag en bok som jag läst i åtminstone ett halvår nu. Ibland har jag läst den snabbt och ibland långsamt. Den är på engelska och rätt svår. Den har en relativt nyskapande form och jag känner att mycket går mig förbi. Men samtidigt älskar jag att läsa den ibland. För det engelska språket är så krispigt, så poetiskt, så fantastiskt.

Poesi eller prosa?

Prosa. Med islag av poesi.

Kvinnliga författare eller manliga författare?

Försöker läsa fler kvinnliga författare efter att jag upptäckt att jag läser mest manliga. Det går väldigt bra. I år har det (omedvetet) blivit 50/50. Jag skulle säga att min erfarenhet dock är att kvinnliga författare har ett högre genomsnitt på kvalitén. I alla fall bland de böcker jag läst. Och speciellt i år.



Boken eller filmen?

Nästan alltid boken.

Kokbok eller Bakbok?

Kokböcker. Helst av Lotta Lundgren. 

Bakning är inte min grej. Om inte "Bakbok" syftar på böcker om stjärtar. Rumpor är nämligen min grej. 

Kärlek eller spänning?

Oftast kärlek. Eftersträvar oftast det vackra, snarare än det fängslande. Hinner dock med kanske 1-2 spänningsböcker per år.

Första vuxenboken jag läste och verkligen gillade:

Skulle tippa på att det var Stephen Kings Christine. Det var den första boken jag läste av honom, jag var tio eller elva. Sedan dess har jag älskat honom lite i smyg. Han är inte en författare som det pratas om i de fina rummen. I alla fall inte utan att näsor rynkas. Men det är något med hans prosa när den är bra. Stephen skriver om en oskön man som sitter på sin veranda och dricker öl vareviga dag och lyckas med konststycket att få denna man att verka som den mest intressanta karaktär någonsin. Han skriver fantastiska personporträtt och skildringar av USA. Sedan har han producerat så mycket att allt omöjligt kan vara bra. Men några av de jag läst har haft löjligt bra kvalité.



Klassiker jag hävdar att jag har läst men aldrig tagit mig igenom:

Tror aldrig jag ljugit. Dock så kan jag rätt mycket om böcker och litteratur, så jag kanske ibland deltar i samtal om böcker jag inte läst för att jag har en tydlig bild av den. 

Mest har jag kanske berömt Mästaren och Margarita utan att egentligen ha tagit mig genom den. Någon dag så.

Jobbigaste bok jag läst:

Vävarnas barn av Per Anders Fogelström läste jag på högstadiet när vi skulle läsa svenska klassiker. Jag bad min lärare bestämma vilken jag skulle ta och eftersom jag var mer läsvan än många andra fick jag en av de svårare och tjockare. Den var jobbig för att den kändes så tung att ta sig genom. Jag gillade den inte. Allt i hela handlingen var elände elände elände. Klimaxen i eländet är när en kvinna dör av hunger, strax efter att ha försökt äta upp sina egna fingrar. 

Den är jobbig på så många sätt.



Bästa barnboksförfattaren:

Svår fråga. Räknas JK Rowling? Den jag läst mest av är Lemony Snicket, men det är ju för att den olycksaliga berättelsen om syskonen Baudelaire är i hela tretton delar. Bäst vet jag inte om han är. 

Minns att jag verkligen uppskattade Mary Hoffmans Stravaganza-serie även om jag var lite för gammal för att läsa den. Samma med Philip Pullmans serie om den mörka materian, även om del ett är överlägset bäst i det fallet. 

Bok som berört mig mest:

Skulle tippa på Extremely Loud & Incredibly Close. Det var en av de första(kanske den första) romaner jag läste på engelska. Jag köpte den på flygplatsen i München 2007, där vi mellanlandade på väg från eller till Kroatien. Jag hade absolut aldrig hört om den innan, men framsidan såg lockande ut. Sedan efter några år så blev den helt otroligt hypad av tjejer som liksom jag hade rosetter i håret och jag undrade hur jag kunde välja en så klyschig bok utan att ens vara medveten om mitt val. Jag är hur som helst väldigt glad att jag valde just den. Jag har läst den själv, med understrykningar och sönderälskande, och sedan högt för min mamma, då på svenska.



Recensera din senast lästa bok:

Senaste boken jag läste ut heter Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet. 

Den handlar om Hanna som är tjugo år och pluggar statsvetenskap i Uppsala. Hon är rätt deppig, så som en lätt blir när dagarna rullar på och en inte vet vart en är på väg. I hennes klass går Imagine, en tjej med hög röst och färggranna kläder. Hon tränger sig in i Hannas liv och kräver att få ta upp större delen av hennes tankeverksamhet och kärlek. Det är krävande, men det är vackert. Tillsammans smider de planer om revolutionen och de startar en politisk förening. För en måste ju göra något. 

Jag fick denna bok i julklapp av mina morföräldrar. Mina förväntningar var inte höga. På baksidan av boken kunde jag läsa om bokens handling. Jag tyckte den verkade så tjejig. Jag förstod att de valt den åt mig, för där stod ju om politisk kamp och en retorisk fråga undrade ifall kampen nu är likadan som den var då, där då underförstått syftar på en romantiserad 68-rörelse.  Det kändes så typiskt, lite som mina morföräldrar ibland kan se på min kamp och organisering och skaka lite överseende på huvudet. Hela boken kändes som om den skulle ta upp den revolutionära fas vi alla går genom innan vi blir banktjänstemän och moderater bla bla bla.

Men den var så himla mycket bättre än vad jag förväntade mig! Vackert språk, ibland nästan förtjänt av en understrykning. Jag kunde känna igen mig och identifiera mig mycket. Porträtten var kärleksfulla och levande till den grad att det inte gjorde något att vissa karaktärer var väldigt klyschiga. Jag älskade det odefinierade förhållandet mellan Hanna och Imagine, där det aldrig skrevs ut ifall de var ett par eller bara bästa vänner. Mycket i hur Hanna känner för Imagine kändes som kopierat ur min dagbok och jag älskar när en bok ligger så pass nära mitt liv. 

Gillar du att läsa tycker jag du ska följa mig på boktipset.se HÄR