15. (there will be no kisses tonight, there will be no holding hands tonight)

dagarna är tvära kast. brännande sol och sedan välbehövda moln. sunda hemmatankar och akutfniss med vänner.

hade en fredag med filmvisning. såg min egen produktion på stor duk för första gången. jag minglade som en expert och sommaren hade kommit.

hade en lördag med vänner. drack club mate med Julia på uteservering och jag lät tårar rulla ner för kinderna när vi pratade. fastän jag spenderat lång tid med ögonskuggan den dagen. senare satt jag på Tempelhof med andra jag känner. vi skrattade oss dubbelvikta och där himlen är som störst gick solen ner i pastellfärger.

hade en söndag i väntans tecken. ville ut och dansa så klädde mig lämplig. sedan när jag mötte Lola vid S-bahnen hade tydligen planerna ändrats. någon timme senare satt jag ute på en sandig strand i kall magtröja, klackskor och stay-ups. de badade, vi gjorde en eld och missade polisen med en hårsmån.

hade en oproduktiv måndag. gick till skolan för ett kort utvecklingssamtal och erkände att jag var bakfull.  mötte Lola på vägen ut, hon hade till skillnad från jag duschat och luktade inte längre rök. på kvällen såg jag klart säsong fyra av Portlandia på balkongen och vinden genom löven skapade ett stort susande.

14. (jag tänker aldrig mer bli tjugoen)

mina bloggpauser är långa. jag vet inte varför egentligen. brist på action är det inte.
har haft bra och dåligt sex, har haft stress pressat mot bröstet så att jag knappt kunde andas, har sett bra ut och tänkt modiga tankar om min framtid.

jag fyllde tjugotvå. är fortfarande samma person. hon som sitter inomhus och skyller på bakfylla, mest för att få kolla på nya avsnitt från samtliga serier hon följer på SVT flow. hon som sneglar på böckerna på nattduksbordet, blir inspirerad, men sedan aldrig läser. hon som har kuksugarläppar. hon som klubbat pinsamt få gånger sedan hon flyttade till Berlin. hon som får sitta själv på filten och vänta i fyrtiofem minuter innan någon behagar dyka upp på hennes födelsedagsfirande. hon som tränar alldeles för lite i förhållande till hennes dyra gymkort. hon som har svårt att stanna vid bara hångel. hon som bejakat sin sexualitet så hårt att hon inte känner igen sig själv när lusten tar uppehåll. hon som har en kamera som nu gått sönder för andra gången. hon som aldrig är nöjd, alltid drömmer sig bort.


bilder från januari, när Linnea och jag tog en långpromenad i Prenzlauer Berg och diskuterade feminism nästan hela vägen.

13. (den förstaste av majar)

jag måste försöka berätta det här.

idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. årets bästa dag, varje år. förutom i år.
(förlåt är tvungen att ta en paus i skrivandet pga av kraftig gråtattack)
jag sitter i Berlin, har ätit brunch och ska snart ta en lång promenad. det är somrigt, vackert och jag är ledig. jag vet inte hur många gånger vänner sagt till mig att jag inte får missa första maj, för det är den bästa dagen på året i Berlin. anarkister revolterar mot allt och bränner bilar. människor har fester på gatorna. de talar om en revolutionär stämning.
men ärligt. fuck den.
avståndet till Stockholm har aldrig känts så mycket i mig som nu. jag tror folk inte förstår vad det betyder för mig att en gång om året få äga stan med mina vänner. att lyssna på talens självklarhet där de ekar på Södermalm och i Kungsträdgården. att springa in i de vackraste personer jag vet. att alla är så stressade och så lyckliga på samma gång. att se de röda fanorna mot himlen. att vara en del av en majoritet. att få fira den kamp som betyder så mycket för mig och för arbetare runt om i världen. att det är fest och sommaren snart kommer.
det är som en särskild magkänsla. något jag bara upplever en gång om året och tar energi ifrån. det är så mycket större än ord.
nej, jag kan inte beskriva det. låt mig säga såhär istället: på ett gäng bildlektioner under högstadiet hade vi som uppgift att bygga ett tittskåp över den plats där vi kände oss mest hemma. mina klasskamrater byggde sina faktiska rum, sina drömrum eller en kombination av båda(min vän Alexandra byggde till exempel sin säng, men placerade den på en fotbollsplan). jag då? jag byggde ett demonstrationståg. små gubbar i olika färger med en röd banderoll tågade framför Stockholms skyline. vi skulle ge varandra kritik, två snälla saker och en dålig. många av killarna i klassen vägrade säga något bra om det jag byggt. jag fick framtvingade kommentarer om att soptunnan var snygg och att figurerna såg ut som gamla pakistanier(????). senare ställdes de ut i skolan vilket resulterade i sabotage av mitt tittskåp. självklart var det bara mitt som togs sönder. så var mitt högstadium.
men det spelade liksom ingen roll. de kunde spotta på allt jag var, alla värderingar jag någonsin haft, men det är ändå självklart att jag bygger ett demonstrationståg. jag skulle kunna göra det igen. för ingenstans hör jag hemma så som i ledet som sträcker sig i kilometer från Medborgarplatsen till Kungsträdgården. jag och mina vänner med nävarna knutna mot överheten.

så i år är allt jag kan tänka på att jag inte är där.

jag med fana på trappan till kungliga slottet, första maj 2013, fotat av Samuel