GUD JUL
och sådant som sig bör
Sitter i min Stockhomssäng, den är sådan som den alltid varit. Det är julnatt, snart är frälsaren oss född.
Den här staden är mitt hem. Här kompromissar jag inte. Här är jag stenhård, sjukt snygg och rakryggad. Så när jag plötsligt står där som igår, likt en oinspirerad sengångare i mitten av julruschen, vet jag inte vem jag är.
Magontet (ja, nästan förälskat) förlamade hela mig och har grötat ner hela min julhelg. Varje trevlig stund med släkt och familj försvinner i min djupa önskan om någonting mer. När jag gör en kopp te tänker jag att hon kramar om min rygg. När jag går in i mitt rum tänker jag att hon väntar i min säng.
Någon obestämd kraft har tagit allt vad min trivsel var. Jag vet inte längre vart jag ska, mer än att jag åker tillbaka till Berlin den femte januari.
Men varför då?
Den oinspirerade sengångaren stod still på Götgatsbacken, satte på en dålig kärlekslåt i hörlurarna och tog kollektivtrafiken bort. Vart som helst, bara bort. Alvik. Jag åker ju aldrig tvärbanan. Sedan Gröndal. En liten promenad, en cigarett. Handlade på coop. Tänkte att jag borde åka hem, men ville egentligen inte.
Jag bildgooglar Lotta Lundgren, hittar den här eminenta spellistan som hon satt ihop. Tänker att det nog finns hopp för mig.
Tog förresten mod till mig och pratade med henne i lördags. Innan jag ens hade öppnat munnen sa hon "Jag känner igen dig!" och där smälte min värld och alla mina framtidsplaner bort till något mjukt, luddigt, sockervaddsliknande och beroendeframkallande.