39. (någon gång måste du bli själv)

höstrusk. bilar låter mer när de kör på blöt asfalt, igår innan jag drog täcket över mig föll regnet så hårt att jag förväntade mig hål i taket.

läser om hur man bör ge regi. säg inte såhär eller såhär eller såhär. min bransch är asjobbig och inte särskilt lukrativ. men den är min.

tänker alltid, när jag sitter såhär i sängen eller köket eller badkaret, att det är sjukt att det här är vardag. jag kan byta tåg en gång och hamna på Alexanderplatz på en halvtimme. jag kan äta på vår gamla klassiska indier om jag vill. men istället täcke och vattenflaska. hela Berlin ligger här, men jag har inte bråttom.
lever supersvenskt, med kaviar och P1 och pratar hälften svenska om dagarna. men å andra sidan känns det helt normalt att ha en utgångskväll som består av
1.) först supertysk, enorm oktoberfest med stora ölglas och skrålande människor i lederhosen och rutiga klänningar
och sedan
2.) liten bar med sand på hela golvet, bardisk i bambu, billiga cocktails och Wallander på tv:n

Och S-bahn hem.

nu ska jag skippa dagens första cigg och istället powerwalka till Treptow. (haha vem är jag ens?)
motion får mig att glömma jobbiga saker. typ hur han ler uppskattande eller världens sexigaste axelkontakt.

38. (now look at me)

jag har överanvänt ordet skönt sedan jag kom hit.
men det är något med den här känslan. när allt egentligen är stress, men inom mig kan jag hantera det. jag går inte upp i mig själv, sprängs inte, gråter inte.

jag virvlade in på en avskedsfest. den där lyxen när jag känner alla där, de som sitter utspridda på golvet är där för min skull. jag attackhånglade lite, dansade till Applause och grät med pannan mot golvet.
sedan dagen efter kramade jag Julia hej då på den värdelösa asfaltsbiten under det värdelösa solskenet och lyfte in min värdelöst tunga väska i bilen.
sedan flygplatsen. jag åt salami och såg ut på ett grått flyfält och kände tårarna rinna. inte aggressivt, utan sådär lugnt och obehindrat och det fanns inget jag kunde göra åt det. heteroparet bredvid mig såg nog men det gjorde inget för ni förstår inget i alla fall.
flygresan. var övertygad om att jag skulle dö och det kändes så naturligt. så lugnt och helt okej. Berlin var en evighet borta för här skulle mitt liv ta slut. det var så det skulle bli.
och så gick planet inför landning. det var de vackraste molnen jag sett, de som vi lämnade.
(på ett sätt dog jag kanske, på ett sätt är det här ett annat liv)

har dubbelsäng och balkong nu. har skolarbete och klasskamrater nu. har högt till tak och en nästan helt läkt tatuering nu.
här har jag sett påfåglar, ölflaskor, Neukölln, otrevliga tyskar, trevliga tyskar, grönsakskebab, prinsessmuggar, datorskärmen när jag spenderar timmar framför skype, intresseklubben. min askkopp fylls och töms igen.
idag har jag grävt ner drömmar i nackhår, skrämts och använt en filmkamera på första gången på länge.

det är klart jag trivs. det är ju motherfucking B-E-R-L-I-N.