38. (now look at me)

jag har överanvänt ordet skönt sedan jag kom hit.
men det är något med den här känslan. när allt egentligen är stress, men inom mig kan jag hantera det. jag går inte upp i mig själv, sprängs inte, gråter inte.

jag virvlade in på en avskedsfest. den där lyxen när jag känner alla där, de som sitter utspridda på golvet är där för min skull. jag attackhånglade lite, dansade till Applause och grät med pannan mot golvet.
sedan dagen efter kramade jag Julia hej då på den värdelösa asfaltsbiten under det värdelösa solskenet och lyfte in min värdelöst tunga väska i bilen.
sedan flygplatsen. jag åt salami och såg ut på ett grått flyfält och kände tårarna rinna. inte aggressivt, utan sådär lugnt och obehindrat och det fanns inget jag kunde göra åt det. heteroparet bredvid mig såg nog men det gjorde inget för ni förstår inget i alla fall.
flygresan. var övertygad om att jag skulle dö och det kändes så naturligt. så lugnt och helt okej. Berlin var en evighet borta för här skulle mitt liv ta slut. det var så det skulle bli.
och så gick planet inför landning. det var de vackraste molnen jag sett, de som vi lämnade.
(på ett sätt dog jag kanske, på ett sätt är det här ett annat liv)

har dubbelsäng och balkong nu. har skolarbete och klasskamrater nu. har högt till tak och en nästan helt läkt tatuering nu.
här har jag sett påfåglar, ölflaskor, Neukölln, otrevliga tyskar, trevliga tyskar, grönsakskebab, prinsessmuggar, datorskärmen när jag spenderar timmar framför skype, intresseklubben. min askkopp fylls och töms igen.
idag har jag grävt ner drömmar i nackhår, skrämts och använt en filmkamera på första gången på länge.

det är klart jag trivs. det är ju motherfucking B-E-R-L-I-N.