11. (ensamheten/biologiska misstag)

10. (the world's gonna know my name)

drömmer om Berlin ikväll. fortfarande så mycket jag önskar av mig själv idag. men Berlin är fortfarande framtiden, så den kan jag drömma om utan att inse hur naivt och destruktivt det kan vara.

jag hoppas på en egen lägenhet. där ska jag ha ett matbord där jag kan sitta. det matbordet är bara mitt och jag bestämmer vad som ligger på det. vid det bordet ska jag sitta och läsa sena nätter med så många koppar te att jag måste springa på toa varje kvart. vid det bordet ska jag fotografera mina frukostar eller sitta med min mac och skriva på mina manus. 
jag ska ha ett eget kök. det är mitt kylskåp och mitt skafferi och jag bestämmer vad de ska innehålla. köper jag inget onyttigt kan jag inget onyttigt äta. det är så enkelt. 
på dörrar och väggar: motiverande bilder och texter. för det är min lägenhet och jag bestämmer precis vad jag ska sträva efter där. lapparna byts ut mot mer aktuella i och med månaderna går.
jag vill ha ett hopprep, och medan vädret fortfarande tillåter det går jag dagligen ut på gården för ett kort konditionspass med repet.

det kommer bli så fint.
och säg mig inte att det inte är såhär det kommer att bli.

9. (you are the greatest thing to me)

jag gråter för Gaga och skrattar åt standup. blir äntligen bjuden på den där ölen av Jesper Rönndahl han varit skyldig mig i flertalet år. en kille vill ha mitt nummer och jag vrider om kniven genom att säga nej, men fortsätta diskutera litteratur.
filmer och vikter. mina prioriteringar är galet sneda, men så får det vara ibland.
jag jobbar mycket på att framkalla inspiration och lära mig själv at tvingas till kreativitet. det går bättre än man kan tro. jag skriver långa texter om att dra undan dukar, sårade blickar, rosa hår som doftar damm och weed. det låter lite såhär:

Collagen har fyllt upp dina läppar och nu ligger de avslappnade. Jag inbillar mig ett svagt leende.

Du säger jag är galen. Du säger åt mig vad jag inte ska göra. Jag smeker över Versacesiden. Rosa hårstrån mot svart kavaj.

Du är allt, men bara halva mig.

Doften av smink och droger. Med hashstora pupiller suger du in min osäkerhet. Din blick naturlig i min trots att här finns så mycket jag inte förstår. Du borde vara mil ifrån mig. Stylistmil, sminkösmil, tandblekningsmil.

 

eller såhär:

Hur snabbt är ljudet? Skulle någon säga ifrån? När? Hur snabbt? Skulle någon tro att det var en olyckshändelse eller skulle hela min uppenbarelse utstråla patetik?

Handgripligheten, hur långt skulle den vänta? Vem skulle ta tag i mig och leda mig ut ur rummet, så att jag äntligen kan kollapsa i den gråtande hög jag är? F eller A?

Jag tänker mig ett högt ”DU ÄR JU FAN INTE KLOK” från F. Och en min som är hård och som skär i mig. Jag är en sårad smörklump. Och hennes blick skulle vara sådär tom och oförstående och jag skulle tänka, börja snyfta och liksom be ”du förstår ju inte, jag älskar ju dig, förlåt”.

Men alla skulle i alla fall förstå att det är som jag vet. Att de inte känner mig.

Kaffelukten i rummet. Lugnet efter stormen. Mongot utsläpat och det är bara ett ensamt termoslock som rullar över trägolvets skåror. Kanske skulle någon försöka skratta åt saken. Nervöst eller hjärtligt spelar ingen roll, jag skulle ändå inte höra.

Om saker inte blir som du förväntar dig. Om jag är kaos.

annars jobbar jag väldigt mycket med den här kampanjen:

8. (sleeping beauty)