48. (light of my life, fire of my lions)

den finaste julklappen kom på juldagen i ett mail från andra sidan Atlanten. kuriosa: vi håller varandra i handen, men det syns inte. en annan sak som inte syns är hur mycket bakåt jag böjer mig för att inte vara galet mycket längre än henne, det går ju sådär. hon är helt otroligt liten och var barfota. runt halsen har jag halsbandet hon gav mig, och runt sin hals har hon halsbandet jag gav henne.

jag har börjat drömma igen och det är ett steg i rätt riktning. våren börjar ta form.
gråter fortfarande utan anledning ibland, men julen var så fin, min mamma är så underbar och framtiden för full av möjligheter för att jag ska kunna deppa ihop helt.
och skulle det ändå hända har jag drottningens ord i mina inre öron. och numera även bildbevis.

47. (hur ska vi gå vidare nu?)

jag går ut i snökaoset i blå fuskpäls, handlar julklappar och lyssnar på The Fame Monster. går på yoga, har med mig egen matta och får en uppmuntrande kommentar. jag minns Gagas fina leende och ord. jag träffar Rosa vid tunnelbanan i Gamla Stan, jag dricker te i take away-kopp och vi går och beställer tatueringstid. jag träffar fler vänner, oftare än jag brukar.
och ändå.
inget som bubblar eller känns.
ingen direkt glädje.
det känns som att:
jag är inte på väg någonstans i livet.
inga drömmar gör mig klok på vart jag ska vända mig och var mina ambitioner ska ligga.
jag ligger tre veckor efter i skolarbetet. hjärnan är segare än på länge.
jag längtar inte tillbaka ut på vägarna, men vill inte sitta still.

men jag försöker hålla mig ovanför deppytan med sådant jag vet att jag brukar gilla: kollar på film, dricker glöggte, åker upp och träffar vänner som känner mig bättre än mig själv och hänger på gymmet.



fast sanningen är att jag inte ens klarar av att städa mitt rum

46. (wake me, shake me)

vi blir tillsagda att stå på rad. rösten är bestämd men vänlig: "keywinner, friend, the rest" han visar med hela armarna hur vi ska stå. vi får få förbi alla. genom korridorer. jag har sminkat mig, skakat, panikdruckit vatten.
väntan är över nu. inga fler nätter i tält och i snitt femton minusgrader. inga fler möten med nya vänner och vi ska inte längre umgås intensivt. inget mer bli intervjuad av cirka all norsk media.
nyss var vi bland de andra. jag dansade med hela kroppen till edge of glory. vi kramades och var precis där, på ärans kant.
men nu är vi i den dämpade spänningen, mitt i korridoren där doftljus fladdrar och folk talar lågt.
vi får gå runt ett hörn. det jag ser har jag sett på bilder. alla tygen, vakterna och den intensiva marijuanadoften. ett hörn till, stadigt på led och där är hon.
det känns så självklart på något sätt. att hon möter mig med öppna armar och halsbandet i handen. en kort kram och sedan halsbandet runt min hals.

vi är där tillsammans allihopa i en halvtimme. vi är verkligen tillsammans.
och det som händer går liksom inte att skriva ner. det känns så heligt och privat och jag är rädd för att glömma något väsentligt. fler fragment kanske kommer i framtiden. kanske inte.

men finast är sista kramen. då hon säger åt mig att jag är galen för att köa så länge ("don't do that!") och sedan lägger armarna omkring mig och håller mig så i kanske en halv minut.
med huvudet lutat mot mitt bröst(så kort är hon) och mina armar runt hennes axlar. hennes rosa peruk doftade och weed och människa(liksom så på riktigt, hud och hår)
på sig hade hon halsbandet jag tidigare gett henne. och allt kändes så självklart.

kände lite som hon sa med en gång när vi kom in i rummet:
"Thank you for being my friends" - Lady Gaga