77. (this one's for the lovers out there, for those who like their food to enhance their mood for love)

76. (baby, we'll live a hell of a life)

ensam hemma, sitter på sängen med strumpor på. klockan tickar mot midnatt, tänderna är borstade och ansiktet tvättat. på datorn går den här på shuffle.
dansade nyss galet i hallen, nu stillsam och ren njutning.
inspirationsbilder från tumblr. vill verkligen färga håret rosa.
åt tidigare bästa salladen på kidneybönor, chili, purjolök, tomat, paprika och feta. lite olja, vinäger och svartpeppar på det.
imorgon kommer troligen mamma hem från sjukhuset med gipsat ben efter diverse benbrott.
och när allt känns såhär jävla bra blir bloggandet rätt tråkigt.

75. (leaving young hearts filled with promise)

jag var där såklart. precis som alla andra.
på den där sista konserten som inte skulle bli en begravning.
the ark har inte varit ett av mina favoritband på länge, jag erkänner det. det har gått år sedan de var mina mest diggade hjältar. för ja, så har det varit. min vägg täcktes av en enorm affisch från deras MQ-kampanj och min hjärna tänkte inte på mycket annat.
jag skulle vilja berätta det på ett bra sätt, skriva om tjejen som grät utan tårar och avskärmade sig från människor. hon som på alltid, för all framtid, kommer ha svårt att lita på att folk verkligen gillar henne och alltid kommer att dras med en revanshlusta större än henne själv. hon som gråter när hon skriver det här. men det går liksom inte.
okej, jag gör mitt bästa i en kortversion:
tjejen blir utsatt för den värsta sortens utfrysning och skitsnack om att hon skulle vara lesbisk. detta främst för att hon är lite konstig, men också för att hon råkat nudda random populär tjejs lår i bubbelpoolen på badhuset och för att hon sagt något ironiskt om hur kåt hon blir av bröst till människor som uppenbarligen inte förstår ironi. inga vänner, hårda ord är det som följer i högstadiekorridoren. även om anledningen tycks vara försvunnen, verkar alla veta att det är okej att se ner på henne.
men vet ni vad, det som gör mig så stolt att jag ser suddigt är att den här tjejen slutade kuta med ryggen. hon rätade på alla kotor, bar sin annorlundahet som en gåva och såg ner på de andra istället. de som inte visste vilket misstag de begick. och någonstans där kom the ark in. tjejen, julia, jag sög in allt ola salo sa om hur man vinner över de andra genom att ha roligare än dom. genom att inte låta sig besegras.
jag var en änglaskalle, av högsta grad, jag lovar. var en del av LÄDERGÄNGETS utkant, fick mitt smeknamn MOCKAJULIA och kände mig så jävla levande - till skillnad från i en skolbuss jag helst ville dö från. jag köade hela dagar, läste alla intervjuer, stod längst fram på konserter och skapade mig en identitet.
och när det var gjort, så fanns inget behov av the ark längre, trodde jag.
men jag hade nog fel, som vanligt. för det jag kände nu, fredagen den 16 september 2011, var att alla nog behöver någon som predikar saloismen för en ibland.
jag grät floder den där fredagen. trodde jag skulle fälla tårar, men inte så många.
och medan alla mina angelheadbekanta grät över något som tog slut grät jag över något helt annat. the ark har tagit slut i mitt liv för så länge sedan. jag grät för tjejen som gick i korridoren på söderskolan med en t-shirt hon skrivit på. i'm dangerous, 'cause i'm ridiculous, and it seems to me that i'm a threat to the whole society.
(där stod jag i publiken, inte längst fram, hade inte ens försökt hamna där. på mig hade jag en klänning som kostat mig tvåtusen spänn och i väskan studiematerial från universitetet. och allt var så annorlunda det kan bli)
och jag grät för alla de som gjort mig så illa, helt med mening. jag släppte all stolthet, grät och skrek och mindes sådant jag försökt glömma. allra mest gick jag sönder när ola sa som det är, som jag nog alltid vetat att det är men liksom förträngt. han pratade om låtar som ger människor styrka.
och att den styrkan egentligen inte alls kom från the ark, den kom från oss själv och bara oss. dom fungerade bara som någon sorts inspiration.

nej, jag kan nog inte beskriva. det finns så mycket mer jag vill säga, men jag avslutar bara med att mina kinder var randiga den långa, men alldeles för korta, kvällen tillsammans med hundratals andra kinder, inklusive ola salos.



look at us now, i think that we made it somehow
it's time to go on - the battle is won

74. (YOÜ & I)

That's m-o-n-e-y - so sexy

73. (helt utan parentes)

preparerar huden med c-vitamin, minns att jag vaknade på inatt(blödde, ont i halsen, ont i magen, kallsvettades och drömde feberdrömmar), har mens, lyssnar på LCD soundsystem, dricker te, äter fruktsallad på banan och apelsin, går på toa, tycker synd om mig själv, ser fram emot kvällen, minns, skriver, dör lite på ett bra sätt, nu: spela sims.

72. (2000 light years of darkness)

hej Ingrid och andra som kanske undrar: jag pluggar Mellanöstern- och Nordafrikastudier.

71. (baby, when it's love if it's not rough it isn't fun)

på tv sjunger Mia Skäringer Annika Norlins sång om honom. går ut i köket och börjar nästan gråta.
för det är ju sant, att jag aldrig känt så mycket som jag gjorde när jag var med honom.

istället för att tänka på det lägger jag mig under täcket, funderar på att ha ett maraton med de här killarna:

70. (there's always been one of us, girl, that's blessed with looks. I can see everybody in here thinking why you'd wanna hang around with me?)

du är en sådan som kan välja och vraka
och du gör det också
egentligen är jag inte förvånad. ni är ju så allihopa, alla jag faller för
(kan ni inte bara förstå min själviska önskan att ni inte ska bli lyckliga utan mig?)
och jag svär ut i tystnaden och gråter utan tårar, äter mer än jag borde, köper dyra kläder, bryter ihop och går vidare.

i heard you need someone new, it's not that hard for you - you're the kind that pick and choose

69. (tonight i have to leave it)

du är den som lyser. (jag är nog inte den enda här inne som tycker det, älskling)
jag är den som vill sitta bredvid och blir glad av en blick eller ett leende.
du är inte den som rör vid mitt lår när vi pratar och får mig att känna obehag.
jag är inte den som kallar dig älskling.

clara(en ängel jag känner) satt bredvid mig igår, log snett och sa "man måste gå vidare".
kanske har hon rätt som vanligt, men att gå vidare och vända andra kinden till känns som det enda jag någonsin gjort.

68. (ikväll vill jag vara vän med dig)

en berättelse om igår eller om hur livet har förändrats, men att allt ändå kan vara samma sak när man träffar en gammal bekant igen:

igår satt jag på bänken utanför aula magna. jag satt i universitetsbiblioteket. jag satt framför hanna kritz på en föreläsning som var så nyttig, inte för att jag lärde mig något nytt utan för att jag fattade hur mycket jag lyckats lära mig bara genom att skumma genom läshänvisningarna. jag satt bredvid min kursare på bussen in mot stan och kände mig som en av dom där som brukar lyckas få kompisar.

jag satt på bänken längst fram när love antell spelade i kungsan.

och de där minuterna när allt stod stilla. det var som om tiden inte gått, så slog hjärtat i takt till spring ricco. men samtidigt så uppenbart och smärtsamt på riktigt: du växer upp, som han sjöng, min gamle hjälte.
efteråt: jag väntar lite nervöst och känner mig som sexton igen.
(tänk om han inte går ut den här vägen och tänk om jag är för på och jobbig och HERREGUD DÄR ÄR HAN)

och det där leendet, hur ansiktet förändras när han säger "nejmen det är ju Julia!". hur jag fnittrar för att jag inte kan annat och mumlar något om att jag är några år äldre nu.
hur han håller filmerna i sin hand och är så himla glad. hur han säger "wow", kanske tjugo gånger och jag säger att han inte ska vara så glad innan han sett filmen. hur han låter uppriktigt ledsen när han påstår att han borde hört av sig till mig i våras.

och det som bränner finast: hur han frågar "vi kan väl ses någon gång? ta en kaffe?"
(att säga att jag inte dricker kaffe kändes inte som riktigt rätt tillfälle)