68. (ikväll vill jag vara vän med dig)

en berättelse om igår eller om hur livet har förändrats, men att allt ändå kan vara samma sak när man träffar en gammal bekant igen:

igår satt jag på bänken utanför aula magna. jag satt i universitetsbiblioteket. jag satt framför hanna kritz på en föreläsning som var så nyttig, inte för att jag lärde mig något nytt utan för att jag fattade hur mycket jag lyckats lära mig bara genom att skumma genom läshänvisningarna. jag satt bredvid min kursare på bussen in mot stan och kände mig som en av dom där som brukar lyckas få kompisar.

jag satt på bänken längst fram när love antell spelade i kungsan.

och de där minuterna när allt stod stilla. det var som om tiden inte gått, så slog hjärtat i takt till spring ricco. men samtidigt så uppenbart och smärtsamt på riktigt: du växer upp, som han sjöng, min gamle hjälte.
efteråt: jag väntar lite nervöst och känner mig som sexton igen.
(tänk om han inte går ut den här vägen och tänk om jag är för på och jobbig och HERREGUD DÄR ÄR HAN)

och det där leendet, hur ansiktet förändras när han säger "nejmen det är ju Julia!". hur jag fnittrar för att jag inte kan annat och mumlar något om att jag är några år äldre nu.
hur han håller filmerna i sin hand och är så himla glad. hur han säger "wow", kanske tjugo gånger och jag säger att han inte ska vara så glad innan han sett filmen. hur han låter uppriktigt ledsen när han påstår att han borde hört av sig till mig i våras.

och det som bränner finast: hur han frågar "vi kan väl ses någon gång? ta en kaffe?"
(att säga att jag inte dricker kaffe kändes inte som riktigt rätt tillfälle)