33. (like a lady to her manners, i'm tied up to this feeling)

hatar att huset är tomt. hatar att jag är hemma och att jag inte har något liv och bara sitter framför datorn, glor på tv-serier, äter och förtränger alla skolarbeten.
jag känner igen mig i hjärtesorger som aldrig drabbat mig. jag överdramatiserar allt för att få känna något men här hemma blir jag avstängd, i det närmaste deprimerad.
jag är ensam hemma i flera dagar och det enda jag vill är att åka tillbaka till breda gator, enorma byggnader, körsbärsblom, sommarvärme, billig öl och vänskap. berlin var så fruktansvärt fint.

(mitt liv är inte här)

32. (first we take berlin)

Nu drar jag och mina två bästa vänner till Tysklans huvudstad. Vi ses nästa vecka!

(vad tycker ni om pigvinerna förresten?)

31. (saknar er sen ni försvann, saknar er och känner mig halv, saknar er, saknar vår lek, den som vi gjorde ni vet, saknar att höra mitt namn sägas)

och HÄR har ni kanske det sötaste någonsin

30. (det som är, det som var och det som kommer att bli)

jag har slagit in kuddar i älgfilten, så nu sitter jag här ovanpå ljuslila(fulaste färgen för övrigt) överkastet i det som en gång var min pappas säng, nu är en gästsäng och i sommar kommer att bli min säng. i sommar börjar livet och det kommer nog inte att kännas alls, det där med att livet börjar och slutar.
det som kommer kännas är att jag aldrig mer behöver vänta på buss 47 i flera timmar. det som kommer kännas är att jag aldrig mer kan gå de få stegen ut från tomten och in i skogen, gå de sjuttio metrarna ner till tvåkilometersstranden och bli överrumplad av naturens skönhet.

kapitlen avslutar sig själva nu.
i söndags stod jag på en scen och grät. vi stod på rad, jag och mina vänner. bugade oss framför applåder. och vi grät.
vi grät för att det var sista gången vi tog emot applådtacken. teatersminket runt ögonen rann ner på kinderna. kramar, hårda och fulla av mening. mina fingrar mot fleecetyget, för första och sista gången.
All This Drama. vi som växt upp tillsammans har inget annat än kärlek för varandra. det är vi som varit en del av våra allas vardagsrutiner. du vet inte vad du har förrän du mister det. innan sista föreställningen satt vi tätt tillsammans i en trappa och pratade minnen.
minns du när vi gjorde en olle?
minns du när adam blev utestängd med en kastrull på huvudet?
minns du när maria blödde näsblod? ja, och alla skrek RING ELINA!
minns du när milla välte allting bakom scenen efter att hon bett folk att vara tysta?
minns du när vi delade rum och pratade långt in på natten?
minns du när vi spelade piratpjäsen?
minns du när elina fyllde arton?
minns du?
vi finns alltid kvar, så länge vi minns.
(vägen till kärlek)

jag försöker skriva en text om alkohol till skolan. diciplinen är dålig men bättre än vanligt. igår köpte jag bh:ar, födelsedagspresent till min mamma och post it-lappar. martinis p-bot trillade in på kontot och jag har skrivit på papper till adressändringen. imorgon är det sista anmälningsdagen till högskola och universitet och just nu har jag reklam och PR som etta och internationella relationer som tvåa.
det rullar på
och kapitlen avslutar sig själva.

29. (det är så svårt att veta vad du har för dig!)

28. (historien om schack)

Jag står emot, men dom förför mig. Säger "kamrat" fast dom förgör mig.



Du har smak, du har stil och unik finess. Och förmågan att förudmjuka.




Dom är ju kommunister; dom borde tåla skämt!




Jag söker efter kärlek, men utan tro och hopp.



Om ni vill ha strid emellan öst och väst, hur ska vi få tid att kora ut den man som spelar bäst?
Ett spel som var en förebild för dygd och högsta ambition, som vi nu ser förvandlas till ett slagfält för det kalla krigets retorik; en ockuperad zon!



- Hur länge har du känt Freddie Trumper?
- I åtta år
- Åtta lyckliga år?



Nederlag; min pappa när han ser sig blek och allvarsam, besegrad slutligen.
Morgondag; du lär mig snart att glömma. Annars - ta din sol och dra någon annanstans!
Om någon ska kallas svag - är det han och inte jag!


Se på mig! Kom ihåg hur jag ser ut nu, för jag kommer inte längre att vara jag!


Jag beundrar dig, ingen tänker som du.
Jag skyller allting på dig, på det märkliga under som skett - att jag plötsligt fått livet tillbaks.



Så du vill förstöra ditt liv med den mannen, som bara kan erbjuda vatten och bröd i en kall liten etta i en förort någonstans till Moskva? Det blir säkert jävligt bra!






Ni dömer mig, men är som jag.




Jag älskar hans doft och när han rör vid mina läppar, känner jag mig som eld, som vind, som stoft.
Om han var här skulle han då se all den svaghet jag har?
Han kysser mig ömt, men när jag vaknar nästa morgon finns bara smaken kvar av något jag drömt.










Alla sinnen, kropp och själ, måste du beröra. Jag tror du vill, jag vet du kan. Dina ögon talar väl, men jag vill få höra ur din mun.




Jag har lärt om alltings obeständighet, cynisk har jag blivit nästintill.



Det fanns en tid, en tid av hänryckning för oss som kunde läsa Lenins ord. Som en Gud nedstigen ifrån himmelen kom han till en plågad jord och varje fråga fick sitt klara svar. Absolut logik, sanningen låg uppenbar!



Har jag någonsin nämnt att Chess på svenska är bland det bästa jag vet?
Det är politik, intriger, bra musik, glansiga discobyxor, skitsnygga scenlösningar, en huvudroll jag identifierar mig massor med, massor med KÄRLEK och så jäkla sorgligt. Jag tröttnar aldrig.
Att det är töntigt och stundtals cheesy skiter jag fullständigt i.
Här är hon, Florence, min drömroll (om jag bara kunde sjunga):