ibland känns det som att de flesta av mina minuter spenderas på resecentrum sent om kvällarna. då när jag halkar från en mörk lokal, mellan husen där stegen ekar. sedan över kanalen som är täckt av snö och egentligen rätt fin, men mitt i allt det fula så tänker jag inte så mycket på det och dessutom vet jag ju att när den inte är fryst så luktar den fiskfjäll. ibland möter jag någon på min treminuterspromenad på vintertrottoaren. oftast inte. himlen är så mörk och i ljuset syns luften som rök när jag andas ut den.
jag blir sentimental med en gång bara jag vill. jag relaterar allt till gamla misstag, saknar, avskyr, trotsar, drömmer. men jag som alltid har haft lätt för att gråta gör inte det längre. jag tror inte det är stolthetens fel. (men kanske dumhetens)
de där minutrarna på resecentrum - när klockan är alldeles för mycket och jag helst vill ligga i min säng - är hela min tillvaro komprimerad.
jag är pauserad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar