jag hade med mig datorn, satt med den i knät i min vandrarhemssäng och kände mig så fri och härligt ensam. jag tog också långa promenader och träffade ett par vänner. men mest var jag ensam på mina favoritgator. såhär skrev jag då:
"Jag känner en viss lukt av fotsvett, anar att den kanske kommer ifrån mig själv. Känslan av att vara långt hemifrån kommer definitivt från den asiatiska tjejen under mig. Hon har en Stockholmskarta på sin säng. Det slår mig plötsligt, att fastän jag en besökare i den här staden, behöver jag ingen karta. Jag hittar överallt i denna den minsta av storstäder. Där ljög jag. Men hittar jag inte chansar jag bara. Det är nog det som skiljer mig från mina vänner när de besöker staden. Att jag har valt att känna mig hemma, har valt att promenera långt och studera förorternas förhållande till varandra. Jag har valt att säga "den här staden är min" medan de har nöjt sig med att vara främlingar.
Ack, om jag inte älskade den här staden så passionerat, vad vore den då för mig? Ett stort grått hål ditt människor av någon märklig anledning verkar sugas? En plats, precis som alla storstäder, där människor går under, förfaller? Eller är själva fenomenet "stad" i sig ett bevis på människans förfall? (Jävla hippietankar)
Husen vid Katarina kyrkobacke tycks viska hit kommer inga alls, tiden står stilla här. Åt ena hållet ligger hela staden, vänder jag mig om tornar kyrkan upp sig, majestätiskt. Det är så oerhört uttänkt. Var finns den moderna aktitektur som på allvar kan mäta sig med den här?
Här finns undangömda parker och jag går drömmande förbi husen med fantasier om att sitta på de mysiga balkongerna. Jag hittar en skolgård som vore idealisk för samlag. Den här skolan har jag aldrig sett, borde jag ha gjort det? I en park med utsikt över staden sitter ett gäng creddiga människor och firar någon i sällskapets födelsedag. Skålar i bubbel och sjunger högt. Jag kommer på mig själv med att kolla efter kända bloggare. Jag sätter mig ner i en park, strax ovanför deras. Blir rädd eller kanske bara förnuftig när en man kommer ut ur buskarna och börjar snorta något från bänken bredvid mig. Jag fortsätter österut.
En korsning, ljus och tunnelbanedoft vittnar om mänskligt liv. Det här är bort från turisttråken, bara jag och mina lappar och människor jag aldrig kommer att lära känna. Här finns eventuella framtida adresser, flottyrlukt som blandas med blomdoft. Jag låtsas hela tiden att jag är på väg hem, knäppt eftersom jag vet att jag redan är hemma.
Ska jag någonsin ta livet av mig, så ska jag hoppa från Fjällgatan. Vilken grand finale! Falla och se ut över hela Stockholm, krossas mot bilvägen och tillslut bli överkörd av en buss mot Nacka. Jag står kvar vid räcket så länge att familjen som köpte glass när jag kom har hunnit äta upp dem och gått när jag lämnar vyn för den här gången. Jag skrattar högt för att det är så ljöjligt vackert och för att jag är så glad. I backen ner möter jag tre joggare på rad.
Min promenad var längre än såhär. Jag fortsatte till parker jag aldrig varit, bostäder där jag såg rätt in i människors liv. Påslagna TV-apparater, kvinnor som lagar mat, en tonårskille som dricker något, stående vid matbordet med kepsen på. Den här stan är som en IKEA-katalog med all sin perfektion.
Efter en icke välsmakande pasta på en pizzeria, fortsätter jag ner på bekanta Ringvägen. Sätter mig på en bar på Götgatan, dricker en Corona, sträcker ut benen över en stol, ser på folk och läser några sidor ur Albert Camus Främlingen. Jag tar tunnelbanan från Skanstull til Slussen. Köper kondomer och cigg på Pressbyrån. Kondomerna mest för att man vet ju aldrig och ciggen för att jag kan. För ett år sedan hade jag inte köpt varken det ena eller det andra. Jag sätter mig på det där stället där jag drog mitt första halsbloss och röker en Lucky Strike. Lite berusad, lite hög på nikotinkick går jag de sista stegen till min port och får svårt att somna när en rumskamrat snarkar.
Vad ska jag skriva om tisdagen?
Jag borde kanske skriva om hur fint det är att träffa Melica och vandra runt på favoritgator på Södermalm? Jag borde kanske skriva om ensamhet och regn i väntan på en konsert som blev uppskjuten en timme på grund av vädret? Jag borde kanske skriva om vilken jävla bra konsert det var och att Oskar Linnros är lika snygg i verkligheten? Jag borde kanske skriva att jag fick köpa öl fastän jag glömt mitt leg och att jag blev bjuden på bubbel? Jag borde kanske skriva om de finaste handskakningarna i mitt liv och hur jag fick den där mörka, älskade blicken rakt in i mina ögon och tänkte att dör jag nu, dör jag lycklig? Jag borde kanske skriva om att jag vågade börja prata med Kisa och att vi hade ett väldigt fint samtal tills han var tvungen att dra vidare?
Kanske borde jag skriva om hur bittert och samtidigt vackert det är att promenera de få minutrarna hem över slussen och se upp mot Södra Teatern med något drömskt i blicken?
Men jag vet inte."
Vad fint. Nu vill jag besöka Stockholm mer än någonsin.
SvaraRadera