7. (du vet hur det går, jag har varit så tydlig)

The Tide (Immoral Tales, 1974)

6. (and after all it's just another day)

frukosten uppäten. jag tar en cigg till det sista av mitt te. den smakar semester. jag har rökt tillräckligt mycket under varma morgnar i mitt liv för att känna igen smaken. går runt kvarteret med ciggen i handen och röker den till utsikten över skylinen. tröttnar aldrig på den. lite lätt dis vid horisonten, men lång sikt. håret torkar i solen, en sopbil åker förbi. jag går upp till mitt rum för att se en vän i Vem vet mest? han åker ut. vet att jag måste ta mig hemifrån, vattnet är avstängt idag.



tar mig till skolan för att gå på toaletten, tar mig till gallerian för att köpa hörlurar. sedan på tunnelbanan mot Diamond Hill. jag är ett huvud längre än alla andra. jag är blond och min hud så blek att jag säkert kommer att bränna mig idag.





kommer fram till dagens utflyktsmål. går omkring bland andra turister i parken. träden är så perfekta att de se ut som om de är gjorda av plast. bakom stenblock finns högtalare som spelar musik och utger en sådan där buddistisk stämning, det finns trots allt ett kloster här. paviljongerna är vackra, naturen anlagd.





efter att ha långsamt flanerat och hittat ett sådant där gyllene lugn inombords går jag de 4,5 kilometerna hemåt. det är trettiogradig värme och strålande sol så jag tar min tid. jag tar pauser ibland, tittar på hus jag aldrig tidigare sett. möter blickar som säger mig att det inte kommer många turister hit. och så fick de mig. jag som går med kameran i väskan som den jobbigaste sortens resenär, men som får gå den lite snabbare kön Hong Kong residents när det vankas passkontroll vid gränsen. lever i sprickan mellan att höra in och höra ut. jag är exotisk på en exotisk plats, men jag är ju på väg hem. hem till mitt rum i mitt hus i mina kvarter vid mitt universitet. fast ändå, Hongkong blir aldrig mitt.



går in i en affär i gallerian vid universitetet och köper mig ett nytt skissblock, ett som är i lämplig storlek att bära med mig. sätter mig i Cornwall Street Park och ritar av en paviljong och de skrivtecken som stavar "slippery floor". jag lyssnar på poddar i mina nya hörlurar, de är vita och duger.

hemåt uppför backen. min dörrs lås fungerar inte. inget händer när jag stoppar in kortet. försöker igen och igen. går ner till receptionen, jag får vänta innan han följer med mig upp. han tror att det är mitt kort som är för smutsigt. han gnuggar på det med fingret. det fungerar fortfarande inte. även hans kort ger noll utslag på låset. dörren är fortsatt stängd. jag får följa med ner igen. han pratar kantonesiska med mig, slänger in ett "sorry" och "sit down". sitter i soffan och stirrar på min mobil tills en kvinna med fysisk, faktisk nyckel öppnar min dörr åt mig. öppnar garderobsdörren när jag kommit in, speglar mig. jag brände mig på axeln och är lite röd i ansiktet också. borde kanske inte gå 4,5 kilometers promenader mitt på dagen. vattnet är tillbaka i kranen. jag sätter på datorn. i Sverige är det mitt på dagen.

när jag redigerat klart bilderna kommer två män och byter batterier i mitt lås.

5. (temporary painless)

alla dofter här i Asien var så annorlunda. jag förfördes av dem, förfärades av dem. när jag varit magsjuk mina första dagar här hade jag så svårt att gå utanför dörren för att det luktade avgaser och aniskryddat kött.
men så plötsligt har de dofterna blivit bekanta, anonyma.
nu upptäcker jag något nytt. det har börjat dofta som något jag minns hemifrån.
på vägen till skolan doftar det syrén och skolavslutning. det doftar av återfuktad jord efter regn. det doftar barndom och Åland: ciggrök och fuktiga pocketbokssidor. det doftar fotsvett och Gaga-parfym som 2012. en ung man går ut ur hissen och lämnar efter sig en doft av en av de parfymer min pojkvän hade på sig när vi började träffas.
det sticker i magen av hälften mys, hälften nostalgi. jag vill vara i nuet, men vill också komma hem. det känns helt okej att lämna klibbig 28-gradig värme snart.