17. (och jag som försökte förminska dig)

vi höll på att säga hej då. du ville egentligen inte prata just då, så det var ju lika bra att vi slutade med det, tänkte jag. jag blev ledsen, började nästan gråta. vet än idag inte riktigt varför, kanske för att jag väntat på dig i timmar. kanske hade det ingenting alls med dig att göra. du som precis skulle lämna mig ensam i min säng, blev orolig. du gjorde det till ditt uppdrag att trösta mig, vi fick inte säga hej då förrän jag slutat gråta. din röst brydde sig, dina ord lugnade. jag slutade gråta.

min egen upprepade lögn har rivit så många gånger.
jag måste lova mig själv: aldrig igen.
du tog en plats som ingen annan tidigare tagit, jag ska aldrig mer förneka det.