jag började skriva lite på min framtidssaga igen. förra grejen jag skrev var i somras och handlade också om sommaren. nu har det blivit vinter och således är det även vinter hos "framtidsjulia". det är ingen munter vinterdag.

När jag tar med mig tidningen ner på Vurma för att äta en macka så fnyser jag för mig själv. Det är när den kalla decembervinden slår mot mitt ansikte som jag ser ner på mitt tidigare uttalande om Stockholm. Det här är en sommarstad, även på vintern.

”Yeah, sure”, mumlar jag när jag skjuter upp dörren. Värmen välkomnar mig och en kylig vind ger mig skjuts in i lokalen.

Jag väljer ett bord så långt från fönstret som möjligt. Jag har ingen lust att bli sedd. När jag tagit första tuggan av min Tärna så ser jag att Carmen sitter i ett tjejgäng närmare fönstret. Hon ler och försöker fånga min blick. En våg av orkeslöshet sköljer över mig. Jag orkar inte hälsa nu. Jag öppnar snabbt tidningen. Jag får extrem ångest när jag bläddrar igenom de vackra reportagen. Foton som inte bara skildrar mode utan också har ett djup. När jag bläddrat fram mitt eget bidrag mår jag om möjligt ännu sämre. Bilderna är mörkare än jag mindes dem. Lisas blick ser förebrående ut snarare än utmanande. Kläderna ser billiga ut och ljussättningen verkar vara gjord av en amatör. Jag är plötsligt inte hungrig längre. Jag bläddrar snabbt förbi mitt reportage och dricker min juice snabbt medan jag läser om de senaste accessoarerna från London. I couldn’t care less. Jag slår ihop tidningen. Det här måste vara världshistoriens kortaste cafébesök. Jag lägger den i skinnväskan, det enda i min outfit som inte är svart. Till och med trosorna är svarta. Under den löst sittande tröjan har jag ingen bh och jag stoppade ner fötterna i bootsen utan att sätta på mig strumpor.

På väg ut blir jag hejdad av Carmen.

”Julia!”, ropar hon och viftar med högerarmen. Jag kan inte fortsätta låtsas att jag inte sett henne och vänder mig om.

”Nejmen, hallå”, säger jag och försöker le. Det känns som om jag gör en grimas. ”Hur är det med dig?”

”Det är bara bra. Jag blev moster igår!”, Carmen ser otroligt stolt och oförskämt fräsch ut.

”Grattis”, mumlar jag men känner ingen glädje.

”Hur är det själv? Kommer du på Carins julfika?”, frågar hon, drar en hand genom sitt nysnaggade hår och stoppar in en bit sallad i munnen.

”Vi får se om jag får tid! Måste tyvärr gå nu, ha det fint”

Jag höjer handen som hälsning och öppnar dörren ut mot gatan. Jag andas inte ut förrän den slagit igen bakom mig. Jag förstår inte när jag blivit så bra på att ljuga. Min kalender gapar tom, jag har verkligen inte bråttom och jag hade glömt att julfikat ens ska äga rum. Jag tar de få stegen till andra sidan gatan. Klackarna klapprar mot asfalten. Det ha börjat snöa. En kylig vind blåser från Liljeholmen och drar med mig längre upp på gatan. Jag drar upp sjalen över näsan. Den luktar Robert.

När jag kommit in i trapphuset börjar jag gråta.