det var så det var.

på marken ligger löv
överallt en grå dimma
det regnade över den lilla staden
och jag gick omkring i allt det gråa i blåsten
då kom hösten med full kraft och jackan var knäppt upp till halsen
luggen var böjd bakåt av vinden, så någon frisyr var det ju inte tal om
sen gick han förbi mig
förbi mig
kollade inte på mig, tror att han inte såg
och det var så märkligt, han passar inte längre in där, på resecentrum
han ställde sig vid en alldeles för förutsägbar port
han skulle till sin flickvän såklart
såklart
de är så värda varandra och det är bara så det är
varken mer eller mindre medelmåttor
och han ser mig
men hälsar inte
och jag ler för mig själv
tänker snabbt på vad som skulle kunnat vara, men som aldrig blev
och jag är glad över det
den där känslan av att vara fullständigt över någon, den är behaglig
jag kan inte ens håna honom längre
jag kommer på spydiga kommetarer i huvudet, men det är inget jag skulle säga
och det ger mig inget att säga så
och så plötsligt
tycker jag att han ler åt mitt håll och jag blir lite glad
(för vi är väl vänner?)
men så ser jag vem han log åt
sin flickvän
jag hade kunnat känna mig ertappad
men jag blir bara glad
ler åt allt, ner i sjalen
hoppas han inte tror någonting, för det gör inte jag