När jag gått av bussen såg jag ett löv som sprang över vägen. Precis som om det levde.
Kanske är den här dagen någons livs bästa, men för mig innebär den psykiskt magont. Lite den där känslan av att inte vara så omtyckt av en människa som jag önskar, lite en obekväm stämningskänsla. Jag vet inte varför. Kanske beror det på bråket på historialektionen? Nej usch. Jag orkar inte tänka.
I natt drömde jag att jag lutade mig mot Jonnys axel. Han hade sin blå- och rödrutiga skjorta och röda jeans. Och jag såg mot hans skrev. Funderade på om jag skulle ta hans hand. Det var en fin dröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar