Jag blir frustrerad över att jag bara tänker att jag ska göra allt det "sen".
Någon gång måste jag ju börja, eller hur?
Men det tar emot att börja. Att öva, förbereda, bestämma med människor. Och sen blir det ju sällan så fint som jag tänkt. Då förlorar jag lusten.
Men jag vet ju, att övar jag inte, blir det inte bättre. Någonsin.
Då blir det ingenting av jeansparet mot väggen med deras blickar som pulserar av åtrå och arrogans. Det blir inget av den romantiska staden med grå betong och vackert ljus. Det blir inget av popmänniskor mot vita väggar och rufsiga frisyrer. Och det är ju för fint för att slänga bort?
Så nu ska jag gå och öva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar