men istället fäller jag tårar eftersom det enda jag ser är hårbottnar, bröst, hud, ögonkast, kroppskontakt. alla dessa människor som liksom försvinner snabbt, passerar snabbare. jag står still i mitten och känner vinddraget. något så nära är så långt bort.
det handlar om kärlek som aldrig blev, kyssar som aldrig kommer att ges.
hur mycket jag än känner, hur nära vi än står. det är hav mellan oss.
ibland är något så rätt bara för att det är fel.
säger hej då till vänner åt höger och vänster. det känns nästan passé.
bröstet känns bara tomt.
det känns inte längre som om jag åker till något. bara ifrån.
----------
pratade med Jessika Gedin igår. det är helt sinnessjukt.
jag har beundrat henne så länge. tycker hela hennes uppenbarelse och karriär(...och ord och allt) är så sjukt inspirerande.
igår fick jag tillfälle att säga det. hon verkade bli så glad. nästan lika glad som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar