46. (wake me, shake me)

vi blir tillsagda att stå på rad. rösten är bestämd men vänlig: "keywinner, friend, the rest" han visar med hela armarna hur vi ska stå. vi får få förbi alla. genom korridorer. jag har sminkat mig, skakat, panikdruckit vatten.
väntan är över nu. inga fler nätter i tält och i snitt femton minusgrader. inga fler möten med nya vänner och vi ska inte längre umgås intensivt. inget mer bli intervjuad av cirka all norsk media.
nyss var vi bland de andra. jag dansade med hela kroppen till edge of glory. vi kramades och var precis där, på ärans kant.
men nu är vi i den dämpade spänningen, mitt i korridoren där doftljus fladdrar och folk talar lågt.
vi får gå runt ett hörn. det jag ser har jag sett på bilder. alla tygen, vakterna och den intensiva marijuanadoften. ett hörn till, stadigt på led och där är hon.
det känns så självklart på något sätt. att hon möter mig med öppna armar och halsbandet i handen. en kort kram och sedan halsbandet runt min hals.

vi är där tillsammans allihopa i en halvtimme. vi är verkligen tillsammans.
och det som händer går liksom inte att skriva ner. det känns så heligt och privat och jag är rädd för att glömma något väsentligt. fler fragment kanske kommer i framtiden. kanske inte.

men finast är sista kramen. då hon säger åt mig att jag är galen för att köa så länge ("don't do that!") och sedan lägger armarna omkring mig och håller mig så i kanske en halv minut.
med huvudet lutat mot mitt bröst(så kort är hon) och mina armar runt hennes axlar. hennes rosa peruk doftade och weed och människa(liksom så på riktigt, hud och hår)
på sig hade hon halsbandet jag tidigare gett henne. och allt kändes så självklart.

kände lite som hon sa med en gång när vi kom in i rummet:
"Thank you for being my friends" - Lady Gaga