19. (oh man)

Jag gillar att bläddra fram några blad i min kalender, till en vecka som ännu inte passerat.

De tunna raderna, dittryckta för att du ska kunna strukturera ditt liv efter samhällets normer, är ännu tomma. Jag har kanske endast en sak inplanerad. Ofta en deadline, men ibland är det något roligare - en resa, festival eller födelsedag.

När jag ser anteckningen om min deadline stressar jag inte upp mig. Jag ser hur lång tid jag har kvar och hur många tomma dagar som ligger framför. Tomma rader som symboliserar de timmar jag kommer att plugga, skriva på den där uppgiften och sedan skicka in den. Jag tänker inte på gråt och prestationsångest eller de där timmarna framför datorn när jag gör allt förutom att skriva. När jag ser på denna vecka tar jag inte med i min bedömning att jag alltid tycks behöva åtminstone fyra dagar mer än planerat för att klara min planering.

Jag är verkligen inte dålig på att planera. Min framförhållning är det inget fel på, mamma. Det är bara det att tiden aldrig är på min sida.
När jag ser på anteckningen om den planerade festligheten eller resan känns det aldrig verkligt, bara som en förhoppning. Kanske tänker jag vad jag ska ha på mig eller hur kul det ska bli. Tänker inte på hur fort de passerar och sedan bara är minnen och att alla de här dagarna(ursäkta; raderna) är stunder som inte kommer tillbaka.

När jag bläddrar fram i kalendern är det bekymmersfritt. Aldrig tyngt av känslosvall, tidsbrist, mensvärk eller jordnödssmörskladd. Dagarna är fortfarande möjligheter och uppgifter jag ska utföra då, de ska inte skjutas upp.