9. (käppar och grus)

det slår mig (liksom hårt bakhuvudet)
att jag inte ramlat i en enda stockholmssäng

och det känns liksom inte som att jag någonsin varit ung
på papper kanske, men inte i praktiken
fast kanske ändå. när jag satt på gymnasieskoletaket (fast då var jag den nojiga, jag är alltid det) eller kanske när jag gråtit på festival (fast gråter jag på festival så gråter jag oftast för att jag inte är som de andra på festival)

åh.
vill ju så mycket men snubblar alltid.
ramlar aldrig.

är väl inte så jävla konstigt om jag spenderar mina lediga dagar iklädd pyjamas och mina helgkvällar med att skriva tenta. jag är född så jävla ogalen och även om jag försöker bli av med den egenskapen, jag skakar och försöker hoppa(för att kunna ramla), så är den alltid där. verkligehten, påminnaren och rycker tillbaks mig.
om tretton och en halv timme börjar jag i en ny klass. och jag borde kunna skaffa mig en vän. någon att återupptäcka ungdomen med. för jag bor i en fucking huvudstad där allt är möjligt, men som det är nu sitter jag längst ut på tunnelbanelinjen och fryser om tårna.