jag var där såklart. precis som alla andra.
på den där sista konserten som inte skulle bli en begravning.
the ark har inte varit ett av mina favoritband på länge, jag erkänner det. det har gått år sedan de var mina mest diggade hjältar. för ja, så har det varit. min vägg täcktes av en enorm affisch från deras MQ-kampanj och min hjärna tänkte inte på mycket annat.
jag skulle vilja berätta det på ett bra sätt, skriva om tjejen som grät utan tårar och avskärmade sig från människor. hon som på alltid, för all framtid, kommer ha svårt att lita på att folk verkligen gillar henne och alltid kommer att dras med en revanshlusta större än henne själv. hon som gråter när hon skriver det här. men det går liksom inte.
okej, jag gör mitt bästa i en kortversion:
tjejen blir utsatt för den värsta sortens utfrysning och skitsnack om att hon skulle vara lesbisk. detta främst för att hon är lite konstig, men också för att hon råkat nudda random populär tjejs lår i bubbelpoolen på badhuset och för att hon sagt något ironiskt om hur kåt hon blir av bröst till människor som uppenbarligen inte förstår ironi. inga vänner, hårda ord är det som följer i högstadiekorridoren. även om anledningen tycks vara försvunnen, verkar alla veta att det är okej att se ner på henne.
men vet ni vad, det som gör mig så stolt att jag ser suddigt är att den här tjejen slutade kuta med ryggen. hon rätade på alla kotor, bar sin annorlundahet som en gåva och såg ner på de andra istället. de som inte visste vilket misstag de begick. och någonstans där kom the ark in. tjejen, julia, jag sög in allt ola salo sa om hur man vinner över de andra genom att ha roligare än dom. genom att inte låta sig besegras.
jag var en änglaskalle, av högsta grad, jag lovar. var en del av LÄDERGÄNGETS utkant, fick mitt smeknamn MOCKAJULIA och kände mig så jävla levande - till skillnad från i en skolbuss jag helst ville dö från. jag köade hela dagar, läste alla intervjuer, stod längst fram på konserter och skapade mig en identitet.
och när det var gjort, så fanns inget behov av the ark längre, trodde jag.
men jag hade nog fel, som vanligt. för det jag kände nu, fredagen den 16 september 2011, var att alla nog behöver någon som predikar saloismen för en ibland.
jag grät floder den där fredagen. trodde jag skulle fälla tårar, men inte så många.
och medan alla mina angelheadbekanta grät över något som tog slut grät jag över något helt annat. the ark har tagit slut i mitt liv för så länge sedan. jag grät för tjejen som gick i korridoren på söderskolan med en t-shirt hon skrivit på. i'm dangerous, 'cause i'm ridiculous, and it seems to me that i'm a threat to the whole society.
(där stod jag i publiken, inte längst fram, hade inte ens försökt hamna där. på mig hade jag en klänning som kostat mig tvåtusen spänn och i väskan studiematerial från universitetet. och allt var så annorlunda det kan bli)
och jag grät för alla de som gjort mig så illa, helt med mening. jag släppte all stolthet, grät och skrek och mindes sådant jag försökt glömma. allra mest gick jag sönder när ola sa som det är, som jag nog alltid vetat att det är men liksom förträngt. han pratade om låtar som ger människor styrka.
och att den styrkan egentligen inte alls kom från the ark, den kom från oss själv och bara oss. dom fungerade bara som någon sorts inspiration.
nej, jag kan nog inte beskriva. det finns så mycket mer jag vill säga, men jag avslutar bara med att mina kinder var randiga den långa, men alldeles för korta, kvällen tillsammans med hundratals andra kinder, inklusive ola salos.
look at us now, i think that we made it somehow
it's time to go on - the battle is won
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar