"Being no poet, having no fame, Permit me just to sign my name" - Maria Callas

fredag 14 mars 2014

9. (escaping myself)

sitter i skolan och försöker ta diskreta selfies samtidigt som jag lyssnar på mina klasskamraters regiförberedelser med ena örat. det är så mycket vi måste ha koll på. men i mitt huvud trängs motivation och ambition med så mycket annat.


Berlin är vårigt och vackert. igår satt jag i en solig park, vid vattnet i bara linne. läste på balkongen för första gången i år och promenerade hem från Sophia på kvällen som nästan var en sommarkväll.


snart är jag i Stockholm igen. jag kan inte hålla mig borta. där finns fina människor att krama, hemmagator att promenera längs och helt andra ororsmoln än här. 


jag är så farligt nära en gräns igen. jag vet inte varifrån det kom. men plötsligt anser jag mig inte smal nog. inte lyckad nog. jag tänker att jag kanske borde tänka mer på vad jag stoppar i mig. 
kanske är det för att jag börjat jämföra mig. inte tillräcklig för honom. inte tillräcklig för henne.
såg en tjej på S-bahn som var sådär självklart och naturligt snygg. vacker med kläderna som inte verkade minutiöst uttänkta och sedan ändå misslyckade. nej, de verkade påslängda som av en slump. och det var perfekt. hon skrattade i telefon, så vänner saknade hon inte. solen lyste och hon ägde sin stund i ljuset.
jag vill vara glad för hennes skull, lyfta systerskapet högt. men jag gick sönder av avundsjuka. 


fredag 7 mars 2014

8. (stad i världen)

för dig skulle det kunna vara en vanlig dag, något vanligt i mitten av ditt vanliga liv. 
jag lutar huvudet mot flygplansfönstret, lika övertygad som alltid när planet går ner för landning att det är nu jag ska dö. här ska livet ta slut och det finns ingen återvändo.
jag är inte flygrädd. jag grips inte av panik. sitter stilla och lugnt och förbannar allt jag inte hann göra här i livet. ber en bön till Gud, hoppas att hen lyssnar idag. ber om förlåtelse.
när hjulen stöter hårt i marken, utan att välta planet eller framkalla stora eldsflammor som får bränsletanken att explodera, är jag alltid förvånad. jaha. det var det. vad ska jag nu göra med mitt liv?

Stockholm luktar inte som Berlin. här förstår människor jag möter vad jag säger när jag låtsas prata i telefon. här kan jag be om hjälp i en lucka, för jag förstår faktiskt vad de svarar. här bygger de om centralstationen i en sådan takt att jag nästan virrar bort mig. åker tunnelbana med en dokusåpakändis och tjuvlyssnar på deras samtal. han går av i Hallonbergen, ska promenera hem till andra blåa linjens trakter. hans sällskap sitter kvar en station till, går av i Kista. längst ut på linjen går vi andra av. vi som inte är innerstadsbor, inte förortsmedelklass som kanske en dag ska kunna flytta innanför tullarna, inte gangsterförort där bilar brinner. vi saknar själ, förutom den som bultar runt i oss och skaver. men det är så vackert här, nästan som en tavla över rätt och fel. har sällan känt en sådan klasstillhörighet som när jag går upp på Akalla torg.
hemma i förorten luktar det Lotta Lundgren-ångest, mamma och julafton. det är något så sorgligt med hur tiden står still hemma hos en kvinna som inte kan ta hand om sitt eget liv. min underbara, ordningsamma, smarta mammas öde har blivit att stirra tyst framför sig. på en tv-skärm, på en cd-spelare, ner i knät. fastän julpyntet är borta så ligger en julduk kvar. det är sådant hon inte kan ta bort själv. hon kan inte svepa med handen över en bordsyta för att tömma den på smulor. det gör vi som får betalt. i brödburken ligger samma skorpor, bakverk och tortillas som när jag åkte härifrån, ganska prick två månader sedan. i kökslådorna är det inte samma ordning som när jag är här och flyttar om sakerna efter min smak. nu har assistenthänder skapat ett nytt system och jag är främlingen. i mitt eget hem. vårt eget hem, mitt och mammas.
när jag stått och pratat i några minuter, strax över den hög som utgör mina ytterkläder, går jag fram till min mors rullstol. böjer mig ner och ger henne en kram. hon lägger sina stela armar omkring mig och jag känner hennes värme. något gnistrar i hennes ögon, jag älskar att se hennes leende såhär.

det kommer göra ont att åka tillbaka på söndag.

att gråta på Arlanda har ju blivit en liten tradition, kanske något att stå fast vid.
det är ju något hjärtslitande med allting. hur mycket jag vill, men hur lite jag faktiskt klarar av. vilka vänner jag lämnar, vilka jag åker till. vilka relationer som betyder något, vilka jag bara trodde var viktiga.
låt oss lyssna på Lana Del Rey på ett ytterst vänskapligt sätt, hon har formeln, hon vet vad vi är.

tisdag 4 mars 2014

7. (är det enda som når in)

jag har planerat bloggrubriker. hela dagen har formuleringar så självklara surrat runt i mitt huvud för att sedan försvinna ut igen. kanske när jag snöt mig. kanske dunstar de efter ett tag.
nu är det tomt inlägg, tomt huvud.

fastän det känns som att allt står still så händer precis allting, med alla möjliga utgångar. hela tiden.

----

plötsligt är det morgon och jag ska kyssa en klasskompis farväl efter att ha delat säng. Neuköllnnatten är så långt borta och hans läppar är så torra.
jag unnar mig dyr frukost. unnar mig att inte skapa stel stämning.

----

plötsligt anställer jag en grafisk designer och planerar fristående projekt som om jag aldrig gjort annat. har blicken fäst på hösten och handen kramar osäkert om plånboken.

----

plötsligt ligger en fantasi några få centimeter ifrån mig och jag tror inte att det är sant. måste gnugga mig i ögonen och diverse andra kroppsdelar. lägger ett större avstånd mellan oss.
"du ser på mig och fnissar", berättar hon. jag vet varför jag gör det och egentligen vet jag det inte.

jag vill så gärna kunna säga vad det gör med mig. vill kunna förklara det som är så heligt att tiden står still och det som är roligt och det som är stort.
men jag drar efter andan. håller den. håller tyst.
utan att andas ut i ditt öra.

----

något att fylla våra memorarer med.